Jag hämtade syster plus man på flygfältet. 
Idag var världen vit när jag kämpade mig upp ur min bädd. Nu krävs det helylle, tänkte jag. Och till min glädje hittade jag mammas enorma röda tröja. Nu går jag omkring och är mysig och saknar min moder.
Det kortare håret visar idag sin mer problematiska sida.
Att skolka ter sig väldigt positivt.
Lunch likaså.
Nu är jag återkommen från stiftsdagarna. Hejvilt program, hundratals torrisar, kloka ord av biskop och lååånga bussresor. Sådär i ett äggskal. Tror inte jag har lust att se fler prästkragar på ett tag nu. Kvoten är liksom fylld.
Upprörd, nerrörd, omrörd. Har ambitioner att skita i allt och bara vara, men det är himla svårt ska ni veta.
Tänk om man inte hade språk. Då skulle man inte kunna tänka på detta jobbiga resonerande, utmattande sätt.
Det ni.
En extreme shoe-shopping-session igår ledde till att mina fötter idag trängt in sig i skor som inte är gjorda för dem, som inte alls andas, och som inte alls är bra för regnigt klimat. Dyra var de också. Men snygga. Jätte.
Just för en stund sen printade jag ut mina litteraturlistor, något som jag borde ha gjort för flera veckor sen. Det blev 9 A4:or. Först nu inser jag hur sjukt mycket jag faktiskt borde läsa till mina tenter i litteraturvetenskap. Jag har minsann inte tid att läsa valfria böcker längre.
Och sen har jag skämt ut mig ordentligt, på exakt samma sätt idag och igår. Plus att jag gett intryck av mig själv av att vara en person som utbrister Skit! när någon är snäll och hjälper mig.
Jag har inte sett röken av Stora E idag, och det känns konstigt. Var är hennes rök?
Idag är min ensamhetsdag. Riktigt skönt. Att bara få vara jag, att i lugn och ro få sitta i ett hörn och läsa Ulf Lundell. Eller bara stirra ut ut, utan att behöva producera eller göra nåt som andra kan uppskatta.
Jag var på nåt så bisarrt som en ohi-on-fest igår. Det var bättre än förväntat. Alla var roliga och underhållande, en lång stund till och med. Stora O har ett ofantligt lager med stressbollar som vi bildade en hel ideologi kring. Jonglering och plättstekning. The most perfect conceivable island. Sen blev folk trötta, och i synnerhet jag blev sämre och dåligare på att vara social. Mina försök till roligheter föll pladask till marken och folk började säga "nu blev dehär pinsamt". Men t a c k ändå.
När jag för en stund sen såg domkyrkans vaktmästare blåsa iväg höstlöven med en sån där maskin som låter jättehögt och sannerligen inte ger själarna nån frid, så började jag sakna mamma något oerhört.
Att beklaga sig kan, i den konstigaste av världar, faktiskt bära frukt.
Detta skulle bevisas i dag när jag lade i gnäll-växeln:
Definitivt värt sina ca 45 minutrar.
F vet tydligen vad som behövs.
Moi,
olen tässä teologianopiskelijana jo pitkään tarkkaillut liikkeenne, sekä koko kapitalismin, täysin moraalitonta menoa. Ajattelin tarjota valaistunutta palvelua teille. Tehkäämme yhdessä xxxx-liikkeestä moraalin ja puhtoisen elämän päämaja!
Jag och Ziv sitter och skriver arbetsansökan. Jag har svårt att veta vad "vapaamuotoinen" betyder.
Ge mig arbete.
Här firar vi. Över att sommarens bestialiska arbetsbörda närmar sig sitt slut. Trötta, men nöjda. Skumpa och laxsmörgåsar.
Idag torde ha varit sista gången på lääänge, som jag står i storkök och svettas och bär och springer och betjänar och plockar disk och ler åt människor bara för att det hör till kundservice.
På måndag blir det Helsingfors, på onsdag Åbo. Fick ett elakartat mejl från biblioteket, borde returnera böcker dit right about now. Äh, chill (din papist). Vem är i Åbo då? S-T? Stora E? J? Vem annan läser min blogg? Blir de kaffe i mysrumme på torsda måron? Ja?
Jag är AKTIV!
Jag gör saker av mig själv!
Jag rensar grönsaksland! Med iver dessutom.
Jag tömmer tvättmaskiner, matar in ny tvätt. Jag manglar lakan! Jag stryker kläder. Viker, placerar i högar och delar ut till respektive familjemedlemmar.
Jag sprider glädje. Mor tycker att det är gulligt att se mig rota runt bland brännässlor och rädisor. Far går omkring i nystrukna skjortor, och myser.
Jag erkänner att jag förälskat mig. I Maxmo.
Har massor att skriva, men egentligen ingen tid alls. Denna tid just nu är också lite stulen. Det får bli punktform.
Hep!
httpv://www.youtube.com/watch?v=S8bZhOHqAVs
Vi kan börja dagens inlägg med den låten. Den är bra. Skär lite i hjärtat, men ger samtidigt framtidstro.
Jag håller på och packar vår bil med diverse nödvändigheter. Det blir att åka till Åbo i morgon.
Livet är konstigt. Jag behandlar livet konstigt.
Oj, hoi.
Berlin, Berlin. So ein schönes Stadt gibt es gar nicht. Vi har gått i massor, blivit bruna på axlarna, sett några sevärdheter, använt Obamas bajamajor. East side gallery var cool, Unter den Linden T-R-Å…-K-I-G. Cykling i Berlin är prima. Gör det, om du åker dit. Cykla, cykla i massor. Vi fann lopptorg. Ooo-ja. Jag prutade, fastän jag var lite rädd. Speciellt livrädd var jag för en stor kille med mördarblick som sa att tröjan jag ville köpa kostade 10 euro. När han sa det var det liksom hugget i sten. Nånstansifrån fick jag mod. No way. That's too much. I give you six. Och det funkade. Hah. Och sen skämtade jag, på tyska, med några andra försäljare. Haha, vem hade trott det. En gudstjänst i Berliner Dom hann vi också med, och en turkisk marknad som var helt Wild. Och ströva på Schönhauser Allè. Cool. Cool.
Min svåger berättade att Berlins musikvärld e helt bedårande underbar. Hur kunde jag missa det? Ojnä. Han sa att det typ finns olika musikstilar för varje stadsdel, och att klubblivet är helt fantastiskt. Jag måste nog åka dit igen. Gotta go. Kanske min svåger kommer med nästa gång, och visar vägen liksom.
Efter resan har jag hunnit umgås me mina små söta typer. Lilla E har åter visat sin starka vilja. När jag sjunger nånting säger han Lissu ei laula. EI LAULA. Vadå? Varför inte? frågar jag. Vain äiti ja isi laulaa. Lissu KUUNTELEE. Å…hå. Har han förstått så mycket redan, fastän han är så liten? Att mitt innersta väsen är att lyssna. Oj. Men det ger honom ändå ingen rätt att förbjuda mig från att sjunga. Hmpf. Men han är oövervinnerligt söt ändå, när han säger Nyt kilisee. Lilla O har kommit på en fantastisk uppfinning: pusukone. Det är en liten slang som han grävt fram nånstansifrån. Ena änden sätter man mot den som man vill ge en puss åt, och i den andra änden blåser man, så landar en puss på mottagaren. O tycker om att ge mig pussar på axeln med pussmaskinen. Med pussmaskinen kan man göra en massa roligt, man kan till och med pussa sig själv! Tadaa!
Och till sist, rubriken. Ja, jag har besökt Poeten. Jag tror att tiden på riktigt stannade fastän min halsbandsklocka hela tiden sa tik-tik-tik-tik med spädbarnshjärtslagsfart i bakgrunden. En skrivmaskin. Jag skrev en roman åt honom, om en lycka som inte är retrospektiv eller framåtblickande. Som fnyser åt nostalgi. Många nya ord fick se dagsljuset: verbet havfer, nästan i motsats till hafver, och substantivet språg, ett bondeverktyg förstås. Skrivmaskiner är i sanning små skatter. Jag lärde mig att skåla the irish way, och att skejta. Eller åtminstone att stå på brädan utan att falla, och att åka litelite framåt. En glimt av ett annat liv, med trägolv och kakelugn.
Jag vill bo i Helsingfors. Det smärtar.
Oh dear.
Att leva utan internet är en upplevelse. En konstig sådan. Har jag alls levat, när jag inte kunnat dokumentera mitt liv här i min blogg? Vart försvann mina veckor?
Ett försök till återupprättning:
Ett till skribaläger. Som flöt på i bästa tappning, nästan. Vissa lyckade lektioner, några misslyckade. Många fina stunder, några jobbiga. Jag lärde mig att jag visst är begåvad på många sätt.
Familjeliv. En massa syskon på besök, alla samlade där i vår eremithydda. Jag har lärt mig att min systersson har fått en egen vilja. Och han hittar på saker. "Lissu ei antanu pestä hampaita..." Pöh, va e de frågan om?
Båtutflykter. En med roddbåt fylld av syskon och män och barn. En annan med m/s Triton, bara pappa och jag.
Pori jazz. Hui, va roligt. Sharon Jones, Santana. Festival. Jag lärde känna en massa nya människor, sådär på ytan. Ytskrap. Fina människor, coola människor. Jag har låtit folk fritt tro att jag ska bli präst, har inte orkat rätta till dem. Låt dem tro det då. När jag har semester har jag ingen ork att korrigera folks missuppfattningar om teologi.
Utflytt från Vasa. Japp. Nu har det som i två månader var mitt hörn av vardagsrummet åter blivit det som det var ämnat till att vara: ett hörn av ett vardagsrum.
Och nu ska jag packa igen. BERLIN nästa. HOi för impulsbeslut al&aagrave; mig och syster. Ota mukaan vaan kaikista tarpeellisin, ja karsi siitä vielä puolet pois. Huh, vilken utmaning.
Men den tar jag så gärna så.
Konstig dag. Jag och mamma satt flera timmar på glasverandan och bara läste, var sin bok. Som om det vore helt okej. Att bara sitta där, utan att göra något vettigt, utan att producera, utan att prestera. Apparently those moments exist.
I morse var jag sådär härligt friluftig, som kvinnan i Mitt i Naturen (hon blonda, med flanellskjorta). Jag paddlade hem från eremithyddan, fastän vädret inte var det bästa. Vågorna gick höga och kajaken tog in en hel del vatten. Jag blev konstigt eggad av situationen fastän jag visste att det var lite farligt. Vände kajaken på ett sätt så att jag guppade ännu våldsammare, så att kajaken tog in ännu mer vatten... Vissa leker med elden, jag leker med havet. Ajabaja.
Min kreativa ådra har pulserat. Det blev att klippa ny frisyr åt mig, sådär på fri hand bara. Och sjunga egna sånger, som bara bubblade fram och förtäljde stora sanningar. Fick enorm lust att sjunga favorit-HåkanHellström-låtar på dialekt. Skapade en egen dialektlåt. En hjärtskärande jazzig ballad :).
Vaför hadd di så bråttom? Vaför to int di se tid? Tid å hör på varaader? Tid å bara sii. Sii va som finns, om nu nainting fanns.
Hihi.
Äventyret me E blev uppskjutet. Kräver bättre planering och icke-ösregn.
Se on moro.
Hemkommen från trauma-lägret. Några nya blåmärken, en massa rellis-låtar på hjärnan (I tell you; J-E-S-U-S, YES!) och tusen nya erfarenheter i lederna.
Lite att jag dansade roliga höftdansen när jag hoppade ut ur lägerbussen. Det var lite knepigt med en megarinkka på ryggen, men är man glad så är man glad så dansar man höftdans. Jag ramlade nästan omkull.
Nästa veckas söndag blir det konfirmering, och JAG ska få assistera vid nattvarden. Det känns oerhört oerhört. Lilla jag ska få medverka i något så stort. Sannerligen, det är mysterium hur mitt liv utvecklas.
Sen ska jag åka iväg till systrar plus barn och bara njuta av att få leva samtidigt som de är sådär pyttesmå.
Nu ikväll ska jag paddla iväg till eremithyddan och röja upp lite. Kanske värma bastun och bara njuta av att vara ensam. Kanske läsa en GT-bok. Kanske sitta och filosofera på terassen. Kanske bara schloiba (det är helsingforsiska för schlaka).
Men i morgon blir det något helt rysligt spännande. Jag och E ska på kulturarvs-äventyr. Vi ska guida varandra genom Å–sterbotten. Med historiska minnesplatser och turistsevärdheter. Jes. Jag är en höjdare på att guida (jag kan det där med att hålla upp fingrarna på rätt sätt medan jag förklarar).
Oh life. Njut av midsommaren, gott folk.
Bisarrt konstigt detta.
Vem kunde tro att ungdomar har ett stort behov av att bryta mot regler? Att de hatar att sova när det är dags att sova? Att de har stora svårigheter att bete sig bland folk?
Jag hade en aning, ja, men inte trodde jag att det skulle vara så här. Oh dear.
Men det går nog helt bra i alla fall. De är så söta emellanåt, med sin högstadie-humor. "Kan ni flytta er lite längre fram, så att jag hör vad ni säger?" Och de puttar fram sina bord några centimeter. Bra. Jättebra. "Ja vill int, ja ork int, vaför måst vi, tänk om int vi vill, vaför får vi int fara till Berny's?"
Nåja, nu ska jag försöka banka i dem lite vett om budorden. Lovande utsikter.
Dinnnn MMMama
Å… vad det var härligt.
Jag märkte för några timmar sen att havet var helt lugnt, stilla, bidande. Solen omhuldades av tunna kvällsmoln och små kryp hoppade omkring på vattenytan. Himlen var pastellig. Så jag tänkte att nu ska min paddlings-säsong inledas.
Jag släpade fram en av våra nyare plastkajaker. Den var full av skräp från vintern; löv, spindelnät, småsmå liv -och dessutom hade nåt geni lämnat den fel väg några nätter, så de fanns lite vatten i den också. Men vem bryr sig? Inte Paddelprinsessan i alla fall.
För det är nämligen det jag blir när jag tar på mig den röda, lite mesiga flytvästen; en prinsessa. Kajaken är min tron, havet mitt rike. Att paddla är något jag kan, något jag är bra på. Här finns inga krav, på varken snabbhet eller perfektion. Det är bara jag och havet. Och fåglarna.
Jag älskar att paddla riktigt hårt en stund, låta armarna jobba, finslipa tekniken. Fixera blicken framåt. Kämpakämpa. Och sen, när jag är färdig med det, så låter jag paddeln vila i famnen och kajaken driva fritt. Då sitter jag där, tyst. Låter tankarna fladdra fritt. Blundar och lyssnar. Föreställer mig hur jag smälter in i omgivningen, känner hur jag blir en del av de guppande vågorna. Försöker få grepp om den flyktiga känslan att jag faktiskt är en del av det hela, av den sköna skapelsen. Om naturen kan vara så vacker, hur vacker kan då inte jag vara, som är en del av den?
Tack.
I går läste jag två religonsfilosofiska texter utan att förstå ett skvatt. Jag trugade ändå mig själv igenom dem; gjorde understräckningar och analyserader meningar. Med "om så ME VÅ…LD"-principen, ni vet (läs tidigare inlägg om ni inte vet). Hur som helst, hopplös känsla. Inget gick in. Men så tvingades jag vakna klockan 4 i morse, och sitta en timme i bil och bara känna mig halvsovande och flytande på nåt sätt. Och då hände det. Jag började bilda helheter av Alvin Plantingas kommentarer till Van Hook, jag kom fram till vilka punkter jag höll med om och på vilka punkter jag tyckte att Plantinga förlöjligade sig själv. Det var det första. Sen började jag analysera den andra texten av David Basinger, som kommenterade Plantinga och dessutom John Hick. Allt kändes klart och tydligt och jag visste exakt var bristerna kontra guldkornen finns i deras resonemang. Gnosis.
Det var euforiskt. Tänk vad underbart om jag hade haft datorn med mig då, eller ens papper och penna! Men nej. Och nu har texterna igen blivit otydliga och oförståeliga. Linjerna har suddats ut. Var det bara en dröm? Nej, omöjligt. Jag pratade ju med mamma samtidigt, jag sov inte. Var det så att min hjärna för en stund var helt odistraherad, att alla kopplingar skedde exakt så som det är meningen? Att jag på nåt sätt befann mig i ett transcendent tillstånd? Huj, nu blir det riktigt spännande. Kanske det blir en mystiker av mig, i linje med Heliga Birgitta och Teresa av Avila... Men frågan återstår:
Varför minns jag inte mina kloka slutsatser?
Å„h, nu har jag läst för mycket om kvinnliga mystiker genom historien. Fantasin skenar iväg med mig...
Jep, nu är jag officiellt en församlingsanställd sommarteolog. Min första dag där var jättecool. Jag fick två nycklar, så nu är jag också en halvgud. Det du, mysanlover. Dessutom fick jag en megahög med konfirmandarbetslitteratur. Hjälpledarna är fina. Och hon som är min kontaktpräst för tillfället är härlig. Attityd.
Jag har idag fått utöva min nya favoritsysselsättning i massor. Svischat fram och tillbaka på slätten. Jag och marshmallow-bilen är ett bra team.
Dessutom hann jag klämma in en snabbvisit hos J och S. De är så gulliga. Tänk att J ser på mig att jag vill ha smörgås fastän jag säger nä he e no bra, int behöv ja naa. Hon känner mig, hon vet att jag alltid ska ha mat.
Ett sorgeting dock: I won't be able to make it to the sommarträff. Jag är jätteledsen över det, men det är dagen före mina konfirmander ska ha sin stora dag, så det går bara inte att jag åker till Å…bo då. Men vi får hoppas att äckel-Ledin har rätt, att sommaren faktiskt är kort och att jag snart får se alla fina teologer igen.
Ajö.
Vitsi va ja tycker om att köra bil. Det blir alldeles för lite sånt i Åbo. Jaja, ja vet att man inte ska köra bil bara för skojsets skull, men... jag gör ju det inte heller, fastän jag så gärna skulle vilja.
Är alltså hemma i dubbelkommunen nu. Det är så vackert. Jag hittade ett fågelbo med småsmå ungar i när jag skulle häva ut en cykel ur förrådet. De va alldeles stilla, och jag trodde att de var övergivna och döda, men pappa kom och puttade till dem lite, och se, de purrade till. Deras mamma har lärt dem att låtsas vara döda när inte hon är där och beskyddar dem. Ett sånt teleologiskt perspektiv min far har.
Men ojoj vilket dilemma jag plötsligt hamnade i. Jag hade ju tänkt ha en eremitsommar, sitta där ensam i vår konstiga sommarstuga och läsa Gamal testamentet. Men nu har möjligheternas möjlighet öppnat sig: jag får bo i underbara kollektivet i Vasa! Men det skulle betyda att jag inte kommer att paddla och vandra och allt annat friluftigt som jag hade planerat att göra. Möh. Ah. Det får nog bli Vasa ändå. JO. Underbarare kollektiv får man söka efter. Jättenära till jobbet också. Great.
Och dessutom träffade jag min barndomsbästis när jag skulle handla mjölk. Så fint. Jag trodde den tiden var helt försvunnen.
Livet är finurligt.
Tack.
