fredag 19 december 2014

Limma skor

Jag har ett par gamla slitna converse-skor jag ärvt av min syster. De har tjänat mig troget i många år, men nu har gummit i sidorna spruckit upp, sulan blivit gropig och tyget riktigt slitet. Jag tänkte slänga bort dem men stannade upp när jag läste i Modemanifestet om tanken att reparera skor genom att limma tyg på dem. Jag köpte Karlssons klister och grävde fram gamla tygbitar ur mitt lager.


Jag började med att limma tyg på insidan, för att sulan var så söndrig och för att lappa igen de pekfingerstora hålen i sidorna. Också på utsidan fyllde jag igen hålen med lim.


Gjorde jag det igen skulle jag välja ett annat lim än Karlssons klister, som blir stenhårt när det torkar. Kan hända att jag får skavsår av de limmade ställena sen när jag börjar använda skorna igen på våren.
 


Jag klippte ut bitar i stadigt brunt tyg och limmade på utsidan, för att täcka över hålen och ge stadga åt tyget.




Sen gick jag bananas och pyntade baksidan av skorna med blått tyg. Tjänar inget syfte alls, men jag tycker det blev snyggt.

onsdag 17 december 2014

Dagens människa

Mycket på gång nu, som distraherar mig från bloggen. Graduhandledning, graduförvirrning, graduseghet. Nya böcker, nya tag, ämnesjulfest, ämnesjulfestbakis och tusen små paljetter som ska sys fast på en pytteliten tröja och bli den glitrunen paita som mitt gudbarn önskat sig till jul.

Men ett hett podtips till er alla ändå: tidningen Dagens podcast Dagens människa. Två journalister pratar med kändisar om Gud. Det är långt ifrån cheezy, det är sakligt, det är osakligt, det är roligt, det är intressant och väldigt givande att lyssna på. Det blir aldrig tråkigt. Okej, jag har bara lyssnat på tre avsnitt hittills så aldrig är väl att ta i. Men speciellt samtalen med Alice Bah Kuhnke och Magnus Betnér var helt fenomenala. Det är den här typen av bra samtal som fick mig att stanna kvar på teologiska fakulteten efter första studieåret.

Det är väldigt smart att göra pod så här, med ny gäst varje gång. Dels undviker de det där upprepandet som jag börjat tröttna på i andra poddar (förutom hos Karin och Sara!), och dels är det riktigt fiffig marknadsföring att plocka in kändisar och ge dem rum att prata om något så nervkittlande som tro.

fredag 12 december 2014

Åbofeministerna

Igår kväll hade Åbofeministerna sin andra träff i mina soffor. Den här gången var vi hela fjorton stycken, så vi fick sitta på golv, extra stolar och obekväma pallar. Jag hade bjudit in en våldsforskare som berättade om problematiken kring våld i parförhållanden och som hjälpte oss att förstå den feministiska tänkandet kring det. Inget lätt ämne, men jag tycker vi hade en fin systerskap i samtalet, trots att det för alla fanns åtminstone några nya människor i gruppen. Jag är glad åt att Åbofeministerna nu helt konkret har nått utanför min egna vänkrets.

Facebookgruppen Åbofeministerna är nu "synlig". Det betyder att om du vill vara med i det här fina nätverket så är det bara att söka upp "Åbofeministerna" på fb och be om att få komma med i gruppen. De enda kraven för att vara med är att du finns i Åbotrakten och att du är okej med att använda ordet feminist om dig själv. Sedan är det ingen skillnad vad du har för kön, ålder eller hur du definierar din feminism, om du varit feminist länge eller är helt ny inför det här sättet att se på världen. 

Min förhoppning är att det här ska vara en plats där det är okej att ställa frågor (Vad menas med patriarkat? Vad innebär intersektionalitet? Vad är egentligen radikalfeminism?), för vi har så mycket att lära oss av varandra. Att vara med i gruppen innebär inte att du måste engagera dig och komma med på alla träffar, du deltar precis i den mån du själv orkar och vill. Välkommen med!

Ett hav av feminister satt inklämda här. Jag lovar, det hände på riktigt, fastän jag inte täcktes fånga dem på bild.

onsdag 10 december 2014

Visa upp

Det är lunchtid. Jag sitter på vakioveganrestaurangen och häver i mig en av deras goda grytor. Läser senaste Voima, funderar på logistiken kring mitt julfirande. Bakom mig sitter ett sällskap, jag vet inte vad de pratar om eftersom jag lyckats stänga ute bruset kring mig. En replik når ändå mitt öra:

– Nåmen, jag ska visa dig hur den ser ut!
– Ja, gör det, vad kul!

Prassel i plastpåse följer och jag gissar att han ska visa upp sitt senaste inköp. Den scenen har blivit lika vanlig som att mormödrar visar upp bilder på sina barnbarn. Men tji fick jag. Det var inte alls sitt senaste inköp han skulle visa upp, utan en avancerad skiss till ett konstverk han jobbar med.

Det gjorde mig så glad. Att det finns andra saker vi kan visa upp än våra senaste inköp. Vi kan till exempel visa upp något vi själva skapat, något vackert vi sett, något världsförändrande vi läst, eller ja, varför inte våra barnbarn.

Jag tror inte att det behöver vara så himla destruktivt att vilja visa upp. Att känna stolthet över något man gjort eller något som är en del av en själv, och att få bekräftelse. Små barn gör det hela tiden, och jag tror att samma bekräftelsebehov finns kvar i oss fastän vi lärt oss att tagga ner på uppvisningsivern.

Det känns alltid lite platt när någon kritiserar bloggande eller instagrammande för att bara vara rop på bekräftelse. Som om det var något dåligt. Vad är idealet då liksom, om vi inte ska få söka bekräftelse från andra människor? Att vi sluter oss som musslor och håller igen tills vi imploderar?

I dag vill jag visa upp att jag trotsade mensvärksmakterna och tog mig till simhallen. Där insåg jag att det är möjligt att jag en dag lär mig crawla. Vad vill du visa upp idag?

tisdag 9 december 2014

Kahvikapselimekkokohu

(På svenska: Uppståndelsen kring kaffekapselklänningen)

Jag har inte ännu hunnit se slottsbalen eftersom jag var på bröllop när den sändes på självständighetsdagen – men i kväll ska det bli av. Det finns mycket jag kunde kritisera med den festen, men det finns också väldigt mycket jag tycker om med den. Framför allt kläderna, jag har alltid varit en sucker för kläderna på balen. Och för det mediativa i att under en så lång tid se på när människor skakar tass med presidenten.

Jag är speciellt intresserad av att se trashionistan Outi Pyys omtalade kaffekapselklänning, speciellt efter att jag läste den här överskådliga analysen av varför det blev sån uppståndelse kring den (på bloggen Vihreät Vaatteet, på finska).


måndag 8 december 2014

Sailor Heart








Jag och Rabbe har blivit musikvideostjärnor! Eller i alla fall musikvideotroll. Min syster Laura har i höst gjort musikvideor till ALLA låtar på The Heartbeat Bands nya album Sailor Heart. Eller, de är inte musikvideor i gammaldags hederlig MTV-tappning utan en form av videokonstverk som screenas på väggen under bandets konserter.

Här under finns en teaser för albumet och videorna. Blev du nyfiken på helheten och finns i Vasa 28.12 så tycker jag definitivt att du ska komma till Ritz och njuta av skivreleasekonserten!  (Mera info här.)


torsdag 4 december 2014

Maria i örat


Den här dagen då hotet om salpetersyra fyllde luften i Åbo var jag klädd i baggy jeans, glittrig tröja och Maria-örhängen. Förutom att jag under en timmes tid inte vågade gå de tre kvarteren från akademin till mitt hem (under den timmen tänkte jag väldigt mycket på hur det skulle kännas om salpetersyra kom in i mina lungor och ögon) så var det här också dagen då jag äntligen kunde hämta femte Vampire Academy-boken från bibban. (Obviously hände det innan salpetersyrahotet.) Det här var också dagen då jag skickade in en jobbansökan och tänjde ut en gradudeadline. Din dag då? Vad var du klädd i och vad gjorde du?

onsdag 3 december 2014

Bangladesh

Så lite har ändrats sedan 1972 när Joan Baez skrev Song of Bangladesh. Eller jo, mycket har ändrats, men det finns fortfarande så mycket lidande. Trodde först när jag hörde låten att den handlade om klädindustrin och slavfabrikerna (ja, så enkelspårig är jag), men den handlar om ett folkmord som väst tydligen ignorerade (väldigt vaga källor här, lite wikipedia och så). Men låten kunde lika bra handla om nuläget.

Bangladesh, Bangladesh 
When the sun sinks in the west 
Die a million people of the Bangladesh




På Grooveshark hittar ni hela albumet, och här en favorit från mitt bloggarkiv: Nä ere från Bangladesh?

måndag 1 december 2014

Piratskattens hemlighet

Sveriges teves julkalender. Alltför många år har jag missat sedan jag blev vuxen (och slutade med egen teve), men nu, tack vare älskade internet kan jag se på den igen. Piratskattens hemlighet, vem hänger med? Första avsnittet är väldigt lovande.




Flykt

Jag har svårt att hantera det här att medierna så ofta använder ordet flykt i samband med utskrivningarna ur kyrkan. Flykt. Som att människorna som skriver ut sig flyr från en diabolisk tillvaro, något att jämföra med det som våra flyktingar flyr från. Krig, död, hat, förföljelse. Det är ett väldigt starkt ord för något som så ofta inte betyder mera än att man valt att sluta betala medlemsavgift till en organisation som inte berör en. Några klick på en webbsida. Flykt? 
Förstås finns det säkert människor som sårats djupt av kyrkan och för vilka utskrivningen verkligen är en flykt, men jag tror inte att den berättelsen kan appliceras på massorna.
(Det här var egentligen en kommentar till Amandas inägg Det är svårt att vara kyrka, men tanken har pyrt i mig så länge att den gott kan få komma hit också.)

fredag 28 november 2014

Tahdoimme!

Jag steg av bussen klockan 15 vid Kiasma i Helsingfors. En timme tidigare har riksdagen röstat för en jämlik äktenskapslag och först tycker jag inte att det märks i gatubilden. Det är kallt och novembermörkt, den stora folkmassan som jag sett bilder av på instagram har gått vidare för att festa på varmare platser än Medborgartorget. Jag ordnar halsduken lite bättre för att stänga kylan ute och börjar vandra mot Unicafé. Det är samma jäktade fredagshelsingforsare, samma frusna tiggare som jag sett så många gånger förr. Jag vill sjunga Euforia och high five:a mina medmänniskor men det finns inte riktigt någon öppning för det. 

I trappan upp till Unicafé ser jag ändå den första regnbågsflaggan, en liten vimpel i en vantklädd hand. Sen rullar det på. I matkön, på toan, vid borden. Små glimtar av regnbågar här och där. Samma sak på Akademen: tonåringar som knutit regnbågsflaggan som en mantel och de är verkligen superhjältar där de flyger fram nerför rulltrapporna. Samma sak på kafét jag sitter på nu: lite regnbågsglimtar här och där. Inget extravagant, bara väldigt naturligt.

Jag är glad. För att jag gläds med mina vänner, arma dagar så glad jag är för alla de bröllop som nu blev möjliga. Jag är också glad åt att Finland äntligen gör någonting rätt, efter att så många destruktiva attityder så länge har fått för mycket luft, för många öron. Det finns hopp.

Förstås tar det inte slut här, som Amanda skriver. Speciellt för kyrkan är det nu det börjar, och det blir absolut ingen lätt situation. Men en sak i sänder. Nu får vi dansa och sjunga och göra piruetter.

torsdag 27 november 2014

Formuleringsjunkie

Jag formulerar mig mycket. Jag tycker väldigt mycket om att göra det, det känns som mitt naturliga tillstånd. Är det något som känns dåligt, olustigt, eller rentav bra – ja då stirrar jag i luften medan jag promenerar, somnar, stretchar, hackar lök. Stirr stirr stirr. Jag sorterar fakta, känner efter känslornas ursprung, innehåll. Sorterar, grupperar, drar slutsatser, klottar ner tankar i dagböcker, marginaler, facebookstatusar, blogginlägg, instagramtexter. Hela tiden. Finns det ett orosmoln så sysselsätter det hela mig tills jag rett ut det.

Jag har börjat inse att det här inte är normtillståndet för alla människor. Att det inte bara råkar sig så att alla människor inte bloggar eller tweetar eller på annat sätt verbaliserar sina tankar – utan att det faktiskt inte ligger i allas natur att hantera världen så. Och det ter sig så spännande för mig. Hur funkar en sån hjärna? Och vad har en sån hjärna för glädje av att läsa det jag skriver? Varför skulle det intressera en ickeformulerare vad en formulerare säger?

Saker jag är stolt över den här hösten

  • att jag lyckats gå på danstimmar två gånger i veckan hela hösten (i Helsingfors var det en pärs att släpa mig till yoga en gång i veckan).
  • att jag vågade sluta i kören, vars ledare emellanåt hade ett destruktivt sätt att leda.
  • att jag fått fason på min gradu.
  • att jag klarade mig undan med bara fyra dagar höstnedstämdhet. Måste betyda att jag har lyckats skapa så bra och trevliga ramar i min vardag att nedstämdheten inte riktigt hade någon chans att hänga kvar längre än så. (Peppar, peppar.)
  • att jag bloggat nästan lika frekvent som 2009.
  • över att det faktiskt har kommenterats på min blogg på sistone! Sug i er nu, jag är så stolt över att ni orkat reagera och knappa in kommentarer. Och det är inga onödiga diskussioner vi haft i kommentarsfälten. Ni har kommit med intressanta inlägg och jag har lärt mig så mycket av er. Heja heja, ni är bäst!

Tack till er, high five!






onsdag 26 november 2014

Gradutips

Två guldtips till dig som kämpar med gradun (på finska, sori sori):

En graduhjälp-blogg som också blev en bok. Korta, tydliga och inspirerande tips. Till exempel, om att börja skriva: 

"Aloita vain –
Älä edes ajattele, että sinun täytyy tehdä mitään muuta kuin istua pöydän ääreen (tai kahvilan pöydän ääreen) ja aloittaa gradun tekeminen. Lupaa itsellesi, että aloitat, mutta älä aseta mitään muita odotuksia. Pelkkä aloittaminen riittää."

--> Graduttaa
En gif-tumblr som alltid gör mig glad i sin krassa humor. Den avdramatiserar hela saken väldigt effektivt.

tisdag 25 november 2014

Tusen vita paprikor

Okej så jag köpte tusen vita paprikor på Lidl eftersom det var billigt och jag är en vegetarian som alltid söker nya grönsaker. Men berätta nu, vad ska jag göra med dem? 

Det är helt uppenbart att de inte kan ätas råa, salladen jag gjorde i förrgår blev antagligen årets sämsta på grund av den blaskiga, småbittra vita paprikan. Jag stekte tunna skivor av den igår och smällde på en omelettsmet. Det var okej, men bättre kan vi väl?

måndag 24 november 2014

Feminstiska tidskriften Astra

I december kommer nästa Astra ut, med temat pengar. Och vet ni vad? Jag har med en text i den som handlar om kloster, feminism och om att säga nej till pengar. Den är råbra (förstås), så för att inte missa den och en massa andra fenomenalt bra texter om feminism och pengar rekommenderar jag att du börjar prenumerera på Astra nu, om du inte redan gör det. Gör det nu så hinner du få pengar-numret i din postlucka! Prenumerationen görs enkelt genom att fylla i rutorna i högra spalten på Astras hemsida.


Jokainen on vähän homo + safe space

Tänk att jag glömt att dela den här videon som gjorts av präster för en jämlik äktenskapslag (länk till fb-sida):


Den här veckan ska riksdagen rösta om medborgarinitiativet för en könsneutral äktenskapslag. Förra veckan var det ett lagutskott som röstade för slopande av initiativet, men nu är det alltså hela riksdagen som röstar, inte bara ett utskott.

Jag gläder mig åt att om min kyrkas präster fick sköta den röstningen som riksdagen nu ska göra så skulle det finnas fler ja-röster än nej-röster (44% av prästerna är för lagändringen, 41% emot). Nu är det bara att knäppa händerna och hoppas att våra folkvalda röstar oss vidare i den här frågan.

Om du har svårt att förstå argumenteringen kring detta rekommenderar jag att du besöker Facebook-sidan jag länkar till i början av inlägget. Där finns videor och artiklar som förklarar saken. Jag vill inte ha en diskussion i kommentarsfältet om huruvida det är ett bra initiativ eller inte. Jag utlyser den här bloggen till ett safe space, klicka gärna på länken om du inte vet vad ett safe space är.

fredag 21 november 2014

Lammily

Jag hade två Barbie-dockor som liten. Den ena hade rufsigt lockigt hår och en avbiten hand, den var arvegods. Den andra hade mörkbrunt glansigt hår och hennes enda kläder var en rosa  bikini. Henne köpte jag själv när dagiset gjorde vårutflykt till ett shoppingcenter (fatta vilket idiotiskt utflyktsmål). Hon var så vacker så vacker, men ganska värdelös att leka med. Hon kunde inte sitta eller stå själv. Det enda sättet att leka med henne var att klä av bikinin, klä på den igen, hålla fast henne i benen medan hon konverserade med den amputerade barbien. Hon kunde också vara i liggande ställning, och typ sola.

Jag fattade ju att dockorna inte såg ut som riktiga människor – åtminstone benen, fötterna, brösten, halsen, ansiktet. Men magen – den smala konkava saken – stannade ändå kvar som nån sorts ideal för mig. Kanske för att magen är något man kan påverka mera än benlängd, halsomfång eller bröstform. En plufsig mage skvallrar om lättja, brist på disciplin, frosseri. Det är först för några år sedan som jag på riktigt insåg att en välmående mage väldigt sällan ser ut som en barbiemage. De flesta magar jag ser i simhallen är runda och mjuka. De har intressanta veck, våningar och lager – och vackra ärr, bristningar och rynkor. Inte ens hårt tränande människors magar ser ut som barbiemagen.

Mina magkomlex beror inte bara på de här två barbierna som fanns i min barndom. Det handlar om ett mycket större maskineri än så. Men det är någon någonstans som vinner väldigt mycket på att kvinnor så starkt fostras till att känna att det är något fel på deras kroppar. Därför blir jag glad över att det äntligen gjorts en barbie-liknande docka med realistiska proportioner, en docka som kan ha acne, tatueringar och bristningar. Lammily heter märket, dockans identitet får barnen själv bestämma.


torsdag 20 november 2014

Gradufronten

Tre bra nyheter från min gradufront:

  • Det finns en realistisk chans att jag blir klar med kapitel två före min medtävlare blir klar med sin gradu. Jag kan alltså vinna en månads netflix, bara jag anstränger mig så det knakar från och med nu.
  • Den här veckan har jag och en kompis haft en pakt om att dyka upp i kafferummet klockan 7.45 varje morgon. Vi har inte lyckats en enda gång, MEN tack vare visionen av honom ensam och trött sittandes och väntandes på mig så har jag lyckats komma till mitt arbetsrum redan klockan 9, i stället för 10, halv 11, vilket beklagligt nog varit rutinen de flesta morgnar. 
  • I går hade jag första gången känslan av att min gradu är doable. Görbar. Den där delen tar en månad, den där en månad till, sen tar slutfinishen ännu en månad. Sen: klar.
PS. gradu = pro gradu avhandling = det som kallas masteravhandling/uppsats i Sverige (jag har bestämt mig för att min blogg ibland når ut till andra än finlandssvenskar).

onsdag 19 november 2014

Gruppen och herrarna

Jag fortsätter mitt novembertema och tipsar om bra saker på teve (visst är vi överens om att man kan kalla det teve fastän det är laptop och webb det handlar om?). Dagens tips: K special på svtplay: gruppen och herrarna

Gruppen är ett feministiskt teaterkollektiv som gör "originell och explosiv scenkonst". Filmen handlar om deras arbete med föreställningen Gruppen och herrarna, som handlar om hur män drabbas av patriarkatet. Det hela baseras på statistik och forskning och är fruktansvärt roligt samtidigt som det inte handlar om att förringa män utan om att lyfta fram hur även män mår dåligt av det patriarkala samhälle vi har. Klicka "gilla" om du tänker se eller har sett den!








måndag 17 november 2014

Är all konsumtion ond?

Jag har förundrats över att så många var så positiva till Alfreds och mitt podsamtal. Det var ju faktiskt inga lättsmälta grejer vi pratade om, och jag var lite hård i orden. Jag tänkte nästan efterlysa lite kritik, men nu behövde jag inte det för min vän Berra har lyssnat på samtalet och kommer med invändningar och frågor. Han gav mig lov att svara här på bloggen, så att också ni kan delta i  diskussionen. Vi börjar:

Berra: ”[Det finns] många saker jag inte förstår [i podcasten], framför allt inte föraktet mot "kontorsjobbande marknadsförare". Och antagandet att dessa kontorsarbetare ser ner på de som jobbar inom produktionen. Som jag ser det är alla delar viktiga."

Jag föraktar inte marknadsförare. Verkligen inte. Men jag förundras över hur det kan kännas meningsfullt att arbeta med att skapa behov som inte finns. 
De som jobbar med idéerna på kontoret ser knappast öppet ner på dem som producerar varorna i slavfabrikerna, men ändå: de behandlas inte som jämlikar. Om vi verkligen ansåg dem ha samma värde som oss så skulle vi högljutt kräva förändringar i deras arbetsförhållanden innan vi började designa, marknadsföra och köpa. Förstås finns det undantag. Alla varor produceras inte i slavfabriker, alla varor är inte onödiga.

"Jag tycker att man kan se tillväxt som ett ekonomiskt sätt att säga att mera värde har skapats under en viss tidsperiod. Det kan väl inte per definition vara dåligt?”

Jag menar inte att tillväxt i sig är dåligt. Det är idén om att en ständig ekonomisk tillväxt vore möjlig som jag opponerar mig mot, och att aktieägarnas utdelning prioriteras högre än att företaget ger meningsfullt och människovärdigt jobb åt så många som möjligt. Jag tror inte det går att göra bra politik med idén om att vinsten alltid ska växa, att vi ständigt ska konsumera mera än året innan. Jorden klarar inte det.

"Det är ett problem att människor konsumerar onödiga och dåliga saker (saker som inte motsvarar verkligt behov). Men är du också emot konsumtion som verkligen är behovsbaserad? (Här kommer naturligtvis också den knepiga frågan om vem som definierar behov i en värld där man värderar människors fria val)”

Vi kan inte leva utan konsumtion. Problemet är inte att vi använder pengar för att skaffa oss saker, utan att politikerna börjat definiera människor som i första hand konsumenter, snarare än medborgare, konstnärer, medmänniskor. Jag är inte emot konsumtion som baseras på riktiga behov. Det svåra är, precis om du säger, att veta vilka behov som är riktiga. Vi påverkas mycket mera än vi vill medge av att hela vår omgivning genomsyras av reklam. Det skulle vara intressant att testa köpfrid, det vill säga att förbjuda all reklam. Vad köper vi då, när ingen ger oss impulser och manipulerar våra begär? Kanske det som vi verkligen behöver.

Idealet för mig är att alla butiker blev det som Ruohonjuuri och andra ekologiska och etiska affärer försöker vara: rättvisemärkta. Jag vill kunna gå in i en butik och köpa det jag har behov av utan att behöva granska varje produkt. I dag vilar alltför stor del av ansvaret på konsumenten. Företagen säger att  konsumenterna styr priset och pressar ner lönerna för producenterna. Jag vill att företagen tar sitt ansvar och slutar skylla ifrån sig.

"I de länder där produktionen finns blir ju levnadsstandarden bättre tack vare produktionen som finns där. När den har nått en viss nivå flyttar man produktionen till ett annat lågprisland och till slut har man ändå en situation där alla fått det bättre. Jag skulle absolut gärna göra ett hopp från situationen idag till den utopistiska där alla har det bra, men jag har absolut ingen aning om hur man kunde genomföra det. Har du? Eller finns det någon modell som med säkerhet vore bättre än den vi har idag?"

Det är en romantiserad bild att levnadsstandarden skulle bli bättre i lågprisländerna i och med slavfabrikerna. Visst leder det till en del förbättringar, typ att internet införs. Men förbättringarna kommer inte hela befolkningen till godo, utan leder snarare till att inkomstklyftorna växer. I stället för att stöda länderna när de bygger ut sitt vattenreningssystem eller andra basfunktioner satsar man bara på lyxfunktionerna som de rika investerarna behöver. Det går inte på ländernas egna villkor och det finns definitivt ett mått imperialism och kolonialism i det hela. (Här fick jag hjälp av Ylva att formulera mig.)

Skulle företagens syfte vara att förbättra förhållandena i låglöneländerna skulle de inte ha något emot att tillåta arbetarna att organisera sig och kräva bättre rättigheter. Det är ren och skär utsugning det är frågan om, att utnyttja fattiga människors utsatthet för att kunna pressa ner produkternas slutpris ännu lägre än konkurrentens.

Ett sätt att ändra på det här är att göra så som Fairphone gjort: att företagen tar sitt ansvar på riktigt och garanterar att råvarorna och produktionen är blodfri. Det är inte lönsamt för ett företag att göra det, därför behöver det finnas lagstiftning som uppmuntrar denna utveckling. Kanske internationella avtal, kanske att staterna ställer lika höga krav på rättvisemärkning som på livsmedelsövervakning av de varor som importeras. Hur kan det vara möjligt att det finns saker till salu som producerats på ett vidrigt sätt?

Kommentarsfältet är ert!

De bästa platserna

Jag sitter på en onnibuss från Helsingfors till Åbo. Tror jag äntligen fattat var de bästa platserna på dessa konstiga bussar finns. Det krävdes bara två felresor för den insikten (en där jag satt supertrångt och en där jag hade huvudvärk av dålig luft). De bästa platserna är på nedre våningen vid borden. Nu vet ni.

(Om ni undrar hur bloggar såg ut innan twitter är det här inlägget ett ypperligt svar.)

onsdag 12 november 2014

Never Back down

Tack tusen Ellen alias blejk, fejt å fab för att du tipsade om dokumentären om Ann-Sofie Back på din blogg. Såg den just och har så många nya ord för vad mode är, vad kläddesign är. Konst, uttryck, motstånd. Jag blir så fascinerad av denna kufiska designer vars hela varelse andas irritation. Dokumentären finns kvar bara några dagar till så se se se.

Skärmdump från annsofieback.com. Kollektionen A/W 2008. I dokumentären förklarar hon stringtrosorna och pixeltrycken som dominerar den kollektionen.

Den här bloggen blev tydligen en videodelningsblogg helt plötsligt. Det kanske har med november att göra, att så mycket bra teve slussas ut just när året blir som slaskigast.

tisdag 11 november 2014

Att vinna på lotto

Senaste Lasso (nån sorts finlandssvenskt kulturprogram) funderar på vad som händer om man faktiskt vinner på lotto, på vilken pengars koppling till lycka faktiskt är. Vad händer när plötslig rikedom drabbar oss? Kolla in programmet här.

Mossa

Hejhej,

ni som följer mig på instagram vet att jag tycker om mossa. Till exempel så här:






Då förstår ni vilken glädje det var att ramla över den här grejen: Nature reclaiming abandoned places.

Bilden från den där länken.

Det är något så mjukt och fint över mossa. Men ändå bestämt. Här ska jag leva, fastän ni bestämt att det ska vara kullerstensgata här. Eller att det här ska vara någon sorts industribyggnad. Jag tänker bo precis var som helst, och jag överlever allt. Ai du har en åsikt om det? Ptja, jag bryr mig inte. Se hur mjuk jag är. 

måndag 10 november 2014

Meddelande till Hanna

Hej Hanna, du som är min McLeods daughters-mate. Jag har ett viktigt meddelande till dig. (Ni andra som inte sett McLeods kan hoppa över det här inlägget, och du som brukar kryssa i att du inte förstår när jag skriver om McLeods kan göra det nu genast. Jag tror inte du kommer förstå det här heller.)

Hanna. Jag är ledsen att jag inte svarat på din senaste kommentar, för flera veckor sedan. Livet kom emellan. Men nu kan jag berätta att jag just sett nästsista avsnittet, och att jag var på vippen att se också det sista. Men med sällan skådad willpower lyckades jag ändå stänga Arenan. Jag ska suga på karamellen ett tag till. I morgon ska jag köpa glass, klä mig i flanellskjorta och jeans och slänga mina bootsklädda fötter på soffan och se det sista avsnittet. Sen är det slut. Sen hoppas jag vi kan ta en sista omgång av att analysera denna b-teveserie från Australien. Kanske för Ingrids skull, kanske för Tess, Jodi eller Kate. För hjältinnorna som inte fick vara med till slutet.

Har du sett serien till slut redan?

torsdag 6 november 2014

Här sitter jag och blöder

Kobras avsnitt om mens. Det är så bra så bra så bra. Alla behöver nog ge en halvtimme av sina liv till det här. Klicka på bilden så kommer du till svtplay.


(Ja, jag är inte den bästa på att ta skärmdumpar. Lyckas alltid få med en konstig kant.)

Livräddning

I går var jag och simmade med Ylva. Vi kan göra sånt nuförtiden, när vi finns i samma stad OMG. 

Vi simmade i en gammal gammal simhall som tydligen prioriterat bort att ha en fysisk simövervakare. I stället körde simhallen med kameraövervakning. Först tyckte jag det var kul, kändes lite hemligt att simma utan personal vid poolen. Sedan noterade jag hur många tanter som guppade omkring mig, och då såg jag worst-case-scenariot spelas upp inför mitt inre öga: Någon av tanterna får en sjukdomsattack, frustar till lite och börjar sjunka under ytan. Mitt hököga noterar genast situationen och återkallar livräddningskunskaperna från simskolan vid Grusgrund 1999. Jag slungar mig mot hennes håll med en blandning av bröstsim och crawl (har aldrig bemästrat crawl) och greppar tag i hennes käke/baddräkt/hår och börjar släpa henne mot poolkanten. Väl uppe överlåter jag åt Ylva att göra mun-mot-mun-metoden medan jag ringer ambulans.

Men på riktigt. Vilken nytta gör en övervakningskamera i livräddningssyfte? Noterar när poolen behöver tömmas på lik?

tisdag 4 november 2014

Eyes on the prize

Åh. Jag såg just den här trailern till en (antagligen) helt fantastisk film. Den handlar om en tavla vars invånare märker att målaren försvunnit. Makten smyger in och tavlans invånare börjar gradera varandra enligt vem som är mest färdigmålad. De som bara är skisser hamnar på botten (förstås).

Jag vill verkligen se den här filmen, och vet att den finns på Netflix. Jag och en studiekompis råkar ha en gradutävling på gång där vinsten lämpligt nog är en månads gratis flidare. Det här är precis vad jag behöver för att äntligen komma igång med material och metod-delen.


måndag 3 november 2014

Länkkärlek

Jag älskar internet. Många orsaker, här två:








Fantastiska @poppelin på instagram. Hon verkar liksom jag brinna för feminism, världsförändring och kristen tro. Dessutom är hon helt drottning på craftivism, kreativ aktivism. Inspirerande.

Och orsak två:





Saraskruttfias blogg. Hon är ung, lite arg, smart, har estetiskt öga och finess i sina formuleringar. Inspirerande är hon också.

Pga: kapitalistisk hederskultur

Som tur är jag inte den enda som funderar på varför folk inte gör konsumtionsrevolt. Min opponent i nästa graduseminarium Patrik Hagman (han är också annat, men i min värld just nu är han mest det) har nyss kommit ut med en bok om just de här frågorna. Hans svar på frågan verkar vara att vi lever i något han kallar en kapitalistisk hederskultur.

Dags att beställa boken så kan vi komma vidare på detta livsviktiga ämne. Klicka på bilden så kommer du till mera info i bokhandeln.


I boken "beskrivs den kapitalistiska hederskultur vi lever i och hur gemenskapen människor emellan hela tiden hotar att korrumperas av krav på effektivitet och ändamålsenlighet, hur ny teknik formar vårt sätt att se på varandra och hur vår känsla av att inte räcka till utnyttjas för obskyra syften. Men här finns också förslag på hur vi kan hitta vägar till mer ärliga och öppna relationer och finna sammanhang där våra liv blir meningsfulla."

Nåjah!

Råddboll


Jag läste igår Economistas klädtips för karriärlyft. Krispiga Ralph Lauren-skjortor, kavajer, kashmirkoftor, snygga jeans, Tiger of Sweden-klänningar. Vårdade naglar och hår. Rufsigt hår och shorts var stora no no.

Jag är så glad att jag inte lever i Bellas och Pingis värld. På riktigt. Bara det att jag kan se ut så här en vanlig måndag. Som en råddboll. I en grå tunika från gratisloppis, en risig svart halsduk, ett par jeansshorts från en klädbytarkväll, dubbla leggings, yllesockor och springskor. Efter att jag jobbat klart med gradun i dag kan jag springa raka vägen till min danstimme på arbis, för haha, det här är också mina danskläder. Bara att skala bort shortsen och ett par leggings så är jag redo.


söndag 2 november 2014

Varför gör vi inte konsumtionsrevolt?

Jag har lite morkkis över att jag i Alfreds podcast flera gånger säger att de som inte gör något åt konsumtionssamhällets orättvisor är dumma, naiva. Att alla vid det här laget vet att de flesta av våra varor görs i slavfabriker och att det enda rätta om man vill kalla sig människa är att protestera, att sluta köpa skiten och att kräva bättring av företagen i stället. Att om man inte gör det så beror det på dumhet. Lite för hårda ord, väldigt obarmhärtiga.

Jag antar att de kom ur frustration, och i frustration kan jag säga lite för hårda saker. Men kan ni hjälpa mig att hitta bättre ord? Vad beror det på att folk inte gör konsumtionsrevolt? Varför kräver vi inte att få veta var våra produkter är gjorda innan vi köper dem? Varför köper vi så ofta nytt när vi kunde reparera eller köpa på loppis?

Det måste väl finnas andra orsaker än dumhet och ignorans? Mera barmhärtiga orsaker, typ hopplöshet, uppgivenhet?

Economista

Jag köpte för ett tag sedan Isabella Löwengrips bok Economista. (Av forskningsintresse, intalade jag mig.) Den utgår ifrån tesen att kvinnor har dålig koll på sin ekonomi och därför behöver köpa en bok som "talar kvinnors språk". Många av exemplen handlar således om kläder, inredning, spabehandlinger, "resor med tjejerna". Inget jag riktigt kan relatera till, jag är antagligen inte målgruppskvinnan.

Jag är halvvägs genom boken nu, och kan konstatera att språket är riktigt dåligt. Det är så många bilder som används fel, ologiskt. Så mycket pepp och push och hejarop.

Men ändå får boken mig faktiskt att tänka nya tankar.

Som att mina första pengaminnen har med slarv att göra. Jag slarvar bort busspengarna som ska ta mig hem från dagis. Jag räknar fel när jag ska köpa egna inlines för mina sparpengar. Den här känslan präglar faktiskt min relation till pengar också idag. De tycks liksom försvinna från kontot fastän jag lever sparsamt. Det verkar alltid vara för lite av dem.

I helgen har jag suttit på kafé med Rabbe och läst ännu mera Economista och ritat upp min ekonomi. Jag listade mina inkomster och utgifter och funderade på hur jag kan öka inkomsterna och minska utgifterna. Det här är ju inget groundbreaking nytt, jag tänker ju väldigt ofta på hur lite pengar jag har och strävar efter att leva enkelt och billigt. Jag trodde att jag avverkat alla spartips som finns, men insåg att jag till exempel inte satt det i system att boka tåg- och bussbiljetter i supergod tid, eller tagit det på allvar att få ner elräkningen.

Mina syften är ändå annorlunda än Bellas och Pingis (den andra författaren heter så). De talar om att ge järnet och jobba häcken av sig för att bygga en ekonomisk buffert så att man har råd med den där snygga klockan eller härliga New York-resan, eller så att man har en bättre position att löneförhandla ifrån eller helt enkelt kan sluta ett sugigt jobb och leva av sin buffert i några månader. Jag tänker mera att jag vill leva så billigt som möjligt så att jag kan jobba mindre och slippa bli utbränd. (Ett ord som inte verkar existera i Economista-universum.)

torsdag 30 oktober 2014

Dags att lyssna på Podsteiji!


Nu äntligen är mitt och Alfreds podsamtal uppe, och som jag föga ödmjukt skrev på facebook: Vi hade ett så sjujävulskt bra samtal att alla nog måste lyssna. Om konsumtionskritik mest, men också om att kombinera kreativitet med överlevnad.

Här lyssnar du.

PS. Den uppmärksamme noterar att jag har samma tröja på bilden som i min bloggheader. Den är bäst. Den uppmärksamme noterar också porslinsmålningen av Lenin.

tisdag 28 oktober 2014

När kaos kommer

Jag kom på i dag att Ylva flyttar tillbaka till Åbo den här veckan. Jag är glad. Jag har väntat så länge, hela hösten. Det har känts som en evighet, men inte nu längre!

Ibland när jag kommer tillbaka till Åbo efter en vistelse på annan ort så tänker jag första hjälp-tanken.  Ni vet, det är sent och kallt och man är så trött för att det alltid är så efter en resa. Bussen har just släppt av en och då kommer tanken: om jag nu råkat tappa bort de tre heliga (nycklar, pengar, telefon) – vems dörr kan jag då knacka på?

Hela hösten har jag inte haft nån aning. Jag minns inte en enda portkod till någon vän eller bekant, och de flesta av mina närmaste vänner har flyttat bort. Jag har i huvudet gått genom den vännen, den vännen, den vännen? Bara för att märka att ingen finns här, eller så har jag aldrig varit hemma hos dem. Då har jag alltid tänkt på Ylva, för hon ska liksom vara här.

Snart kommer hon och han och då ska jag minsann hjälpa till att flytta och framför allt memorera deras portkod. Dit kan jag gå när kaos kommer.

Såna här gladkorvar var vi i augusti på den grekiska ön Tinos, där vi jobbade som stewards på en ekumenisk kvinnokonferens. Det påstods att vi såg likadana ut. Måste erkänna att Ylva sportar den där kepsen lite bättre än jag.

Edit: Det finns alltså tusen andra orsaker till att hennes flytt gör mig glad, inte bara det här med portkoden.

Återhämtning

Oj hoho, vilket hålligång mitt liv varit på sistone. Jag har varit till maxmo, firat födis två gånger, hängt på extra körövningar, danstimmar, bussar, gått på opera. Besökt min pojkvän, skrivit gradu, skrivit på en text för Astra (som äntligen blev klar i dag, hurra hurra I feel like singing and dancing).

Mitt i allt detta har min egna tid alltför lätt makat på sig. Den där tiden jag behöver för att varva ner och må bra. Då när jag gör mat i lugn och ro (i stället för att bara äta en halv fetaost och en banan, fantastisk kombo i och för sig), lyssnar på podcasts och plockar i mitt hem. Då när jag ser på McLeods daughters och reparerar kläder. När jag ligger på sängen med fötterna upp mot väggen och läser kunnon deep shitti alltså Vampire Academy.

Jag tror det får bli så i kväll.

fredag 24 oktober 2014

Högstadiet och tillbaka

Jag var på högstadiets klassträff i Vörå förra helgen. Det är tio år sedan jag gick i nian. Det är helt absurdt hur nervös jag var före träffen, jättekonstigt eftersom jag mest av allt egentligen var nyfiken. Det måste vara nån sorts transporterad nervositet, alltså en nervositet som infann sig varje dag i högstadiet (ska jag våga gå genom elevutrymmet? Tänk om jag glömt stänga gylfen eller har vessapapper på skorna?) och som nu på nåt sätt transporterades tillbaka till min kropp inför att jag skulle träffa de här människorna.

Men jag hade sån tur när jag kom dit. Just när jag tagit av mig kappan och kände enormt motstånd för att gå in i restaurangen kom Fredrik in genom ytterdörren. Min Fredrik, mitt ex, min vän. Jag blev lugn. Och sen bara rullade det på. Trevliga människor avlöste varandra. Tänk att alla blivit så trevliga, så intressanta. Så skönt att få uppdatera bilden vi har av varandra. Det är inte schyst att i evigheter koppla till bilder av hormonstinna tonåringar när man hör någon högstadiemänniskas namn. Vi har gått vidare.

Hade det inte varit för att jag behövde köra hem medan jag ännu var vaken skulle jag ha kunnat stanna så mycket längre, och bara prata med folk. För det verkade verkligen som att det blivit folk av oss.


Jag älskar den här bilden som Cessi* knäppte. Ett hav av rutiga skjortor, en kulturtant (jag), en småbarnsmamma (min fina Jenny), en kärnkraftsfysiker (Magnus) och en it-ingenjör med själ och hjärta (Fredrik). Jag hade det så bra med mina gamla homies, satt bara och myste.


*Hon har föresten en jättebra blogg om etisk hästhantering.

torsdag 23 oktober 2014

Minusgrader in da house


Jag sov hela natten i yllekalsonger, långärmad tröja och tjock tjock halsduk. Under tre täcken. Jag bor i ett gammalt stenhus som inte riktigt kommit igång med uppvärmningen ännu, dessutom drar det en del från fönstren och vädringsluckorna.

När jag vaknade och kände det kalla draget mot ansiktet visste jag: i dag ska svarta kashmirklänningen fram. Och mina allra varmaste skor: mina danska duckfeet

Klänningen är mitt nästdyraste plagg någonsin och verkligen inget jag kunde köpa idag när jag lever på besparingar och bostadsbidrag. Men det fanns en tid när jag hade lön, och när min arbetsplats fanns bredvid en kashmirbutik. Märket är finska Arela som skapar tidlösa plagg och tänker på produktionen. (Tänker. Det betyder att min klänning är gjord i Kina men att företaget nu flyttat produktionen till Europa eftersom de tyckte det var för svårt att garantera att produktionen gick rätt till där borta. Eller så sa expediten i alla fall när jag frågade.)

Skorna gör mig glad, trots att det tar evigheter att gå in dem och göra dem så mjuka och följsamma och fina som jag vet att de kan bli. De är producerade i Danmark av naturgarvat skandinaviskt läder. De är varma, bekväma och lär hålla i evigheter. 

Och nej, jag är inte sponsrad, men ville dela med mig av min vinteröverlevnad.

onsdag 22 oktober 2014

Hälsning från Anonym

Jag fick just en kommentar från en snäll Anonym till Mina första dagar med Fairphone-inlägget:

"Hej! Tänkte bara slänga in en kommentar om att det går att få sin Fairphone inom 4 dagar från beställning nu! Jag beställde min söndag kväll och hade den i handen torsdag morgon (med DHL). Så om folk vill köpa så passa på när den finns i lager :)"

Good to know, tack!

Podsteiji




Medan jag var i Maxmo passade vi på att spela in ett Podsteiji-avsnitt med Alfred. Vi har känt varandra sen han var sjutton och jag sexton. Jag tror att jag ofta varit den som skrattat högst på hans humorshower medan han varit den som hejat på när jag tvekat med att publicera texter. Han är en vän som jag vågar bli arg och irriterad på utan att behöva vara rädd för att förstöra vänskapen. Vi e kaveris som inte setts på evigheter, och vårt podsamtal blev mycket personligare och djupare än jag tänkt mig. (Om inte Alfred bestämmer sig för att klippa bort all kunnon deep shitti som jag häver ur mig.)

Snart borde podden finnas här, i väntan på det kan du lyssna på alla andra bra poddar som han redan spelat in. Jär e, jär e.

tisdag 21 oktober 2014

Syskonbarn i mitt hjärta.

Jag sitter på tågstationen i Tammerfors  och väntar på mitt Åbotåg. Jag har varit en vecka i Österbotten (eller alltså i Maxmo, Vörå och Vasa, ni som inte vet något om Österbotten kan bra lära er några orter nu) och det har varit bra. Av en slump råkade en hel drös av syskonbarn och systrar var där samtidigt som jag, så det som skulle bli en graduskrivretreat blev något mycket roligare. Ett enda kalas.

Utan syskonbarn hade jag knappast fattat att det går att ro ut till Pungalot i oktober, i stället för att korva inomhus med nummer tre av Vampire Academy.

Utan dem hade jag inte påmints om vilket otroligt bra klätterträd jag växt upp med. På öns högsta punkt har en storm för länge sedan fått ett träd att falla mot en stor klippa. Perfekt.

Jag klättrade upp på en annan klippa och blev så här glad. Det var havet, det var roddbåtarna, det var syskonbarnen, mina syster, min pappa. Bra sällskap på upptäcktsfärd.

De här tuffa kidsen är så bra. Fastän de, precis som alla andra barn, kan vara tröttsamma ibland med sin piss-och-skit-humor, sin matvägran och sina besserwissertendenser. Ändå blir jag glad alltid när jag tänker på dem.

Min pappa är en fin morfar. Han tog hela slurven med på nätläggningsäventyr, bara en sån sak.

onsdag 15 oktober 2014

Frilansa för Jesus

Peppe Öhman skrev för ett tag sedan om frilansarlönen. Hon lyfter fram detta med att frilansare ofta förväntas jobba gratis och nöja sig med att få "synlighet" i stället för pengar.

Jag har den senaste månaden några gånger råkat ut för en lite annorlunda variant av detta. Inte en förväntning att jobba för synlighet, alkohol eller en middag, utan om att jobba gratis för att jag har en tro. Jag har svårt att bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till detta.

Ett. Det är verkligen jättekul att bli tillfrågad att skriva en text till ett kristet sammanhang. Det är en stor ära att någon tänkt på mig när de velat ha en bra text som anknyter till kristendom, konsumtion eller ekologi.

Två. Jag tror på frivilligarbete och jag gör gärna gratis arbetsinsatser för en god sak, speciellt om det är ett sammanhang som också i övrigt rullar med frivilliga krafter.

Men. Tre. Jag är också en människa med 24-timmars dygn och heltidssysselsättning. Den tid jag lägger på att frilansa för Jesus ska tas någonstans ifrån. Antagligen från mina kvällar, helger eller nätter. Från mina relationer, från mitt välmående. Kanske till och med från min gudsrelation.

Så jag vet inte. Min frilansarsjäl ropar "jobba aldrig gratis" medan mitt världsförbättrarhjärta gärna gör saker för det högre goda, för något annat än pengar. För passionen till ämnet. Men ja, a girl has got to eat.

I mina aktuella fall blev prioriteringen den att jag kan göra gratisjobb för det sammanhang som står mig närmast, och tackade vänligt nej till en annan part som inte står mig lika nära.

Hur tänker ni? Problemet finns säkert också i andra ideella organisationer än kyrkan.

tisdag 14 oktober 2014

OMG

Jag stekte just tjocka halloumiskivor i vitlök och rapsolja och det tänker jag från och med nu aldrig sluta göra. Se det som ett löfte eller en varning, beroende på var du står politiskt i förhållande till vitlöken och beroende på om det finns en chans att jag någon gång ska göra mat åt dig.

måndag 13 oktober 2014

Freak out!

Hej dudes, jag såg just den bästa dokumentären på länge. Freak out! finns på Arenan i några veckor till och om du ens lite någon gång tröttnat på vårt konsumistiska liv så tror jag du kommer gilla den. Den handlar om hippies, men inte de på 1960-talet i USA, utan om ett gäng medelklassungdomar som levde rövare helt i början av 1900-talet, i Schweiz. Med leva rövare menar jag att de startade ett kollektiv där feminism, vegetarianism, pacifism och fri kärlek var nyckelord. Det var uttryckligen en rörelse mot konsumtion.

Förutom att angripa ett sjukt intressant tema så är dokumentären gjord på ett sätt jag aldrig sett förr. Gamla bilder från seklets början får liv på ett lågmält och småmagiskt sätt.  

Ett klick på bilden för dig till källan.
PS. Första gången jag hörde om denna sekelskiftes hippierörelse var i radioprogrammet Stil i P1, som berättade om Karin Larsson som var tidigt ute med att reagera mot tunga möbler, mörka färger och allmän inskränkthet. Kan ha varit en av de första som hämtade pizzan till Sverige. Ett utmärkt avsnitt, jag tror jag ska ta och lyssna på det igen snart. Här kan ni alltså lyssna på det.

söndag 12 oktober 2014

När stjärnorna korsar varandra rätt

Jag har sparat på ett päron i några dagar nu. Igår köpte jag en getost. Dessutom finns det lite pecan-nötter i mitt skåp. 

Jag tänkte på den här kombon när jag vaknade i morse. Jag tänkte på den medan jag gjorde frukost, medan jag dammsög, medan jag tog på mig ytterjackan och cyklade iväg på skrivdejt. Jag tog en paus i tanken medan jag betalade för mitt te och medan jag pratade med Martina. Sen återkom tanken på mitt perfekt mogna päron när jag började skriva på min text. Vi satt några timmar och skrev, och tankarna hittade alltid sin väg tillbaka till det gryniga päronet, den syrliga getosten eller den lite bittra pecan-nöten.

Efter skrivdejten dammsög jag klart mitt hem, organiserade en massa skit som bara drällde runt. Jag åt lunch, jag tog en nap. Jag tror faktiskt jag glömde bort päronet i några timmar.

Sen ville jag se på McLeods. Och mindes.

Jag skivade andäktigt mitt päron i jämna skivor, placerade dem på ett fat. Kniven klibbade fast lite när jag skivade getosten men annars gick det hela väldigt smidigt. Nötterna trillade lite hit och dit över tallriken, det var verkligen en perfekt syn.

Ibland faller allt bara på sin plats.

onsdag 1 oktober 2014

Tre bra!

Whoppaa, det är mycket bra grejer på gång nu:

Jag har fått ett freakin' forskarrum att skriva gradu i. Alltså ett rum med en dörr och ett skrivbord och två andra personer. Det är fabulous även om jag ibland hör folk som sjunger eller spelar piano eller vrålar (?) i vårt kafferum som är på andra sidan väggen och då är det lite svårt att läsa på om världsekonomin. Men annars fab.

Jag har ingått en tävling med en studiekompis. Den av oss som först blir klar med sin gradu (han) eller blivit klar med sina två första kapitel till gradun (jag) blir korad vinnare. Och man (jag) vinner inte bara någon mesig ära och berömmelse, utan en månads netflix! Jag är så taggad. Men den här tävlingen tar ju verkligen tid, det innebär att jag faktiskt sitter och studerar på dagarna.

Jag har startat ett feministiskt nätverk i Åbo. Vi hade vår första träff i måndags och det var helt smashing fantastiskt. Om du känner att du är feminist och att du finns i Åbo, säg hepp här i kommentarerna så ska jag lägga med dig i facebookgruppen. (Den är hemlig än så länge, vet inte varför, men det är lite som en bebis, jag vill att den ska ha fått lära sig ett och annat innan omvärlden får bedöma den.) Nätverket är helt gratis och du väljer själv hur mycket av din tid den tar. Men om du längtar efter att prata feminism utan att för en gångs skull behöva förklara vad ordet faktiskt betyder så är det här forumet för dig!

Det är så bra grejer på gång att  ett orosmoln som hängt med i några veckor har krympt. Det är fortfarande där, men inte så övergripande hotfullt som tidigare. Score.

I dessa soffor satt vi i måndags helt casually och diskuterade Beyonke och Emma Watson som om ingenting hade hänt.

torsdag 25 september 2014

Vilka är dina hombren?

Några år sedan
slutade jag med sociala sammanhang
som fick mig att må dåligt.
Människor som pratade om saker jag inte var så värst intresserad av (tupperwareburkar, kändisar),
i ett tempo jag fick åksjuka av.
Som pratade utan att lyssna.
Eller som lyssnade mest för att de fick en kick av att känna att de var så bra på att lyssna.
Rundgång i samtalsämnena och mycket höhöhö:ande.
Jag var tvungen att sluta vara där.
Det tog musten ur mig.
I stora sammanhang är det lätt att känna sig ensam.
Svårt att veta vem av alla de trevliga som kunde ta ett samtal mitt i natten även om jag aldrig skulle ringa mitt i natten.

Jag märkte att jag lyssnade på alla
men ingen lyssnade på mig.
(Så kändes det, men sant kan det ju inte vara.)
Det är bättre nu.
Jag fokuserar på dem som får mig att känna mig bra
och hoppas att jag får dem att känna sig bra.
Fokus är bra.
Bättre att fokusera på dem man har
än att tråna efter planetens hippaste sammanhang.

Vilka är dina hombren i Åbo?
frågade mitt lunchsällskap.
Jag kom på väldigt få.
Vi enades om att det var bra.
Hans hombren är också få.

Jag är en bättre hombre
när jag kan fokusera på mina hombren.

Människor alltså.