fredag 28 juni 2013

Släkt alltså.

Jag kan ibland tycka att jag har lite för mycket släkt. Både mamma och pappa har många syskon och de har i sin tur många barn. Och jag är så dålig på att hålla kontakten. Så dålig på att ha koll. I en stor släkt blir det också ofta så att man drunknar i mängden, det händer ofta att någon kallar mig för Laura, som inte är jag utan min syster.

Men så plötsligt hamnar jag på en släktbaluns. Jag stiger av tåget i Storkyro, för att den släkten som bor där har fest och mamma är där. Det är hon som ska hämta mig från tågstationen, men det är inte hon som sitter i sin bil när jag väl hoppar av dieseltåget på den lilla stationen.
Det är min kusin Juha som hämtar mig i stället. Förstås. Det är ett tag sen vi setts och han har blivit så himla pratsam och trevlig. Det är bara hur gemytligt som helst. Vänligt tvingar han mig att köra bilen hem till dem, jag har inte kört bil på evigheter och är skiträdd. Men han är lugn och pedagogisk, säger att jo, det där är bromsen. Fastän det är jag som är äldre och borde ha mera koll så känns det inte dåligt. Bara bra. När jag väl lyckats parkera bilen säger han: jag var inte alls rädd när du körde.

Väl framme i festborgen susar det av släktingar. Lite mostrars män att catcha upp med, lite kusiner (och kusiners kusiner!) att babbla med, en hel del urgod mat att äta och en vis morfar att prata med ("Mä oon aina ihmetellyt sitä että miten ihmiset kohtaavat. Siinä on jotain tosi hienoa.") Och man bara ja.

De är så glada åt att se mig. Det är inte alls svårt att vara, allt är bara lätt och bekvämt. De har koll. Eihän nyt Lissu syö lihaa. Tänk att spekulationer kring vilka som sist och slutligen var med på mitt dop för tjugofyra år sen kan vara ett fullgott samtalsämne.

fredag 7 juni 2013

I mål.

Jobbade nästan fyra timmar övertid i dag. Igen. Och på en fredag dessutom.
Man kunde ju tänka sig att kvinnan som satt på spårvagnshållplatsen efter en sådan dag (efter en sådan VECKA) skulle vara bitterheten själv.
Men vet ni.
ICKE.
För jag hade kakkat ur mig två riktigt bra texter innan jag satt där och var trött.
Och jag har varit lugn i dag. Inte alls i panik när jag satt i bilen på väg till keikka. Bara lugn.
Man åker ju bara dit och säger jaha, vad har vi här då. Det lärde jag mig den här veckan: Jag behöver inte ha angst om jag inte hunnit förbereda mig till tusen. Till tvåhundrafemtio räcker bra.

Och jag har fått försäkran om att det inte fortsätter så här intensivt, sen när de andra sommarfåglarna kommer. Och så har jag fått beröm. Som verkligen känns som beröm och inte bara något man säger.

Så jag kände mig bara glad när jag steg på spårvagnen.

Glad över jobbet, glad över sommarregnet, glad åt att bo i Helsingfors!

Ni då, hur funkar era sommarjobb?

måndag 3 juni 2013

Sommarpratare(tävling!)

Måste bara få säga med vän röst: ähum, jag känner två av årets sommarpratare.

Vilket inte är nån stor bedrift, svenskfinland being what it is, men den här då: jag har fått provläsa den enas manus och det är helt fantastiskt.

Med tanke på att jag är den hårdaste av sommarpratssågare så är det en väldigt fin sak att säga. Jag var verkligen djupt besviken på förra årets finlandssvenska pratare. Hur tror man att det är en bra idé att prata om sitt cv i en timme? Eller att det är okej mot lyssnaren att säga "när jag satt och skrev det här sommarpratet funderade jag på det ena och det andra... och inte har jag ju egentligen något att säga" Slöseri med dyrbar örontid!

Men jag kan alltså lova att de två jag känner av sommarpratarna absolut inte kommer att slösa på er örontid.
Vilka de är? Kolla listan och gissa! Den som gissar rätt först får en överraskning (lovar).

Elva timmar

Haha, den här dagen var så in my face. Elva faking timmar på jobb, och då slöade jag inte en enda gång (om man inte räknar när jag satt i bil till och från keikka, och svettades som en finsk man i bastu).

Jag ljög visst i går. Jag är visst den nya medarbetaren som ger 110 procent.

söndag 2 juni 2013

Åtta timmars arbetsdag

Förväntan. I morgon är min semester slut, och jag ska börja min sommarpraktik på Husis. Jag är nyfiken på hur det här med åtta timmars arbetsdag ska gå.

Jag är inte den ivriga nya medarbetaren längre. Hon som gärna kavlar upp ärmarna och hugger i för allt vad tygen håller. Hon som gör 110 procent. Alltid lite mer än du kunde tro. 

Jag har haft två arbetsperioder i mitt liv som känts lyckade, där jag tyckt att arbetsinsatsen varit på hanterbar nivå. Den första berodde på ren 18-åringslathet, och den andra på återhämtning efter en nästan-utbrändhetsgrej jag ramlade ner i för något år sen.

När jag pluggade inför studentskrivningarna läste jag intensivt i två timmar medan jag åt frukost, och gick sen  ut på långpromenad. När jag återhämtade mig efter "utbrändheten" (citattecknen behövs, jag önskar jag hade ett bättre ord) hade jag en liknande arbetsrytm. Vaknade, yogade lite, skrev kandidatuppsats i två tre timmar, och det var det. Jag var så nöjd med mig själv fastän jag jobbade så lite. Eftersom jag inte jobbade bort alla krafter varje dag var det faktiskt skönt att börja jobba igen nästa dag. Det var lustfyllt, och jag klarade av att tänka på ett väldigt kreativt och spännande sätt.

Däför jag blir så glad av att Underbara Clara, den kanske mest produktiva kvinnan någonsin, berättar om sin fem timmars arbetsdag. För det känns greppbart, mänskligt. Och vettigt. Hur bra presterar man egentligen de tre sista timmarna av en arbetsdag?

Jag kan ha fel, men jag tror att åtta timmars-normen funkade bäst då när det bara var killarna som fick jobba. På den tiden när andra hälften av befolkningen jobbade hemma och fixade så att killen slapp jobba när han kom hem. Då användes hälften av arbetskraften ute på arbetsplatserna. Idag får kvinnor jobba med annat än hushåll. Det betyder ju att hela arbetskraften används på arbetsplatserna. Då borde det väl räcka om hela den arbetskraften jobbade hälften mindre? Eller? Finns här ett logiskt felslut jag inte ser?

Och så tänker jag lite naivt: Om vi alla jobbade fem timmar, borde inte det betyda att det fanns fler arbeten och att ingen därför skulle behöva gå arbetslös?

Jag vet att jag kan jobba åtta timmars dagar. Det går. Jag kommer inte att vara den lata praktikanten i sommar. Jag säger bara att det kommer att suga ut en hel del krafter ur mig. Men det är okej, för jag är utvilad nu. Jag känner till och med ett litet bring it on!