torsdag 8 december 2011

Snart.

I morgon sticker jag iväg till Indien. Där tänkte jag besöka den här mannens yogastudio:


Hejdå, ses i januari!

måndag 21 november 2011

Krypa till korset?

Det plingar till i mig varje gång jag ser ett bibelspår i morgontidningen. I lördags bongade jag begreppet krypa till korset hela två gånger i Hufvudstadsbladet (19.11).

Fall 1:

”Till slut kröp han till korset, Paavo Arhinmäki, och blir Vänsterförbundets kandidat i presidentvalet. Själv hade han velat ha en kvinna.”

Vilken spännande ingress, tänker jag och läser genast vidare för att få veta vad det betyder att krypa till korset. Efter en närläsning kan jag konstatera att begreppet syftar på att Paavo ställer upp relativt sent som presidentkandidat, hela tre månader efter de andra kandidaterna. Paavo väntade med att ställa upp för att han önskade att partiet skulle lyfta fram en kvinnlig presidentkandidat i stället. Men partiet önskade att Paavo skulle ställa upp, och följden av detta, att Paavo faktiskt ställer upp, är i artikeln synonymt med att krypa till korset.

Fall 2:

"Nej, det är inte lämpligt att påven kysser den högste sunniledaren i världen, tyckte Vatikanen och fick den italienska modejätten att krypa till korset."

Benettons kampanj unhate ogillas alltså av Vatikanen, eftersom den innehåller en fingerad bild där påven kysser imamen Abdul El Tayeb. Efter stor uppståndelse drog Benetton tillbaka bilden och bad om ursäkt. Benetton kröp alltså till korset, enligt Hbl. Men vad betyder det? Att de negativa reaktionerna mot bilden var så starka att företaget ansåg det nödvändigt att dra tillbaka bilden och be om ursäkt. Orsakerna till reträtten kan vara många, antagligen är det en blandning av ekonomiska och marknadsföringsmässiga intressen, men Hbls användning av ”krypa till korset” antyder att även andra intressen ligger bakom reträtten. Vilka?

Nu får vi lov att ta den kristna traditionen till hjälp, där uttrycket ”krypa till korset” verkar handla om vägen från synd via ånger till nåd. Insikten om synd, alltså en känsla av ånger, är det som får en människa att söka sig till korset för att få nåd. Det handlar alltså om att inse att man gjort nånting dåligt, att ångra det och be om och få förlåtelse.

Vad är det egentligen som händer vid korset? Varför kryper Paavo och Benetton dit? Vad förväntar de sig att få där? Kanske kan vi här få nya infallsvinklar till ordet nåd. I Paavo-berättelsen handlar korset om att Paavo får erkännande som sitt partis presidentkandidat efter en lång funderingsperiod. Kanske lite väl dramatiskt att använda uttrycket om korset här. Det är ju inte så att Paavo syndat genom att dra ut på beslutet att ställa upp som kandidat. Så vitt artikeln berättar finns här ingen förlåtelse i bilden heller, möjligtvis lite ånger. Paavo-berättelsens kors verkar i stället stå för upprättelse: NU är han kandidat.

Benetton-berättelsen visar en större följsamhet med den kristna berättelsen, kanske för att påven är en ingrediens i nyheten. Vad är det som Benetton får vid korset då? A) ett gott anseende: Benettons metod för att minska hatet uppskattas inte av berörda parter, men Benetton har värdigheten att reagera i enlighet med sitt budskap. Att leva som man lär ger status. B) välvilligt inställda konsumenter i flera läger: De flesta människor tycker att hat är en dålig sak, och förknippar därmed varumärket Benetton med en positiv kamp mot hat. De som tagit illa upp av kampanjbilden blir antagligen också välvilligt inställda till Benetton nu, för att de känner att företaget lyssnat på dem. Alltså kan även katoliker och muslimer köpa färgglada ylletröjor från Benetton.

Men vad är det som händer där vid korset, enligt kristna traditioner?

Många olika saker. Den ursprungliga händelsen vid korset var en avrättning, ett dödsstraff. Men varför skulle någon vilja uppsöka en avrättningsplats? Många kristna hävdar att en försoning mellan människa och Gud sker i den specifika avrättningen år 30 e.Kr. Avrättningen visar hur grym den här världen är, att den tar livet av den enda fullständigt goda människan som vandrat här. Avrättningen kan också ge tröst åt lidande människor: Gud själv vet vad lidande är, ingen är därför ensam i sitt lidande. Korset är ett tortyrredskap som kommit att symbolisera liv i överflöd. Hur kommer det sig?

Det verkar som att korset är en mångtydigare plats än vad Hbl:s ingresser låter förstå. Likaså aktionen att krypa dit.

Puss, puss.

måndag 10 oktober 2011

studion.

Oj, vad jag tycker om studion. Jag tycker om att ha på mig hörlurar som brutalt återspeglar min egen röst medan jag talar. Jag tycker om ljudet i dem, det svaga suset, som liksom är en hälsning från en verkligare verklighet. Rent ljud. Jag tycker om stunden när mitt manus är utprintat och ligger tydligt framför mig, bredvid cd-skivan med musiken jag ska ha till. Den stunden njuter jag av. Då behöver jag inte stressa längre, inte känna att jag borde komma på nån smartare tanke eller hitta vettigare musik, eller att jag nog borde nämna Jesus mer än jag gör. Då är allt färdigplanerat, och det är bara att vänta på den vresiga finska ljudteknikerns blick som sätter igång inspelningen.

Resultatet från dagens studiosession hörs i Radio Vega 26.10 och 31.10. Klockan 6.54 och 8.54.

söndag 9 oktober 2011

Om jag inte besökt kyrkan idag...

...så hade jag inte på kyrkbacken pratat med damen som i somras hörde ett önskeprogram på radio Vega. Damen med den vackra håruppsättningen berättade att en lyssnare som ringt in varit så hänförd över innehållet i mitt andrum - som gått ut i etern samma morgon - att lyssnaren bestämt hade önskat att få höra den låt som jag spelat i repris.

Jag tänkte tillbaka på de andrum jag gjorde i somras, och kom fram till att lyssnaren måste ha önskat sig antingen Röyksopps So Easy eller Janis Joplins Mercedes Benz. Båda fallen känns som en seger över Vegalistans långkörare Vår tid, vårt land.

Damen med den fina håruppsättningen var berörd av att någon från hennes församling blivit omnämnd på ett så vackert sätt i radio. Och jag är inte sen att hålla med.

torsdag 6 oktober 2011

Att ta det lite adlibris

Killen som höll en kort artikelpresentation på mediaföreläsningen började med orden:

"Jag har inte förberett nånting så jag tar det lite så här adlibris i stället."

Det tog hiskeligt länge innan jag förstod att det måste ha varit ex tempore han menade. Jag tänkte först att det var nåt nytt hipsteruttryck som jag missat, att ta saker lite adlibris. Men jag blev inte klok på vad det kunde betyda, att göra en grej lite adlibris. Så jag googletransleitar det första jag gör när jag kommer ut ur föreläsningsrummet. Ad libris betyder till böcker. Jag tar det lite till böcker. Va? Killen hade ju ingenting förberett! Där fanns ingen bok att ta till, han snackade om en artikel han läst i somras för sjutton. Så jo, han måste ha menat ex tempore, som för övrigt betyder i tid. Vilket man också kan bli galen över. Vad menar människor när de säger att de gör något helt ex tempore? Jag trodde att det handlade om att man gör något lite improviserat, att man gör något utan större förberedelser. Men... i tid? Jag tar det lite I TID? Det är ju nonsense att i dagligt tal använda ex tempore för att uttrycka att man inte hunnit planera något när ex tempore ju borde betyda att man gör något i tid, vilket man inte kan ha gjort om man försummat att förbereda sig. Då har man INTE gjort något i tid.

Jag tror att tiden då man kunde använda latinska uttryck för att verka lärd är förbi. Adlibris.

måndag 3 oktober 2011

Hejdå Hofrättsgatan

Vi hade en fin tid tillsammans. I december blev du en oas i ett hektiskt liv, och jag fick känna hur trycket lättade litelite när jag vred om nyckeln på det exakt rätta sättet i ditt lås. Du gav mig ro att göra grekiskaläxor och inspiration till att skriva. Du återupplivade min kärlek till skönlitteratur. Du gjorde mig gästvänligare, och det var faktiskt inom dina sju väggar som mitt liv tog en av sina bästa vändningar. Pirr-vändningen. Ja, vi hade en fin tid tillsammans.
Jag kommer att sakna, nej, minnas

fåglarna i badrummet,

och tejpträdet i garderoben.

Hejdå ni fina 23 kvadrat på Hofrättsgatan, nu får ni glädja den nya hyresgästen i stället för mig. Gör det väl.


söndag 25 september 2011

Sopsäcksskatter

-Jag hittar inte mina vanliga kläder! hojtade jag åt min pojkvän i morse.

Mitt liv har bytt lokal igen, och trots att det mesta nu är uppackat tycks alla mina vanliga kläder ha försvunnit någonstans i flyttsopsäckarnas svarta hål. Men, i stället för vanligheterna presenterade sig plötsligt helt nya gamla kläder. Min Harley Davidson-tröja till exempel, som jag sydde om av en loppisfyndad t-skjorta då jag skulle vara lite tuff i gymnasiet. Och den höga svarta kjolen fyndade jag på UFFs eneurosdagar helt i början av min studietid, då min stil var mera lady än bohem. (Idag är den mera bohem.)

Vem behöver köpa nytt när gamla grejer blir nya bara de får doppa sig i en svart flyttsopsäck?

Den här outfiten var perfekt för lite kyrka, lite caféhäng, lite äggklocksköp. Och hur härligt är det inte med höst, sådär klädmässigt? Man kan ha alla möjliga roliga strumpbyxor, läderjackor, kängor, halsdukar och så småningom även vantar. Heja höst!

torsdag 8 september 2011

Vilseledande eller vackert?

Idag publicerades min första insändare ever i Kyrkpressen. Bakgrunden är en debatt om yoga (Är det månne farligt?) som susat i Vasabladet i somras. Här kommer den modigaste texten jag skrivit på länge:

Vilseledande eller vackert?
Jag anmälde mig nyss till höstens yogakurs, så nu är varje tisdagskväll fram till jul bokad för vacker yogaträning. Det är just så jag vill ha det: yoga på tisdag och högmässa på söndag. Då mår jag bra.

Men artikeln om yoga i senaste Kp (25.8) berättar att yoga tydligen är ett problem, främst för att den har rötter i hinduismen. Det anses vara farligt att det utöver den fysiska träningen också finns en andlig dimension i yogan, en rädsla som verkar bygga på tanken att all annan andlighet än en specifik typ av kristen andlighet är av ondo. Att bara rakt av stämpla miljoner människors tro som onda andars hemvist känns för mig vidskepligt, för att inte tala om respektlöst.

Jag tycker om att det finns en potentiell andlig dimension i yogan. Vi är fria att ta till oss vad vi vill av yogan, för en handling är vad vi själva lägger in i den. Om en solhälsning för dig handlar om att tacka Gud för att han varje morgon låter solen stiga upp, så är det just det och inget annat som sker när du gör solhälsningar – ett ordlöst tack. Om solhälsningar däremot för dig handlar om att varsamt mjuka upp och förlänga din ryggrad så är det just
det som händer – en skön stretchning. Det går inte att be till någon av hinduismens gudsbilder ”i misstag”.

Ett yogapass är en timme utan telefon och en timme att vara vän med den fina kropp Gud gett dig. Yoga är inte vilseledande, det är vackert.


Bild härifrån.

PS. Kolla in Patrik Hagmans kolumn om yogadebatten!

tisdag 23 augusti 2011

Normalitetsmarkören

Jag spottar sällan i glaset. Jag blir glad av en flaska vin i gåva och jag tycker om att bjuda vänner på öl nu som då. Jag är inte nykterist, och det känns som att det är just här som avgrunden mellan tanke och handling växt sig allra störst hos mig.

Jag läste Claras inlägg om nykterism 2009 och nickade instämmande. Samma nickar mötte Daniels kloka perspektiv i mars 2011. Jag håller med. Jag tänker amen, syster! Preach it, brother! Jag har till och med undervisat konfirmander om detta. Sagt att människor mår skit av alkohol, och att många kristna därför helt låter bli att dricka. För att vara solidariska. För att inte understöda något som verkligen är en folksjukdom i vårt land. För droppe blir pöl blir översvämning så sabla snabbt. Och får förödande konsekvenser.

Varför kan jag då inte bara leva som jag lär? Varför ska det vara så svårt att ge upp det där vinet, den där ölen?

Det verkar handla om image. Som kristen är jag en udda fågel i ett samhälle där den normala utgångspunkten muka är ateism/agnosticism/ei vois vähempää kiinnostaa. Som teolog blir det än värre. Det finns så många förutfattade meningar om hur en kristen ska vara, och det är sällan som dessa meningar är smickrande. Människor förväntar sig att jag ska ha vissa värderingar, en viss klädstil och vissa ideal. Ni vet nog vad jag menar, lite världsfrånvänd och beige. Att hela tiden mötas av förväntningar på hur jag ska vara, hur ofantligt onormal jag bara måste vara som kristen, har gjort att jag skapat mig denna behändiga normalitetsmarkör.

När jag dricker handlar det om ett enkelt sätt att visa åt min omgivning att jo, det går nog att prata med mig också, fastän jag är något så udda som kristen. Att miljarder människor varit kristna sedan år 30 gör det tydligen inte mera normalt att bära det där korset kring halsen. Jag beställer en öl och ropar hej jag är också normal!

Att dricka alkohol är inte en helt usel normalitetsmarkör, annars hade jag inte accepterat den så här länge. Den har gett mig många bra samtal på sitzer, krogrundor och hemmafester. Att en prästkandidat hänger på krogen med stopet i högsta hugg sänker för många tröskeln att snacka livskriser, kyrka, tro och Jesus, har jag märkt. Man kan också se det här som en baksida med att vara offentligt kristen; alla människor som på småtimmarna vill prata om sin gudsrelation och sina trauman i sluddrande ordalag kan bli rätt krävande i längden. Och visst, jag tror nog att alla teologer hellre går igenom så svåra saker med en nykter person -de sakerna är för viktiga för att sluddras bort- men ändå tänker jag att sådana fyllesamtal sänker tröskeln till att någon gång också behandla de svåra sakerna i nyktert tillstånd, med en (nykter) själavårdare.

Så min normalitetsmarkör kan skapa rum för goda samtal. Men jag ogillar att det ska vara så. Jag ogillar den här klyftan mellan tanke och handling, och jag ogillar att alkohol överhuvudtaget har blivit en normalitetsmarkör. För hallå, alkoholkulturen i vårt land är långt ifrån normal, snarare liknar den en masspsykos.

Så vad ska jag göra? Tre alternativ dyker upp: 1) fortsätta som förut, 2) hitta vettigare normalitetsmarkörer, 3) inse att ordet normal är den fulaste av svordomar, och därmed sluta sträva efter att vara det.

Ska vi ta en röstning?



Det var ju fyndigt.

fredag 19 augusti 2011

Ett till nätloppis!



Bloggaren bakom bloggen Fia Lotta Jansson har skapat kvalitetsloppiset FLJ Second Hand. Jag säger kvalitet, och det av en orsak. FLJ har samlat plagg som är välgjorda, i bra material, i bra former, i bra design. Från tiden när det fortfarande fanns klädfabriker i Salo och Oravais, och från tiden när folk verkligen kunde göra egna kläder på personligt roliga sätt. Det här är också loppiset där snygga finska designklassiker hittas, till vettiga priser. Jag har följt FJL-bloggen rätt länge och beundrat den träffsäkra stilen, som alltid är rolig, mjuk och tuff. Det är verkligen en gåva att en sådan drottning på loppisfyndande valt att dela med sig av sin magnifika fyndnäsa.

Se bara på den här rosa klänningen till exempel. Tänk dig sensommarfester och höst-gatherings, dans till soul-musik och roliga konversationer. Ja, den klänningen skulle sannerligen vara en bra kaveri, och det är bara att klicka här för att stifta närmare bekantskap. Den råkar vara på rea just nu dessutom!

tisdag 16 augusti 2011

Tonårsjag på besök

I juli städade jag ur mitt tonårsrum, främst garderoben. Jag gick kallhjärtat fram med två sopsäckar, den ena för lump och den andra för grejer till mitt loppisbord. Projketet underlättades av att jag tydligen var väldigt spinkig som teini (något jag förstås inte tyckte då) vilket betyder att många av mina kära plagg helt enkelt blivit för små för att sparas. Sedan hade jag också svårt att tro att de där snortighta färgglada trikåkoftorna med tryck faktiskt skulle komma tillbaka någon dag. Svisch, till loppis med dem bara.

Men sen hittade jag den här korallrosa toppen. Mitt första köp ever från zara. Med tuggummimaskinstryck och otroliga mängder små pärlor fastsydda. Och paljetter. Och axelband med spets. Åh, inte den väl? Den som jag köpte inför Eritrea-resan 2005, nej, inte den. Några klädminnen måste jag väl få ha.

Byxorna har ni sett förr, fast då var linningen gömd. De har hängt med mig hela sommaren, och har verkligen blivit ett plagg att räkna med (vi har redan samlat många fina minnen). De funkar överallt: på stan, som barnskötare, som villabåo och är helt fantastiska som reseplagg. Kavajen är en bohemig sammetsgrej jag fick av min syster när jag hälsade på i Norge. Vi andra systrar får alltid saker av henne, vi behöver bara säga åh vad fint.

måndag 15 augusti 2011

Något att skratta så man kiknar i

För någon vecka sen drog jag med mig ett entourage av föräldrar och goda vänner för att se på något av det roligaste Österbotten kan erbjuda: min vän Alfreds Backas humorshow. Kolla in honom här, på riktigt, ni hinner ännu se showen på originalplats (Klemetsgårdarna i Maxmo) men om det inte passar så sök er till Skafferiet at Ritz i Vasa den tredje september!

Som sig bör när man besöker ett hembygdsmuseum så zappade jag snabbt jag bland de klänningar vi fått av mormor, och sedär: en perfekt 60-tals syntetmaterialsblåsa! Materialet har alltid fått mig lite misstänksamt inställd mot den här klänningen (jag är något av en naturmaterialsfascist), men oj så jag fick äta upp min misstänksamhet (som smakade helt okej egentligen). Färgerna, blommorna, kragen, längden och vippen på kjolen... Helt perfekt.

Jesus-sandalerna är föresten sommarens bästa loppisfynd; två små euro för världens bekvämaste ecco-sandaler. Skulle jag någonsin drista mig till att vandra El Camino till Santiago de Compostela så skulle det ske i de här skodonen. Alla gånger. Eller alltså... den hypotetiska gången.

söndag 14 augusti 2011

El Fuerte

Jag kan knappt fatta att den här mojängen existerar. Men likväl plockade min kille fram två stycken av dem en halvmulen dag, som inte längre kändes så mulen när vi började spela Streetfighter. Min favorit är att vara El Fuerte.

Man kunde lätt tro att det är klumpigast i världen att spela med en sån här freakin' låda, men nix, jag har aldrig varit så här bra på streetfighter tidigare, och det tackar jag kontrollen för (och det att min motspelare hade superhögt handicap). Min fot är med på bild för att ge er rätt perspektiv; ja, lådan ÄR stor.

Åbobo



Plötsligt tog jag en paus i min nomadsommar och återvände till Åbohemmet. Och min Åbogarderob! Fastän jag trivs med de basplagg plus några roligare kreationer som ryms i en rinkka så är det ändå en helt annan sak att återvända till skattkistan där jag samlat mina bästa loppisfynd genom tiderna. Här finns rum för de plagg som är mer fina än praktiska och bekväma.

Den randiga tröjan har jag fått av en god vän som bestämde sig för att inleda asketliv och därmed gav bort större delen av sin garderob. Avundsvärt gjort. Själv försökte jag föga lyckat se lika asketisk ut medan jag roffade åt mig plagg efter plagg från hennes skattkista. Tröjan har ändå varit en sommarfavorit i sin perfekta tunnhet. Den gula kjolen har ni sett förr, fast då hade jag sytt upp den till en ballongkjol. I våras klippte jag upp de slarvigt tråcklade sömmarna och fick en skön veckkjol med passligt svep. Om jag minns rätt härstammar kjolen från ett gratisloppis på Kabelfabriken i Helsingfors, för några år sen.

Det här var en perfekt outfit att ha som kompis när jag cyklade runt planlöst i mitt kära Åbo. (Med en cykel som blev stulen samma natt -en av Åbos mer irriterande baksidor.)

lördag 13 augusti 2011

Tillbaka i min stad.

Nu ska jag berätta.

Det är roligt att resa runt. Det är mysigt att sova på soffor, madrasser, barndomssängar, gästbäddar, skrangliga villasängar, susande flyg, skrallande bussar och vinande tåg. Det är coolt att märka hur bra det går att klä sig i det som ryms i rinkkan, plus lite bonuskläder från tonårsjagets klädskåp och killens garderob. Det är gott att leva på tomater, rågbröd och fisksoppa. And the occasional avocado.

Det är kul att hänga i större städer, med alla de där fina biosalongerna, muséerna och caféerna. Det är kul att vara på festival. Det är också kul att simma vid så många stränder man bara hinner. Det är kul att stänga dörren emellanåt och se på film efter film efter film, och varva det hela med galna dataspel.

Det är fint att jag hunnit umgås mera med mina syskonbarn, alla fem faktiskt. Det är fint att få umgås med barnens föräldrar också. Det är fint att jag fått träffa min killes föräldrar, och det är extra fint att han träffat mina.

Det är gott att jag haft tid att tänka och skriva dagbok. Det är gott att jag fått bli inspirerad gång på gång och tänkt nygamla spännande tankar om vart mitt liv kunde vara på väg. Det är gott att jag fått varva ner ordentligt.

Men nog är det arma skönt ändå att vara tillbaka i min stad, i mitt hem, i mitt sammanhang. Att få lyssna på vega medan jag gör mat som jag inte täcks äta när andra ser, att få läsa tidningen hur länge som helst och att äntligen få packa ur den där rinkkan, som ärligt talat blivit rätt sunkig vid det här laget.

Jag är utvilad, jag är redo, jag är tillbaka.

Så kom igen Åbo, show me what you got.

lördag 30 juli 2011

Jag lever och mår bra.

Hej.

Sommaren ångar på som bäst. Mycket har hänt och mycket händer. Bland annat har jag blivit hemlös, ännu en gång. Så jag får återigen börja packa inför min... sjätte flytt på fyra år. Skit händer.
En roligare grej är att jag varit i studion och bandat in andrum. (11.8 och 19.8 kan man höra dem på radio Vega). Kan bara konstatera att jag verkligen gillar att vara i studion. SKönt med en säker känsla efter att jag funderat hit och dit på min framtid den här sommaren. Det är spännande hur snabbt prästdrömmarna backar bakåt bara för att jag tagit lite kyrkpaus. Medan andra drömmar vaknar till liv. (Hemliga drömmar.)
Snart ska jag ta en fin man i handen och åka ut till mitt barndomshem och paddla. Väldigt många bra saker i den meningen (hålla hand, köra bil, skärgård, paddla, chilla, grilla, bastu, simma).

Hejsvejs, vi hörs mera på hösten kära ni.

måndag 27 juni 2011

Syrrans garderob


Jag firade midsommar ensam i syrrans stora hus vid havet. Det var fint, jag läste filosofi och fixade rabarberpaj i all sköns ro. Plötsligt började jag frysa sådär smått som man bara kan göra på sommaren, ni vet, för att man förvånas över att tunna sommarplagg inte tycks göra the trick när nordan blåser på. Jag var för lat för att gräva i min rinkka, så jag grabbade i stället tag i en random tröja på syrrans hylla, och se där, det var ju ett helt fantastiskt litet plagg jag fick i famnen. En mjuk stickad sak i en härlig gråskala, med perfekt huva för att dölja det tragiska sönderblekta håret och en kul dragkedja för fingrar som tröttnat på pilliga knappar. Det var verkligen på vippen att jag skulle ha ominut den (förklaring till ordet finns här).

Just så där var det förr. Alltid när jag hade tråkigt kunde jag gå in till nån storasyster och fråga "onks sulla jotain liian pieniä vaatteita?". Och syrran suckade, men gick ändå till sitt skåp och började rota. Jag satt ivrigt på golvet medan ett par shorts kom flygande, eller en blommig topp eller ett par konstiga jeans. Det var så kul att få nya grejer att jag med öppna armar välkomnade vartenda plagg, till och med de som helt klart inte borde fått passera gränsen från 1994.

För alla oss som saknar den tiden, eller som gärna skulle upplevt den, finns det en väldigt bra grej on the internetz.
Syrrans garderob.
Som huutonetti fast snyggare. Och överskådligare. Och utan auktionsmomentet (tack för det).


fredag 24 juni 2011

Marianne!

Känner att jag måste förklara mig lite angående att Marianne Fredrikssons bok Älskade barn fått omdömet DÅLIG på min läslista här nere till höger. (Ja, jag tror ju att var och en av er har stenkoll på läslistan. Att ni drömmer om den på natten och diskuterar den på kafferasten på jobbet.)



För det första. Marianne Fredriksson är en av mina absoluta favoritförfattare. Vår bekantskap började med Anna, Hanna och Johanna och fortsatte med Simon och ekarna. Jag fascinerades av världarna hon skapade, de starka personligheterna. Sträckläsningsmaterial, verkligen. Sen, nästan samtidigt som jag snubblade in på teologi, upptäckte jag att hon ju också har ett helt batteri av böcker som skildrar bibliska berättelser. Syndafloden om Noas ark, och trilogin Paradisets barn om Adam och Eva och deras ungar. Och förstås, Enligt Maria Magdalena. Jag läste de här böckerna samtidigt som jag brottades med mitt förhållande till Bibeln, och jag kan bara säga att hon påverkat mitt och B:s förhållande positivt. Hon har lärt mig att leva mig in i de heliga berättelserna och visat för mig hur B faktiskt kan vara mer givande än tagande.

Marianne Fredriksson är alltså en favorit, och jag myser till lite när jag läser wikipedias lista över hela hennes författarskap. Det finns så många böcker jag ännu inte läst, så mycket att se fram emot.

Men för det andra. Älskade barn gjorde mig besviken. Den började bra, med att bygga upp två personligheter; en mamma och en vuxen dotter. Där fanns styrka, livskraft och ta-tag-i -saker. Men någonstans på vägen mot slutet blir det otroligt bråttom av någon anledning, och jag kan bara inte fatta varför huvudkaraktären helt plötsligt inleder ett förhållande med en gammal gubbe. Det finns inget som leder till situationen, läsaren har ingen aning om vad det är med gubben som är så himla förföriskt och bra. Hux flux bara får man en sex-scen och sen får gubben bli pappa åt det barn som den höggravida hjältinnan väntar på. WHAT?

Därav omdömet DÅLIG. Men jag har inte förlorat hoppet om att hennes övriga böcker kommer att vara hur bra som helst. Alla misslyckas då och då, och jag hoppas att Älskade barn är Marianne Fredrikssons enda misstag. hoppashoppashoppas.

Har ni erfarenheter av Marianne Fredrikssons författarskap? Gillade ni Älskade barn?

torsdag 23 juni 2011

Seger.

Niotillfem åker till Cannes över midsommaren, medan jag åker till Borgå.
Funderar en stund.
Och kommer fram till att jag nog vinner ändå.
För att.


Bus med syskonbarn vinner över sol och fransk riviera. Alla gånger.

Ränderna


Jag har lite för många randiga tröjor.

Kanske för att jag njuter av att se dem alla vikta på hög. Eller för att jag alltid känner mig snäppet fräschare om jag har en randig tröja på mig. Men största orsaken till randiga-tröj-kaskaden är ändå att de är så lätta att hitta på loppis. De sticker ut redan på långt håll, och det går snabbt att avgöra om plagget är värt en provning. För att vara det ska plagget klara av en materialbedömning, en storleksanalys och, vad viktigast är: plagget ska utan större besvär framkalla en vision där plagget och du samverkar. Det här steget brukar vara svårast, men eftersom jag har många färdiga visioner av mig själv i randiga tröjor sker det sista steget snabbare än min mamma börjar prata om sina barnbarn. Lättfyndat alltså.

Randiga tröjan på bilden hör till min elit, ett loppisfynd som varit med i åratal. Jag älskar halsöppningen och ärmarna. Den är perfekt med min skinnjacka, perfekt med höga kjolar, perfekt med korta shorts, perfekt med baggy jeans, perfekt med stuprörsbrallor... helt enkelt perfekt. Och materialet ändå. Så mjukt och tåligt att jag bara vet att vi kommer att vara kompisar åtminstone tio år till. För ni vet. Ränderna går aldrig ur.


Och PS! Jag beklagar verkligen den dåliga bildkvaliteten som härskar just nu. Det beror på att jag inte har möjlighet att ta bilder med självutlösare, utan tar dem genom en mörk spegel. Men det blir ändring på det snart, så håll ut! Jag ska bara flytta först. DS.

Målningen


Kan det inte bli ordentlig sommar snart? Jag kan inte förstå att jag känner mig missnöjd, för skulle det vara så här behagligt väder i , säg mars, ja då skulle jag ju jubla. Inget slask, inget mössbehov, inget långkallingbehov. Men ändå. Är det sommar så ska man ju kunna ha fladdriga kjolar utan att bulla upp med supertjocka leggings under, visst?

Men här slutar mitt gnäll, för vädret är ju förstås enbart en utmaning, och utmaningar gillar jag ju.

Dagens fide är superpraktisk för blöjrumpeskötsel. Jeggingsen (jeans+leggings) jag fått av min syster är helt enkelt super, oavsett vad jag tycker om jeansindustrin. De är lätta att kombinera med vadsomhelst, och kan dessutom rullas upp om man har lust att visa sina håriga anklar åt omvärlden. Tröjan, som jag kallar målningen, är ett Vasaloppisfynd. En slattrig trikåsak med dragkejda i ryggen och ett målningstryck på framsidan. Målningen föreställer en tjej i långt burrigt hår och en trädgård. En bonus med trycket är att det går ton i ton med gröten och svartvinbären som jag lyckas kladda in mig med på jobbet. Hur praktiskt som helst.

tisdag 21 juni 2011

Pomplamoose.

Detta fantastiskt galna har inget alls att göra med mina youtube-skills, tyvärr. Äran för att ha upptäckt detta måste gå till en facebookvän. Men att jag blir utan ära behöver inte betyda att ni blir utan fint videoklipp.

Varsågoda, Pomplamoose.

måndag 13 juni 2011

Kan det bli bättre?

Nämen kolla,
en Sommarliisa!

Och kolla där,
ett sommarögonblick!


Att vandra runt på en gigantisk loppis, fynda en sommarhatt. Att få visa denna kaotiska del av min värld åt min dude. Att hitta sjuka mängder bra skivor för en struntsumma och sedan landa på närmaste uteservering som har den goda smaken att erbjuda corona för 3,50. Och att sen bara sitta där och i lugn och ro undersöka alla skivkonvolut i tur och ordning, konstatera att man gjort goda kap. Och sen bara läsa bok och kindle tills benen säger att nu ska vi vidare.

Kan det bli bättre?

Se gärna frågan som en utmaning.

Marimekkoland


Just nu bor jag i ett hem som är väldigt mycket Marimekko. Eller egentligen väldigt mycket Unikko, ni vet dedär stora blommorna. Gardiner, pannlappar, handdukar, mappar, servetter. I olika Unikko-färger. Jag trodde inte att det skulle påverka mig så mycket, det här med att vakna upp i Marimekkoland varje morgon, men om man spanar in den här outfiten så anar man en viss påverkan ändå.

Loppisfyndad maripaita/raitapaita som genast tilltalade mig när jag såg den på en krokig järntrådsgalge i Storkyro. Modellen är lite roligare än de vanliga maripaitorna. Halsöppningen är större, fållen kortare. Den är vid och skönt fläktande utan att kännas som ett tält. Jag är väldigt förtjust.
Shortsen är också från loppis. Fyndade dem i Vasa när jag letade preggiskläder tillsammans med kompis som börjat få den finaste av magar. När jag kom hem med de härliga shortsen märkte jag att även de egentligen är menade för en liten graviditetskula, där finns helt klart utrymme för sånt. Så det blir att sy om lite, flytta på en knapp och så. Men i Marimekkoland finns inte nål och tråd, så det projektet får vänta till nästa hem. Som kanske är Åbo, eller Oslo. Eller Vasa. Vi får se.

torsdag 9 juni 2011

Batik


Och så hände det, efter dessa månader av paus, att jag greppade kameran och avfyrade en outfitbild. Inte den bästa, inte den mest spännande bilden någonsin, inte den mest inspirerande outfiten världen skådat -men en början på en comeback.

Blöjrumpan på bilden är en vacker liten unge som jag fått förtroendet att sköta i sommar, och som ni nog inte får se mer än så här av. Jag knäppte bilden på jobbet, i en stund då ungen tydligt signalerade att hon hade bättre saker för sig än att leka med mig.

Men sommarkläder alltså. Jag känner mig inspirerad till att börja flasha lite outfits igen, inspirerad av värmen och solen och mitt barnskötarjobb (det är alltid kulare att klä sig om det finns en utmaning med i bilden).

Så till dagens outfit: Kjolen är det enda som är loppisfyndat, en grå trikåsak med små rosa ränder som tyvärr inte syns på bilden. Toppen är lånad, och visade sig vara ett dåligt val med tanke på att vi åt en hel massa blåbär med ungen den dagen. Ekvationen blåbär, vit topp och livlig unge innebär att den vita toppen förvandlades till något som liknar... batik.

tisdag 7 juni 2011

Nä dra på trissor!

Nu har en till av mina systrar startat blogg, Maija den här gången. Hon skapar de vackraste och roligaste bilderna jag vet. Klick!

Citykaniner på grönbete.


Seriously?

Lady gaga, judas

måndag 6 juni 2011

Moraliskt stöd?

Vad menar vi egentligen när vi säger att någon är ett "moraliskt stöd"?

Tadaa, två situationer ur Verkliga Livet:

1) En bussresa till Lappo vintern 1998. Alla skäribor ska åka slalom på sportlovet. Vi startar hur tidigt som helst, och lite sömndrucket lyssnar jag på när föräldrarna pratar om ditt och datt. En mamma förklarar att hon inte alls tänker åka slalom, utan att hon bara är med för sina barns skull, som "moraliskt stöd".

2) Grillfest sommaren 2011. I det stora sällskapet är det bara en enda person som behärskar grillkonsten, hon är alltså livsviktig för festens överlevnad. När alla mot slutet av festen mätta och belåtna prisar grillmajorens uthållighet och kämparanda, säger hon anspråkslöst att hon som tur hade K med, som "moraliskt stöd".

Och då undrar jag: Vad gör ett "moraliskt stöd" i en grillsituation? Har grillmajoren moraliska problem med grillandet? Hjälp vad gör jag, är det verkligen rätt att grilla mat åt mina vänner? Är det okej mot ozonlagret att grilla som jag gör? Hur förhåller sig vegetarianerna till att jag använder samma redskap till squashen som till biffen? Klarar min moral av att se rått kött pysa (och pinas?) för att förvandlas till ätbart material? Varför äter människor djur?

Så vad gör det moraliska stödet K i grillsituationen? Säger han att det är okej att grilla, likt en lugnande röst av gott samvete? Nja, det låter lite moraliskt tveksamt att bara rakt av godkänna allt som grillmajoren tvekar över. Men är K faktiskt ett stöd om han skulle ifrågasätta och mana till moralisk reflektion? Det kan tänkas att grillmajoren i så fall inte alls finner K vara ett gott stöd. Hon har ju en hel fest av människor (och hungriga barn!) att utfodra, hon skulle nog bara bli mer stressad av att ta sig en ordentlig moralfunderare där vid grillen.

Senare ändrade sig dock grillmajoren, och sa att K nog mera var en coach än ett moraliskt stöd. Han uppmuntrade henne att fortsätta grilla, fastän det kanske blev svettigt och tråkigt emellanåt. Så det kanske är det vi menar när vi snackar om moraliska stöd? Uppmuntrare? Coacher? Med den definitionen blir också den icke-slalomåkande mammans sysselsättning mer vettig. Hon är inte med på sportlovsresa för att fördjupa sina barns moraliska förståelse, eller för ställa knepiga frågor (hurdant exempel tycker du att du är åt de yngre barnen när du åker utan stavar och hjälm, va?). Hon är där för att betala för den varma oboyen, för att ha koll på var toaletterna finns, för att snabbt trösta när gråten är framme. För att uppmuntra till att övervinna svårigheterna som pjäxor, liftar och liftgubbar för med sig.

Men jag är inte helt nöjd med coach-definitionen. Jag skulle hellre säga att ett moraliskt stöd är just det som orden pekar på; en person som stöder när det moraliska dilemmat drabbar oss. Så kanske vi kunde sluta säga moraliskt stöd när vi menar coach eller vårdnadshavare, och kanske i stället ta oss en funderare över vem vi vill ha som moraliskt stöd när vi battlar de etiska fighterna. Ska vi testa?

(PS. Om man vill ha teologisk schvung på frågan kan man också fråga sig om det räcker med en människa som moraliskt stöd. Kraven är ack så höga, vi snackar moraliskt inspirationsskap här. Klarar en människa av att leva upp till de kraven? Ni vet, med de amoraliska tendenser som vi är belastade med.)
Enligt Googles bildsökning är Stefan ett moraliskt stöd.

fredag 3 juni 2011

om typ borgå, husbygge och loppisar.

Min syster Hanna har börjat blogga! Klicka, klicka.


Hon bloggar också om annat än tramporglar.

torsdag 2 juni 2011

Det går framåt

Nu har jag bott en månad i Helsingfors. Saker jag lärt mig:

  • att jag helst inte ska le åt okända människor. Ingen ler här. Alla bara går omkring jättesnabbt och rakryggat och ser jätteviktiga ut.

  • att jag urlätt blir konsumtionshysterisk bara av transportera mig hem från jobbet. En blåsig dag var jag helt övertygad om att jag behöver en mössa, så jag irrade in till cybershop av alla ställen och köpte en svart teinisak med en vit katt på (som senare visade sig vara lite för liten), och en annan dag kände jag mig superotrendig så jag irrade in till H&M och köpte en indiekofta och ett par jeggings (jeans+leggings=jeggings) för pengar som gott skulle täckt en veckas matbehov. Här finns en anda av att alla problem kan fixas bara man går in nånstans och köper nånting. Lite shopping åtgärdar allt.

  • att jag är en dålig lattemorsa när jag åker rulltrappa med barnvagn. En vakt berättade detta åt mig. Jos vaikka tuolta tipahtaa joku satakilonen kaveri!!


Sakta men säkert lär jag mig.

tisdag 24 maj 2011

svälj några gånger

En fin stund i Stockholm var när jag med oändlig törst i rösten frågade om min syster råkade ha något att dricka med sig. Min törst visste faktiskt inga gränser. Hennes svar var så fint: nä, men svälj några gånger så går det över.

Det känns som att det är sånt man säger för att lura barn.

Nomaden

Jag packar ihop mina saker. Överväger noga vilka grejer som ska med till nästa ställe och vad som ska lämnas kvar i Helsingfors. Puffar till soffkuddarna så att mina sömnavtryck försvinner och suddar därmed ut de sista spåren av min närvaro. Nästa sovplats väntar.

Jag landar i Stockholm, där jag får dela tillvaro med två fina personer i en liten etta. Vi har det trångt men bra. Jag förundras och gläds över att min syster har börjat baka bröd och göra smoothies. Hon verkar nöjd här. Jag själv är nöjd över att jag lyckats röra mig med såpass liten packning. Det är skönt att inte behöva göra andra klädval än att sakta överväga om jag ska ha det lite längre vita linnet eller kanske ändå det där lite kortare. Jeansen och koftan är de samma, varje dag. Perfekta kläder för att busa med syskonbarn och sköta grillen när familjen ska utfordras.



Här trivs jag några dagar som spenderas ute i solen, i ett moln av familj. Vi vandrar runt stan och varje lekpark känns som en skattkista full av guld. När familjedagarna är slut somnar jag på en båt, till maskinrummets brummande och hyttgrannarnas toaspolande.

Och vips är jag i Åbo igen. Städar mitt hem i racerfart, för snart ska sommargästen dyka upp. Mitt i badkarsskrubbandet och ompackandet dyker en fin vän upp. Vi lunchar på linssoppa och åker highway genom den senaste veckorna av våra liv. Hon märker att mitt packande är smått kaotiskt, så hon diskar. Och jag känner i hjärtegropen att jag välsignats med de bästa av vänner.

Knappt har vi sagt hejdåochskötomdig innan jag slänger in de sista grejerna i väskan och springer iväg till bussen som ska ta mig norrut. I bussen fryser jag, för värme ute betyder full fläkt inne. Åtminstone i chaffisarnas filosofi. Och jag är förstås för finsk för att klaga. Drar istället jackan tätt om mig och slumrar in medan vackra landskap avlöser varandra. Funderar på hur det vore att bo i Säkylä, i Harjavalta, i Kristinestad eller i Pörtom. Antar att det vore okej.

Och så vaknar jag upp i ännu en soffa, som ska vara min tältplats i några dagar framöver. Jag kallar den här tältplatsen för hightech-land. Allt är avancerat, men praktiskt så det ryker om det. Som kaffekokaren till exempel, det är inte bara att hälla i och trycka på knapp. Man måste vara lite smartare än så men det lönar sig, för kaffet blir fint. Nu har jag avklarat frukost och sitter framför världens speisigaste dator och gör lite levebröd. Snart ska jag bege mig ut i den här världen, och det blir riktigt skönt att klara sig utan karta i några dagar.

För även nomader behöver känna sig hemma ibland.

onsdag 18 maj 2011

flowflowflow

Hejhejhej

Nu kan man lätt klicka till sig flowfestivalens spotify-playlista här.

Jättebra, bara man hoppar över den jobbiga elektron där i början.

lattemorsans upptäckter

Egentligen tänkte jag bara sms:a den här upptäckten åt Stora E, men plötsligt blev jag mycket generösare än så. Nu ska hela världen  få veta.

Alltså: Visste ni att Britt G Hallqvist, som skrivit många av de bästa psalmerna i vår psalmbok, också har skrivit den överlägset roligaste barnsången Var bor du lilla råtta? 

Det har jag lärt mig i jobbet som lattemorsa. Det bästa av allt är att jag idag har lärt mig de rätta orden! Jag har här svärtat de ställen som var extra roliga när vi sjöng den på dagis, då i tidernas begynnelse:
Var bor du lilla råtta? I din hatt!
Vad gör du klockan åtta? Jagar katt!
Hur många ungar har du? Sjuttiotvå!
Hur mår din gamle far, du? Si och så.

Vad gör din fru Lovisa? Steker glass!
Vad vill du ha att spisa? Korv och jazz!
Vad vill du ha att dricka? Hallonbål!
Vad har du i din ficka? Fyra hål!

Oj så vi skrattade, och kiknade.

onsdag 11 maj 2011

Sommaräventyret

Nu börjar det.

En tillvaro av extraknäckande hit och dit plus ett lite mera seriöst tilltag. Jag säger hejdå till ekonomiskt överflöd för att i stället få tid att läsa och skriva och ta det lugnt. Ja. Jag ska ta det lugnt. Det blir mitt äventyr.

Och jag är så glad åt att ha en sådan exemplarisk person (hej du) att inspireras av när det gäller att chilla och att säga fuck that åt absurda måsten. Varje kväll får jag höra hans röst och varje gång inser jag (bland annat) att jag gör så sjukt många saker som jag faktiskt inte alls behöver göra. Jag gör dem inte i onödan men ändå förgäves om vi snackar i lycklighetstermer. Varje gång jag tryckt på röda luren ser jag framför mig en tillvaro som mest handlar om frukost, böcker, film och mys. Det behöver inte vara svårare än så. Jag behöver inte ställa upp på alla möjliga projekt, fastän det är lockande och kul. Det jag däremot strängt behöver göra är att chilla och säga fuck that åt onödiga göromål.

Och det är just det som är planen för sommaren. Att njuta.

Som bäst är njutningen att få vakna till att två väldigt små människor tränger sig in under mitt täcke för att klättra och gosa. Små svettiga fingrar som petar på mitt halsband, en tanig arm som vill ge en kram. En morgonvinglig storebror som vill berätta om varför just hans lillasyster är sötast i världen. För att hon är så mjuk. Och har det där håret.

Jag har det bra.

tisdag 3 maj 2011

vagabondliv

Hej hörni,

jag har en kaveri som tänker traska genom Frankrike i sommar, all the way till Santiago de Compostela. Hur coolt som helst. Och det bästa av allt: han ska blogga om det. Om en vecka sticker han iväg, följ honom här:

Vagabondliv.


bild.

tisdag 12 april 2011

Om att vara kritisk.



Nationalistisk propaganda från Folktinget. Folk är upprörda, men eftersom vi rör oss i ankdammen kan ingen visa det öppet. Det blir i stället lågmälda samtal och kryptiska Facebook-statusar. Som vanligt när någon i ankdammen skapar något så blir det mycket kritik i det tysta. Ingen vill riktigt säga högt vad hjärtat är fullt av, men ändå sipprar missunnsamheten fram. Den är i och för sig välklädd i kulturkritikens kejsarliga kläder, men ändå: jag vädrar taskig missunnsamhet.

Det finns något som heter generositetsprincipen. Den säger att vi bör välja en sådan tolkning som gör det tolkade så logiskt sammanhängande och bra som möjligt. Vi ska helt enkelt anta att konstnären inte motsäger sig själv, och vara schyssta och föredra den tolkning som gör konstnärens uppfattningar så acceptabla som möjligt, alltså maximalt svåra att såga ner.

Varför vara generös? Jo, för att det är först när man gjort en seriöst generös tolkning som man har rätt att komma med kritik.

Steg ett när vi lyssnar på Vår tid - vårt land borde alltså inte vara att hitta element att kritisera. Det nöjet får vi först på steg två.

Steg ett borde i stället vara att tolka låten generöst, med utgångspunkten att typerna bakom låten och videon vill göra något bra, att de inte vill vara logiskt motsägelsefulla. Så om de säger att de är artister för tolerans och öppenhet så kan vi väl utgå ifrån att det är just det som de önskar att föra fram. Tolerans och öppenhet. Allt som vi sedan hittar i låten som skulle kunna strida mot detta ska vi då tolka så att det passar in i bilden av tolerans och öppenhet. Right?

Generositet först. Sen  kan vi kritisera.

torsdag 7 april 2011

Att sluta vara en härkomstmes.

Jag har länge varit en mes när det gäller min härkomst. Med stort förakt har jag tänkt på stålhättorna i högstadiet och skvallret i gymnasiet, och känt de oändligt långa avstånden i kroppen genast jag suttit i ett fordon i rörelse. Jag har till och med, i brutal jämförelse med Åbo, hånskrattat åt Österbottens totala brist på happenings och kultur.

Men att tänka fy saatan om sin härkomst är inte att vara en cool rebell utan någonting helt annat. Det är att vara en mes.

Jag är nu tillbaka i Åbo efter en lång helg i Vasa med omnejd och känner att jag måste uppdatera min mening om la pampa. När jag före avfärd motiverade mig själv tänkte jag på att få tala svenska på stan, att kranvattnet smakar bättre och att jag ju trots allt verkligen älskar naturen där jag växte upp. En sex timmars bussresa till nyckelpersonerna kräver alltid lite motivationsfaktorer.

Ändå fanns föraktet kvar. Jag tänkte på trångsyntheten, skvallret, jantelagen och rubbet.

Men, gott folk, Österbotten har levererat. Inte genom det fantastiska kranvattnet eller genom nån mäktig naturupplevelse. Pampas levererade klyschigt nog genom de människor jag träffat. Min fadder har bjudit mig på loppisrunda, moffa har gett mig en chokladplatta och mommo en bok. Fammo verkar ha det väldigt bra i sitt nya hem. Mitt ljus från högstadietiden (ja, du J) har berättat de bästa av nyheter samtidigt som vi behandlat våra nattsvarta ämnen. Jag har skrattat mig krokig med en av mina långvarigaste vänner och äntligen rett ut viktiga saker med viktiga människor. Insett saker om mig själv. Allt detta medan jag halkat omkull i isiga backar och kört vilse i finska Österbotten.

Österbotten är inte sämre än någon annan plats. Skvaller, trångsynthet and all that jazz hittar man överallt. Men just min uppväxt och mina rötter finns faktiskt ingen annanstans. Och jag tänker inte längre mesa mig ur.

Jag är ju en österbottning, för tusan!



En roadtrip sommaren 2008, Stora E och jag avverkar sevärdheter och uppfylls av nationalromantik. Bilden tagen vid en sevärdhet i Oravais (nån stor fallos-symbol uppe på en kulle. Förstås.).

torsdag 31 mars 2011

Om du någon gång måste lämna allt.

Hej, kolla in det här bildspelet av Amelie Herbertson: Flyktfåglar . Definitivt värt två minuter av ditt liv.

Sen, om du har tre minuter till, kan du läsa en musikandakt jag höll i radion några veckor sedan. Men lyssna först till Sommaren 77 av Tomas Andersson Wij.

Sådär. Nu kan du läsa:

Det går ju inte att föreställa sig ens, hur hemskt det måste vara att tvingas lämna allt.

Inte att lämna det materiella överflödet; alla dessa prylar som vi säkert skulle må bra av att befrias ifrån. Jag menar att tvingas lämna det som ytterst är ens allt, alltet med stort A. Att tvingas lämna marken man står på, själva grunden för ens vardag. Tomas Andersson Wij sjunger i Sommaren 77 om ett barns möte med en vuxen kvinna som tvingats lämna just detta allt med stort A. Hon har lämnat sitt land, sitt hem, sin man. I sången har barnets familj tagit kvinnan till sitt hem, gömt henne, gett henne skydd. En kväll säger kvinnan åt barnet: glöm aldrig bort det här.

Och barnet lovar:

Om du någon gång måste lämna allt
då är mitt hem ditt hem
Om du någon gång måste lämna allt
då är mitt land ditt land


Det är ett stort löfte. Det kan kännas naivt och orealistiskt, men det rymmer ett stort djup.


Och löftet stannar inte där, i barnets självklarhet. När barnet blir vuxet tänker han tillbaka på kvinnan, undrar var hon finns nu. Han tänker på sitt överflöd, på att han har pengar och jobb. Nu han har så mycket mer än vad han hade som barn. Med fast beslutsamhet förnyar han löftet, och lovar därmed att alltid se människan bakom fenomenet.

Jag vet inte om jag är beredd att avge samma löfte.

Vågar jag faktiskt lova att mitt hem är ditt om du måste lämna allt? Ska jag vara ärlig så är mitt svar nej. Inte ännu. Men när jag lyssnar på Sommaren 77 så inspireras jag. Barnets löfte utmanar min fantasi, och sången skapar en verklighet där såna löften faktiskt är möjliga. Och jag kan välja att låta mig formas av det modiga löftet som ges. En dag kanske jag själv vågar lova, inte bara att mitt land är ditt land, utan även att mitt hem (min lilla lilla etta!) också är ditt hem.

Varje kris har ett mänskligt ansikte. Sommaren 77 inspirerar mig till att våga se det ansiktet – lite sådär som  snickaren från Nasaret en gång gjorde.




Bild härifrån.

tisdag 29 mars 2011

Andaktssug?

Morgonens andrum är nog ett av de bästa jag hört. Och då är jag inte ens ett fan av Twilight.

Lyssna till Daniel Jakobsson som snackar vampyrer och törst genom att klicka här.

vackert språk, lätt att lyssna till, intressanta tankar.

..en kamp som varat sedan människans första dagar..

Om vågor och bilar.

Det är så mycket jag skulle vilja säga dessa dagar, men jag finner inte orden. Så jag låter min systers bild tala i stället:

av Maija Hurme

Bild av Maija Hurme.

måndag 21 mars 2011

långsamheten

Jag sitter på tåg mot hemlig destination. Tänker att nu bannemej ska jag vara sådär passligt cool att jag uträttar nätrelaterade skrivuppgifter på tåågi. Men jag möts av långsamheten. Oj långsamheten. Minns ni att det var just såhär i tidernas begynnelse? Man samlade böcker, nagellack och små konstverk vid datorn, för allt tog en sån himla lång tid. En bilduppladdning, två minuter. En speluppladdning, 15. En konverastion på msn, forever. Men man hängde ändå där, för att allt med internet var så otroligt  infernaliskt häftigt. Den fascinationen har ebbat ut nu. I stället sitter jag här och perklar mig över att inget ges mig utan kamp. Fjärran är halvsekunders väntan. Nära är evighetens långsamma frustration. Och mozillas rapportering om fel vid sidhämtning.

onsdag 16 mars 2011

de där loppisskjortorna

Det finns tre saker jag speciellt dras till på loppis: koftor, väskor, skjortor. De är så lätt att utreda om de är fynd eller inte. När jag grabbar tag i en kofta låter jag fingrarna göra en snabb analys av materialet på koftan, samtidigt som ögonen registrerar om färgen passar mitt liv. Samma med väskor; fingrarna kollar in vad materialet går för, medan ögonen bedömer estetiken och näsan tar ett snabbt sniff för att bedöma om väskan är bortom hopp. Och skjortorna har alltid behagliga mönster och färger, och materialet är nästan alltid på topp. Eftersom det sällan krävs mer än två euro för en skjorta så har jag samlat på mig en hel del av dem under åren.

Men vad gör man med skjortorna sen? Bra material och billighet räcker väl inte så långt? Skjortor är väl ganska ensidigt ändå, så... propra på något vis?
Fel! Man kan göra massor med loppisskjortorna! Ni tvekar, och jag förstår er, men jag ska visa att det går, vänta bara!

Först ut att proklamera loppisskjortornas värdighet är en slattrig sak från UFF:s eneurosdagar. Passformen är lite tveksam, den klarar sig inte på egen hand om vi säger som så. Den behöver ett bälte, en hög kjol, eller som här: en robust kofta. Vill man undvika känslan av tant och hellre upplever sig som en bohem kan man alltid slänga på lite krafsiga långsmycken. Voilá, loppisskjorta i användning!

Ps. Ett stort plus med skjortor vintertid är att de utgör ett bra skydd mot stickiga yllekoftor.Ds.

torsdag 10 mars 2011

jeans va de

När man då insett att jeansindustrin suger märgen ur mänskligheten, vad gör man då?

Jo, man botaniserar i loppisdjungeln. Dessa mjukisar är fyndade på UFF:s en eurosdagar, mina lyckodagar nummer ett. Ursprungligen är de ljusa jeansen antagligen menade för kvinnor som väntade barn på tidigt 90-tal, för hela bakre midjan är ett enda stort tjockt gummiband och där magen ska rymmas finns lite extra tyg. Dessutom har att båda sidorna en proper knapprad som gör att midjan kan justeras vartefter magen växer. Det här kunde ju kännas som ett problem (när gravidmage saknas), men jag ser det hellre som en utmaning och viker ner kanten några gånger för att få byxorna att hållas uppe. Det är lite kråtigt, men döljs bra av en lång vit topp, som tyvärr är nyköp. Den gröna munkajackan däremot är en riktig långkörare, som jag haft ända sedan min syster tröttnade på den för några år sedan.

Det är väldigt lätt att dansa kvällsreggae i den här outfiten.

onsdag 9 mars 2011

Bokfasta

Ända sen jag halkade in i kyrkan har jag funderat på bra fastor. Jag har inspirerats av vänners facebookfasta, kaffefasta, läsa-mera-bibelfasta, unna-dig-själv-ett-bad-i-veckanfasta.

Jag har alltid varit ivrig nån vecka före fastan börjar, tänkt att denna fasta ska bli livsförändrande. Men så kommer askonsdagen och jag inser att jag inte kommit på något bra och kul sätt att fasta. Då drar jag till med en snabb tanke om att jag ska tänka mer på min medmänniska och äta mindre karkki. Också händer det som alltid händer när man inte tänkt igenom saker ordentligt -det lämnar vid bara tanken.

Men i år. I år är jag inte ensam om att göra något åt min gudsrelation (ja det är det som fastan handlar om för mig). Nixpix. I år har min församling ordnat en bokcirkel med andliga övningar. Vi ska tillsammans läsa Owe Wikströms Att älska livet mer än dess mening, och göra andliga övningar varje dag. Sen ska vi träffas en gång i veckan och diskutera, dela, fundera och fira mässa. Jag tror det ligger något värdefullt i att få fasta i grupp. Då är det inte längre ensamma Liisa mot systemet, utan en själv- och världsförändrande gemenskap.




Här kommer dagens andliga övning:

Tänd ett ljus och betrakta det en längre stund. Låt lågan representera det lugn som läker.

Bara det. Inga stresspresskrav. Utan bara lugn. Läkande lugn dessutom.

Hoi fasta!

måndag 7 mars 2011

Oj om gymnasie-Liisa hade vetat.

Jag hade en vän på besök för lite söndagshäng. Vi snackade böcker, uppväxt och annat angeläget. Och vips har jag funnit en person att läsa Simone de Beauvoir samtidigt med. (Jag har försökt på egen hand men det går inte, Bövoaars betär flickon är så fast i sin kontext att det blir väldigt svårt för en 2000-tals tjej att förstå.) Det här gör mig så glad. Och jag tänker att oj om gymnasie-Liisa hade vetat att det här skulle hända. Hon vågade nog aldrig hoppas på en tillvaro där feminism är lika självklart som att Frida Kahlo är cool.

Men här är den.

Och så säger folk att gud inte hör bön.

söndag 6 mars 2011

Förtid.

Jag dök upp halvtimme innan högmässan började idag, och jag tror bestämt att det ska bli en ny vana. Att vara i förtid.

Varför?

För att slippa det dåliga samvetet över att andra tvingas vänta på mig. För att hinna andas och ställa in fokus på vad som ska hända. För att ha en lugn stund med en rolig syssla.

Ja, rolig syssla. Detta ska bli mitt medel till att faktiskt lyckas komma i tid till möten, föreläsningar, besökstider. Själva orsaken till att jag alltid försenar mig är att jag har en absurd tanke i bakhuvudet om att jag vill undvika dötid. Jag tänker intuitivt att förtid är dötid.

Men så behöver det ju inte vara.

Förtid kan nämligen också vara handarbetstid. Teckningstid. Dagbokstid. Meditationstid.

Livstid.

Det var så skönt att för en gångs skull inte komma inrusande under orgelpreludiets sista toner och svettigt flåsande bänka mig på första bästa plats (som ofta är långt bak, eller bakom en pelare). Att i stället lugnt få strosa in, plocka åt mig psalmbok och välja en plats som känns feng shui. Och hala fram dagboken och eftertänksamt skriva ner några rader om hur det känns att vara jag just idag. Det är fint.

Förtid är inte dötid. Förtid är livstid.

torsdag 3 mars 2011

Ännu lite om hur bra det är utan internet hemma

När det kommer en sån där dag att man verkligen (alltså v e r k l i g e n) borde få saker gjorda. Då. Just då är det fenomenalt att det finns en plats där min dator inte kan hooka upp med några söta bloggar eller växla flörtiga blickar med facebook.

Idag har varit en sån dag då jag bara läst tråkiga metodböcker och skrivit upp allt viktigt. Jag har utvecklat en förmåga att knappra på tangenterna samtidigt som jag läser (alltså h e l t samtidigt. Jag är oerhört imponerad av mig själv.). Jag har endast tagit pauser för att göra mat och diska. Och spela kortspel på datorn. Jag hade glömt hur kung jag är på kungen.

Men i övrigt: avsaknad av internet hemma hos Liisa leder till..... Flitig Liisa.

People behind bars are not always serving drinks


Jag har varit med rätt länge i amnesty, ända sen en feissare i Vasa frågade om jag har tänkt på mänskliga rättigheter nån gång. Jag har fått frågan fast hur många gånger men alltid sprungit iväg och sagt sori mulla on kiire. Av någon konstig anledning (gissningar: det var en vacker sommardag, jag hade tid och han feissaren var rätt söt) sprang jag inte iväg just den där gången. Jag sa inte heller att

A) jag är fattig studerande,
B) jag ger redan pengar till välgörenhet när jag ger kollekt i kyrkan,
eller
C) jag vill inte bli störd utan äter gärna min glass i fred tack.

I stället sa jag go ahead. Och han pratade länge. Förklarade hur olika kampanjer faktiskt hjälper utsatta människogrupper. Visade bilder. Jag frågade frågor han inte kunde svara på, och trots att han inte kunde svara så sa jag ja. För fastän just den feissaren inte visste så mycket mer än vad han lärt sig på en veckoslutskurs, så vet jag att amnesty är en bra organisation. Det är viktigt för mig att stöda deras arbete för de mänskliga rättigheterna.

Så varför denna anekdot? Jo, för att man just nu kan stöda amnesty på ett lite roligt sätt. Man kan klicka här och beställa hem ett par supercoola leggings. Med texten people behind bars are not always serving drinks. Och sen när nån frågar kan man säga att jo med hjälp av just de här leggingsen är jag med och försvarar mänskliga rättigheter. Aj vadå? frågar de då. Jo, för det finns helt massor med människor som är oskyldigt fängslade, kan man svara. Och säga att Amnesty jobbar för att det inte ska vara så.

Tänk om du plötsligt en dag blev hämtad av polisen för att du skrivit nånting opassande på din blogg? Och kastades i fängelse utan rättegång. Och Gud vet vad som skulle hända dig där i fängelset.
Då skulle det säkert vara rätt skönt att veta att amnesty finns.

Och om man inte har en aning om hur man ska kombinera de där leggingsen så kan jag självklart hjälpa till. En stor tröja fast, som den här stora svarta loppiströjan på bilden. Och några halsdukar, ja de finns nog också på loppis. Och ett bälte till om det känns bra.

Go mänskliga rättigheter!

onsdag 2 mars 2011

Skip around like calves

Jah!

Nu har jag lite mer koll på hur min sommar kommer att bli.

Och vägen verkar gå mig till mötes med kreisifrilansflum plus nånting seriöst som ger strukturer å cash. Och inspiration!

Just nu vet min tacksamhet inga gränser. Den bara springer runt där på fälten utan minsta aning om att bonden inte äger hela socknen.

(Och därmed är årets kvot för boskapsmetaforer förbrukad.)

En låt som väl beskriver min skip around like calves-fiilis:

lördag 26 februari 2011

0,19

Idag tryckte jag in kortet i väggen. Knappade in koden och tänkte att 40 blir bra. Automaten förklarar att nej. Så jag testar med 20. Nej, vännen. Så jag kollar mitt saldo.

Som visar 0,19.

Och så små summor går inte att plocka ut via väggen. Vad gör man med så lite ändå? Köper ett halvt lösgodis? En vindruva?

Många saker att vara tacksam över idag alltså: Att februari är en kort månad. Att jag snart får studiestöd. Att det faktiskt inte är en dum idé att ta studielån. Att linssoppa är gott.

Att jag har ett konto till.

Men nog är det ändå spännande att studiestödet är markant lägre än arbetslöshetsersättningen i vårt land. Vem ska jag rösta på för att få min inkomst indexbunden?

fredag 25 februari 2011

Mystik

Visste ni att mystik håller på att bli pop igen?

Alltså inte så här:



och inte heller så här:



Utan så här!



Och så här:



Och så här:



Mystik är det nya sättet att vara intellektuell. Tro mig, och kom ihåg var ni hörde det först!

torsdag 24 februari 2011

Den här Selma

Har nån av er läst Selma Lagerlöf? Vad tycker ni om hennes författarskap?


Hittills har jag läst Kejsarn av Portugallien (som jag inte alls gillade) och Jerusalem (som jag gillade starkt). Nu är jag inne på Antikrists mirakler och det känns väldigt trögt. När jag försöker fundera på va som feilas så är personskildringarna ett område som dyker upp. Jag lär inte känna någon av karaktärerna, de är så många och omtalas med så få ord att jag inte vet vem jag ska fokusera på. Noll igenkänning liksom.

Jerusalem däremot är väldans cool på så många plan. Samhällsförändringar, väckelserörelser, radikal fromhet, utanförskap, innanförskap. Helighet. Ett sökande efter vad som verkligen är viktigt. Och alltid med ett drag av småabsurda tillfälligheter.

Vad säger ni? Borde jag läsa Antikrists mirakler färdigt?

onsdag 23 februari 2011

Om att tveka -och ge en ny chans

Jag var så väldigt skeptisk till en början. Det var en söndag som lätt kunde ges etiketten innehåller stor dos av existentiell ångest. Radion gick på i bakgrunden medan jag krampaktigt försökte klä på mig och sminka de svullna ögonen. Jag tänkte att det är söndag, så jag kanske får höra en vettig radiogudstjänst om några timmar. Kanske jag ska baka bröd samtidigt.

Sen Pam. Svängrum. Radio Vegas nya klatschiga livsåskådningsprogram. Jag tänker att det här kan vara spännande, kanske rentav uppbyggligt. Men nej.  En tant från något so called humanistiskt håll ges lite för stor muntur. Hon är väldigt  ivrig över att få hacka ner på allt vad tro är, och spottar ur sig ord som verkligen sårar. Teologen i mig inser att hennes inställning antagligen bygger på traumatiska upplevelser som inte bearbetats, att hon har någon personlig fejd going on. Men jag blir ändå sårad  av hennes sätt att framställa religion som roten till allt ont.

Jag tänker på Oasis låt "Some might say":

Some might say they don't believe in heaven
Go and tell it to the man who lives in hell


Varför proklamera hopplöshet åt människor för vilka hoppet är det enda som håller dem levande? Varför medvetet gå in för att förstöra något som helt klart är väldigt viktigt och bra för många människor? Jag förstår inte.

Jag var alltså skeptisk till en början, med rätta. Men sen upptäckte jag Svängrums hemsidor, där de valt ut sju väldigt olika bloggare som reflekterar över existentiellt viktiga teman. Och än så länge är samtalsatmosfären helt ljuvlig på bloggarna. Fjärran är de ogenomtänkta påhoppen som så ofta förekommer i livsåskådningsdialoger. I stället frodas Samtalet. Hoppas att det får vara så även i fortsättningen. Jag är redo att ge Svängrum en ny chans.

Det här inlägget om långt hår och bibeltolkning är speciellt bra.

Om jeans.

För ett år sen bestämde jag mig för att sluta köpa nyproducerade jeans. And I'll tell you why:

Jeansindustrin sliter på miljön. Vi snackar erosion och utarmning. Och 29 000 liter vatten som krävs för att producera ett enda kilo bomull, och eftersom grödorna ska vattnas med sötvatten leder jeansindustrin till en allvarlig brist på rent dricksvatten i producentländerna. Att inte kunna ta ett glas vatten när man är törstig.

Jeansindustrin sliter också på människorna. Kemikalierna som används i produktionen leder till sjukdomar och dödlighet hos producenterna. Att jeans ska se slitna ut fastän de är nya gör inte saken bättre: människor dör efter att ha behandlat jeans så att de ser sådär skönt bohemt slitna ut. Det handlar om dåliga metoder i kombination med usla arbetsförhållanden.

Och jag som tyckte mamma var töntig när hon suckade åt mina första jeans med färdiga slitningar och hål.

Det var jättesvårt i början att leva upp till beslutet. Speciellt när min hemväg alltid gick via H&M, som just då hade en kampanj med urbilliga myboyfriend-jeans. Jag stod många gånger och fingrade på det mjuka tyget, och plirade mot prislappen som sa 19,90. Och funderade mycket på att göra ett undantag. Efter de här jeansen ska jag ta itu med Beslutet.

Vet ni vad som hjälpte? Att föreställa mig blod på dedär jeansen. Blodet av alla de människor som dör varje dag i jeansproduktionen. Det kan verka groteskt men det är en realitet.

Och så jobbade jag en hel del med min uppfattning om vad som är snyggt. Gick runt på loppisar och provade en massa olika sorters byxor, och kom fram till att det inte alls är så tokiga brallor som dyker upp på loppisarna. Loppisjeansen saknar dessutom oftast den där äckliga stretchigheten som nya jeans har, vilket gör att loppislångisarna håller bra mycket längre och att de nästan aldrig börjar hänga sådär fult vid knäna.

Jag vill visa mina coolaste byxfynd här på bloggen så småningom. Först ut är ett par jeans jag fyndat på Kårens gratisloppis. Skönt slitna, skönt baggy. Tyvärr syns de inte i sin helhet på bilden, men de är helt raka och kan med fördel tråttas in i ett par rynkiga yllesockor. Jeansen funkar bäst med lång tröja, och här får min gamla gröna trotjänare från 2005 rycka in. Den är en födispresent från min syster, och halsduken är också en födispresent, från en annan syster.

Perfekt se-på-film-hela-dagen-outfit.

tisdag 22 februari 2011

I feel like singing and dancing

Några saker som gör mig glad just nu:

-jag fick ett rakt från hjärtat-tack för att jag varit med i en religionsfilosofisk samtalsgrupp fastän jag inte hade behövt. Rakt, ärligt och enkelt is the shit. Så vill jag också vara.
-jag har fått luncha med ett gäng teologer och kommit på hur mycket jag saknat absurditeten och slumpmässigheten i sådana sällskap.
-min styrelse har fått ansvarsfrihet!

sång och dans!

måndag 21 februari 2011

en kravlös plats

Just denna måndag längtar jag oerhört mycket till en kravlös plats. Jag vet inte var den finns, men jag hoppas att mitt hem så småningom ska bli DKP (Den Kravlösa Platsen).

På DKP finns inget som påminner om K. Där finns bara lugn, inspiration och ordning och reda. Inga högar med papper som borde sorteras eller öppna kalendrar som är fullpackade med allt. Helst ska där inte ens behöva finnas en klocka. För på DKP har man inte bråttom.

Hur ser din DKP ut?

beiga ting kan också vara bra

Egentligen vill jag bara berätta om min bästa mössa. Den är så varm att den levererat perfekt skydd även vid minus 20. Man kan tänka att det är en tveksam färg, vadå beige, men i bruk fnyser den åt fördomarna och går att kombinera med nästan vilka färger som helst. Och med ett par dinglande guldörhängen till blir den rentav festlig.

Helylletjejen i mig var lite misstänksam till en början, finns det muka ett material som är bättre än ylle? Ja, för den här mössan har nog aldrig sett skymten av ett får, den är nämligen gjord på hår från fina alpackor i Peru. Men nu har misstänksamheten försvunnit och alpackan har tagit hem segern, åtminstone i mössvärlden. När det kommer till koftor är det fortfarande ylle som regerar, som till exempel i koftan på bild. Den hämtades hem från benettons rea en höstdag då jag trodde mig behöva belöning. Tröjorna är loppis och korset är fyndat hos Finska missionssällskapet.

Om man saknar den där ultimata vintermössan kan man faktiskt klicka hem en alpackamössa på Kyrkans utlandshjälp. Det finns vantar och halsdukar också. Och eftersom det är Kyrkans utlandshjälp som dealar så är jag rätt säker på att tillverkningsprocessen varit människo- och alpackavärdig.

Fint.

Sjörövare

Vi har en gammal sjöman i vårt kafferum. Han tittar in varje dag och kokar lite sjömanskaffe och berättar lite om sin katt eller om nån arkeologisk utgrävning. När jag nyss hade klippt mitt hår så att det blev superkort på ena sidan gav han mig det enda stilråd jag nånsin fått av en äldre farbror: Hördu Liisa, nu ska du sätta ett sjörövar-örhänge i det där nakna örat.

Sagt och gjort. Jag önskar att jag hade lyckats ta en bättre bild, men det är alltså en lång röd fjäder som dinglar i mitt öra och gör mig till en lite farligare människa. Och i övrigt bär jag en loppisfyndad skjorta med svartvita ränder och ett superbra bälte som också det är fyndat på loppis.

Nu ska jag bara hitta ett fartyg att attackera.

Det eftertraktade luddet


Min lågstadielärare berättade en gång en anekdot från sin barndom. Tjejerna i hans skola var helt galna i ylletröjor. De brukade knyppla loss ludd från dem som de senare tovade bokmärken av. Vilken grej. Läraren berättade att det var lite jobbigt om man råkade ha en röd ylletröja på sig till skolan, för då ville alla tjejer knyppla loss ludd från just den tröjan, och man kunde vara tvungen att gömma sig i städskrubben hela rasterna för att få vara i fred. Rött var den absolut snyggaste färgen på tovade bokmärken.

Och varje gång jag tar på mig den här tjocka yllegrejen jag långlånat av mamma så känner jag ett svagt tänk om i magen. Tänk om det idag dyker upp ett gäng småtjejer (och killar!) som jagar in mig i ett hörn och knypplar loss allt ludd från min tröja!

Och då ser jag fram emot dagen med skräckblandad förtjusning.

fredag 18 februari 2011

Att få ett nej.

Jag har fått flera nej på sistone.
Nej, det var inte som du trodde. Nej, det går inte. Nej, vi anställer dig inte.

Jag har försökt göra det där klassiska: luta pannan mot väggen/kudden/golvet/fönstret/VartSomHelstBaraPannanFårLuta. Och sen när lutningen är korrekt: snora ner underlaget med gråt.

Jag har försökt. Men jag har liksom inte bränsle för det. Det finns inte tillräckligt med drivkraft för att få i gång en ordentligt snorkladdgråt som varar flera dagar och inte blir bättre fastän man tar en dusch. Och till min förundran har jag märkt att ett nej egentligen kan vara bra.

Ett nej kan nämligen förtydliga:
Nej, det var inte som du trodde, för det var faktiskt så här. Aha, gnosis!

Ett nej kan vara en sund gräns:
Nej, det går inte. Du måste vila.

Och: ett nej kan faktiskt inspirera:
Nej, vi anställer dig inte, men du kan frilansa!

Ett av sex.

Jag läser i dagens HBL att ett av sex hem saknar internet i Finland nofötiidin. Av finländare som är yngre än 50 år (jag!) har mer än 95 procent internetuppkoppling (inte jag!).

Man kunde få grupptryckspress. Jag tillhör en miniskara på fem pluttprocent. Jag kan inte blogga från sängen, eller diska till spotify. Jag kunde känna mig ute.

Men jag väljer annorlunda. Jag väljer att se min icke-uppkopplade tillvaro (påtvingad av ekonomiska skäl) som något coolt. Som ett kreativt rum, där jag får underhålla min hjärna på andra sätt.

Än så länge går det bra.

Hur är det med dig? Har du internet hemma?

bara ett tips till.

Har ni märkt att Syster Retro har rea? Och att den här prickiga saken därmed är helt inom räckhåll?

Som vanligt har jag inte råd att köpa själv, men hjälper gärna dig på traven med fantasin:
Nu på vintern kan prickiga saken kombineras med alla möjliga coola varma kläder, tänk bara: svart varm klänning och hundra par strumbyxor plus en varm kofta över, eller med snyggslitna jeans och allmänt ljusa färger. Och ett dingligt guldhalsband. Jag ser det helt klart framför mig. Sen mot våren och sommaren kommer prickiga saken att vara en självklar jeansjack-ersättare. Tänk er att susa fram på cykel med den där som eyecatcher. Helt underbart.

Syster Retro alltså.

Hej midjan.

Det är konstigt med dagar. Eller med kroppar egentligen. Ibland vill man bara få pösa ut sig, och proklamera saker. Som i inlägget här före. Men sen knackar en helt annorlunda kropp-dag på. En dag då det bara känns att hallå idag är det där breda bältet min mages bästa vän. Så då får det bli nånting helt annat än 70-talsidealet. Inkonsekvens är nog en förutsättning för kreativitet.

Koftan är en sidengrej från loppis, som värmer helt bra men måste kompletteras med en tjockare tröja när det är så här kallt (tänk att vi haft minus 20 hur länge som helst nu!). Bältet är loppis. Tröjan och kjolen är plagg som jag har "ominu" av mina systrar.

"Omia" är ett begrepp som inte alls går att översätta till svenskan. Det handlar om att man lånar nånting en gång. Och en gång till. Och uttrycker sin kärlek till det lånade. Och sen lånar man en gång till, och åker på resa eller flyttar eller går in i en stressig pluggperiod -vadsomhelst som tar bort fokus från lånet. Och vips har ägaren glömt bort att sakna det lånade. Och så suddas ägandeförhållandena ut tills lånaren en dag helt och hållet betraktar plagget som sitt, och ägaren har glömt vad som hände.

Jättebra.

onsdag 16 februari 2011

Folkdräkternas idévärld.

Ni vet Platons idévärld. Platsen där alla grejers idéer finns, originalritningarna typ.

Jag sitter som bäst i folkdräkternas idévärld, på min mammas arbetsplats. Här finns ett exemplar av varje folkdräkt som finns i svenskfinland. Vårdö? Ja. Bromarv? Ja. Kan här faktiskt finnas Vörå också? Jamen visst!

De finns alla prydligt inradade i stora vita skåp. Och sen finns här en del skrämmande dockor i vuxenstorlek med maffiga vinterjackor med pälskrage. Och tusen olika sidenschalar. Mamma rör sig bland dessa skatter likt vakten för kungens skattkammare. Just gjorde hon en såndär liten mössa som tanterna har, och nu klipper hon till en herrskjorta. Och nynnar lite på en melodi som bara hon känner till.

Mycket skönare än att vara på grekiskaföreläsning.

tisdag 15 februari 2011

fakta om födsel

Ungarna har somnat till dinosauriesagor, och de vuxna i hemmet tar det lugnt framför teven. Mamma, som också råkar vara här, och min syster pratar om vuxna saker, såsom barnafödsel. Och andningskurser i samband med det. Jag får alldeles i förbifarten helt nya fakta om min ankomst till världen:

"Kuten sanottu, Lissukin on hengittämällä synnytetty."

Kuten sanottu..? Jag undrar i mitt stilla sinne om det här är något som de ofta snackar om. Det lät så självklart.

Är det här något som alla vet om sin ankomst? Vet du vilka tekniker som tillämpades när du skulle anlända? Är det här sånt som alla mammor berättar åt sina barn?

Jag är full av frågor.

i en stad där jag inte känner övergångsljusens vanor.

Huxflux hoppade jag på en buss till huvudstaden, för lite möten och sånt, men också för att få busa med mina små syskonbarn. Vi har lekt att lilla O är en barracuda och att hans lillasyster är ett barracudayngel. De turas om med att klämma in sig i en hink och vara fångst, och med att krypa upp bredvid mig i soffan och sitta tätt så tätt bredvid mig. Och prata om akvariet som de ska få bo i när de blir mina husbarracudor, om det är okej att dela akvariet med några räkor. Vi har funderat på om det går an för en barracuda att äta fiskpinnar.
Det är något otroligt fint med en liten kropp som vill hänga och klänga och vara nära.
Det är också något väldigt skönt med att inte behöva stressa iväg till grekiskan i morgon.
Heja skolk.

måndag 14 februari 2011

EXIsT

Jag zoomar in på Kyrkpressens hemsida i helt andra syften och möts av mitt eget ansikte. Och ett citat på något jag tydligen sagt. Jag myser till i magen och tänker tillbaka på helgens filmfestival.

Vi tar en namnrunda från vänster: Tage Kurtén, professor i Teologisk etik med religonsfilosofi (mitt huvudämne!), teol.studden jag och filosofen Marcus Prest. Hur bra som helst.


Det var rysligt roligt att få delta i ett filmsamtal. Det är sånt jag tänker att jag allra mest vill göra sen när jag är 40 och har blivit en kulturtant med cred. Än så länge är jag bara en tjej som vill tala om lyckoprojektet. Men det är också bra.

Jag är så glad åt att det ordnas nånting så bra som en existentiell filmfestival. Var annars kan filosofer, biologer, religionsvetare, fysiker och teologer (till exempel) mötas för att diskutera de stora frågorna?