Nationalistisk propaganda från Folktinget. Folk är upprörda, men eftersom vi rör oss i ankdammen kan ingen visa det öppet. Det blir i stället lågmälda samtal och kryptiska Facebook-statusar. Som vanligt när någon i ankdammen skapar något så blir det mycket kritik i det tysta. Ingen vill riktigt säga högt vad hjärtat är fullt av, men ändå sipprar missunnsamheten fram. Den är i och för sig välklädd i kulturkritikens kejsarliga kläder, men ändå: jag vädrar taskig missunnsamhet.
Det finns något som heter generositetsprincipen. Den säger att vi bör välja en sådan tolkning som gör det tolkade så logiskt sammanhängande och bra som möjligt. Vi ska helt enkelt anta att konstnären inte motsäger sig själv, och vara schyssta och föredra den tolkning som gör konstnärens uppfattningar så acceptabla som möjligt, alltså maximalt svåra att såga ner.
Varför vara generös? Jo, för att det är först när man gjort en seriöst generös tolkning som man har rätt att komma med kritik.
Steg ett när vi lyssnar på Vår tid - vårt land borde alltså inte vara att hitta element att kritisera. Det nöjet får vi först på steg två.
Steg ett borde i stället vara att tolka låten generöst, med utgångspunkten att typerna bakom låten och videon vill göra något bra, att de inte vill vara logiskt motsägelsefulla. Så om de säger att de är artister för tolerans och öppenhet så kan vi väl utgå ifrån att det är just det som de önskar att föra fram. Tolerans och öppenhet. Allt som vi sedan hittar i låten som skulle kunna strida mot detta ska vi då tolka så att det passar in i bilden av tolerans och öppenhet. Right?
Generositet först. Sen kan vi kritisera.
2 kommentarer:
Känner mig träffad. :)
Kanske jag borde ge den en till chans, men problemet med texten e att den int riktigt bildar någon helhet utan den består av fraser slumpmässigt uppradade efter varandra (enligt mig). Därför blir också tolkningsmöjligheterna oändliga och man kan troligen få varje fras att passa in i budskapet "för tolerans och öppenhet"
score!
:) Nånej, det var nog inte dig jag riktade udden mot, utan mera mot hela den där finlandssvenska grejen att man antingen är FÖR allt som är finlandssvenskt, bara för att det är just finlandssvenskt, eller att man är EMOT allt som är finlandssvenskt, av samma orsaker. Och på hela den där kulturen att man för att framstå som smart måste inleda varje kulturtolkning med att vara superkritisk. Etcetera. Resten snackade vi nog om på lunchen idag, tack för den!
Skicka en kommentar