tisdag 12 april 2011

Om att vara kritisk.



Nationalistisk propaganda från Folktinget. Folk är upprörda, men eftersom vi rör oss i ankdammen kan ingen visa det öppet. Det blir i stället lågmälda samtal och kryptiska Facebook-statusar. Som vanligt när någon i ankdammen skapar något så blir det mycket kritik i det tysta. Ingen vill riktigt säga högt vad hjärtat är fullt av, men ändå sipprar missunnsamheten fram. Den är i och för sig välklädd i kulturkritikens kejsarliga kläder, men ändå: jag vädrar taskig missunnsamhet.

Det finns något som heter generositetsprincipen. Den säger att vi bör välja en sådan tolkning som gör det tolkade så logiskt sammanhängande och bra som möjligt. Vi ska helt enkelt anta att konstnären inte motsäger sig själv, och vara schyssta och föredra den tolkning som gör konstnärens uppfattningar så acceptabla som möjligt, alltså maximalt svåra att såga ner.

Varför vara generös? Jo, för att det är först när man gjort en seriöst generös tolkning som man har rätt att komma med kritik.

Steg ett när vi lyssnar på Vår tid - vårt land borde alltså inte vara att hitta element att kritisera. Det nöjet får vi först på steg två.

Steg ett borde i stället vara att tolka låten generöst, med utgångspunkten att typerna bakom låten och videon vill göra något bra, att de inte vill vara logiskt motsägelsefulla. Så om de säger att de är artister för tolerans och öppenhet så kan vi väl utgå ifrån att det är just det som de önskar att föra fram. Tolerans och öppenhet. Allt som vi sedan hittar i låten som skulle kunna strida mot detta ska vi då tolka så att det passar in i bilden av tolerans och öppenhet. Right?

Generositet först. Sen  kan vi kritisera.

torsdag 7 april 2011

Att sluta vara en härkomstmes.

Jag har länge varit en mes när det gäller min härkomst. Med stort förakt har jag tänkt på stålhättorna i högstadiet och skvallret i gymnasiet, och känt de oändligt långa avstånden i kroppen genast jag suttit i ett fordon i rörelse. Jag har till och med, i brutal jämförelse med Åbo, hånskrattat åt Österbottens totala brist på happenings och kultur.

Men att tänka fy saatan om sin härkomst är inte att vara en cool rebell utan någonting helt annat. Det är att vara en mes.

Jag är nu tillbaka i Åbo efter en lång helg i Vasa med omnejd och känner att jag måste uppdatera min mening om la pampa. När jag före avfärd motiverade mig själv tänkte jag på att få tala svenska på stan, att kranvattnet smakar bättre och att jag ju trots allt verkligen älskar naturen där jag växte upp. En sex timmars bussresa till nyckelpersonerna kräver alltid lite motivationsfaktorer.

Ändå fanns föraktet kvar. Jag tänkte på trångsyntheten, skvallret, jantelagen och rubbet.

Men, gott folk, Österbotten har levererat. Inte genom det fantastiska kranvattnet eller genom nån mäktig naturupplevelse. Pampas levererade klyschigt nog genom de människor jag träffat. Min fadder har bjudit mig på loppisrunda, moffa har gett mig en chokladplatta och mommo en bok. Fammo verkar ha det väldigt bra i sitt nya hem. Mitt ljus från högstadietiden (ja, du J) har berättat de bästa av nyheter samtidigt som vi behandlat våra nattsvarta ämnen. Jag har skrattat mig krokig med en av mina långvarigaste vänner och äntligen rett ut viktiga saker med viktiga människor. Insett saker om mig själv. Allt detta medan jag halkat omkull i isiga backar och kört vilse i finska Österbotten.

Österbotten är inte sämre än någon annan plats. Skvaller, trångsynthet and all that jazz hittar man överallt. Men just min uppväxt och mina rötter finns faktiskt ingen annanstans. Och jag tänker inte längre mesa mig ur.

Jag är ju en österbottning, för tusan!



En roadtrip sommaren 2008, Stora E och jag avverkar sevärdheter och uppfylls av nationalromantik. Bilden tagen vid en sevärdhet i Oravais (nån stor fallos-symbol uppe på en kulle. Förstås.).