fredag 28 november 2014

Tahdoimme!

Jag steg av bussen klockan 15 vid Kiasma i Helsingfors. En timme tidigare har riksdagen röstat för en jämlik äktenskapslag och först tycker jag inte att det märks i gatubilden. Det är kallt och novembermörkt, den stora folkmassan som jag sett bilder av på instagram har gått vidare för att festa på varmare platser än Medborgartorget. Jag ordnar halsduken lite bättre för att stänga kylan ute och börjar vandra mot Unicafé. Det är samma jäktade fredagshelsingforsare, samma frusna tiggare som jag sett så många gånger förr. Jag vill sjunga Euforia och high five:a mina medmänniskor men det finns inte riktigt någon öppning för det. 

I trappan upp till Unicafé ser jag ändå den första regnbågsflaggan, en liten vimpel i en vantklädd hand. Sen rullar det på. I matkön, på toan, vid borden. Små glimtar av regnbågar här och där. Samma sak på Akademen: tonåringar som knutit regnbågsflaggan som en mantel och de är verkligen superhjältar där de flyger fram nerför rulltrapporna. Samma sak på kafét jag sitter på nu: lite regnbågsglimtar här och där. Inget extravagant, bara väldigt naturligt.

Jag är glad. För att jag gläds med mina vänner, arma dagar så glad jag är för alla de bröllop som nu blev möjliga. Jag är också glad åt att Finland äntligen gör någonting rätt, efter att så många destruktiva attityder så länge har fått för mycket luft, för många öron. Det finns hopp.

Förstås tar det inte slut här, som Amanda skriver. Speciellt för kyrkan är det nu det börjar, och det blir absolut ingen lätt situation. Men en sak i sänder. Nu får vi dansa och sjunga och göra piruetter.

torsdag 27 november 2014

Formuleringsjunkie

Jag formulerar mig mycket. Jag tycker väldigt mycket om att göra det, det känns som mitt naturliga tillstånd. Är det något som känns dåligt, olustigt, eller rentav bra – ja då stirrar jag i luften medan jag promenerar, somnar, stretchar, hackar lök. Stirr stirr stirr. Jag sorterar fakta, känner efter känslornas ursprung, innehåll. Sorterar, grupperar, drar slutsatser, klottar ner tankar i dagböcker, marginaler, facebookstatusar, blogginlägg, instagramtexter. Hela tiden. Finns det ett orosmoln så sysselsätter det hela mig tills jag rett ut det.

Jag har börjat inse att det här inte är normtillståndet för alla människor. Att det inte bara råkar sig så att alla människor inte bloggar eller tweetar eller på annat sätt verbaliserar sina tankar – utan att det faktiskt inte ligger i allas natur att hantera världen så. Och det ter sig så spännande för mig. Hur funkar en sån hjärna? Och vad har en sån hjärna för glädje av att läsa det jag skriver? Varför skulle det intressera en ickeformulerare vad en formulerare säger?

Saker jag är stolt över den här hösten

  • att jag lyckats gå på danstimmar två gånger i veckan hela hösten (i Helsingfors var det en pärs att släpa mig till yoga en gång i veckan).
  • att jag vågade sluta i kören, vars ledare emellanåt hade ett destruktivt sätt att leda.
  • att jag fått fason på min gradu.
  • att jag klarade mig undan med bara fyra dagar höstnedstämdhet. Måste betyda att jag har lyckats skapa så bra och trevliga ramar i min vardag att nedstämdheten inte riktigt hade någon chans att hänga kvar längre än så. (Peppar, peppar.)
  • att jag bloggat nästan lika frekvent som 2009.
  • över att det faktiskt har kommenterats på min blogg på sistone! Sug i er nu, jag är så stolt över att ni orkat reagera och knappa in kommentarer. Och det är inga onödiga diskussioner vi haft i kommentarsfälten. Ni har kommit med intressanta inlägg och jag har lärt mig så mycket av er. Heja heja, ni är bäst!

Tack till er, high five!






onsdag 26 november 2014

Gradutips

Två guldtips till dig som kämpar med gradun (på finska, sori sori):

En graduhjälp-blogg som också blev en bok. Korta, tydliga och inspirerande tips. Till exempel, om att börja skriva: 

"Aloita vain –
Älä edes ajattele, että sinun täytyy tehdä mitään muuta kuin istua pöydän ääreen (tai kahvilan pöydän ääreen) ja aloittaa gradun tekeminen. Lupaa itsellesi, että aloitat, mutta älä aseta mitään muita odotuksia. Pelkkä aloittaminen riittää."

--> Graduttaa
En gif-tumblr som alltid gör mig glad i sin krassa humor. Den avdramatiserar hela saken väldigt effektivt.

tisdag 25 november 2014

Tusen vita paprikor

Okej så jag köpte tusen vita paprikor på Lidl eftersom det var billigt och jag är en vegetarian som alltid söker nya grönsaker. Men berätta nu, vad ska jag göra med dem? 

Det är helt uppenbart att de inte kan ätas råa, salladen jag gjorde i förrgår blev antagligen årets sämsta på grund av den blaskiga, småbittra vita paprikan. Jag stekte tunna skivor av den igår och smällde på en omelettsmet. Det var okej, men bättre kan vi väl?

måndag 24 november 2014

Feminstiska tidskriften Astra

I december kommer nästa Astra ut, med temat pengar. Och vet ni vad? Jag har med en text i den som handlar om kloster, feminism och om att säga nej till pengar. Den är råbra (förstås), så för att inte missa den och en massa andra fenomenalt bra texter om feminism och pengar rekommenderar jag att du börjar prenumerera på Astra nu, om du inte redan gör det. Gör det nu så hinner du få pengar-numret i din postlucka! Prenumerationen görs enkelt genom att fylla i rutorna i högra spalten på Astras hemsida.


Jokainen on vähän homo + safe space

Tänk att jag glömt att dela den här videon som gjorts av präster för en jämlik äktenskapslag (länk till fb-sida):


Den här veckan ska riksdagen rösta om medborgarinitiativet för en könsneutral äktenskapslag. Förra veckan var det ett lagutskott som röstade för slopande av initiativet, men nu är det alltså hela riksdagen som röstar, inte bara ett utskott.

Jag gläder mig åt att om min kyrkas präster fick sköta den röstningen som riksdagen nu ska göra så skulle det finnas fler ja-röster än nej-röster (44% av prästerna är för lagändringen, 41% emot). Nu är det bara att knäppa händerna och hoppas att våra folkvalda röstar oss vidare i den här frågan.

Om du har svårt att förstå argumenteringen kring detta rekommenderar jag att du besöker Facebook-sidan jag länkar till i början av inlägget. Där finns videor och artiklar som förklarar saken. Jag vill inte ha en diskussion i kommentarsfältet om huruvida det är ett bra initiativ eller inte. Jag utlyser den här bloggen till ett safe space, klicka gärna på länken om du inte vet vad ett safe space är.

fredag 21 november 2014

Lammily

Jag hade två Barbie-dockor som liten. Den ena hade rufsigt lockigt hår och en avbiten hand, den var arvegods. Den andra hade mörkbrunt glansigt hår och hennes enda kläder var en rosa  bikini. Henne köpte jag själv när dagiset gjorde vårutflykt till ett shoppingcenter (fatta vilket idiotiskt utflyktsmål). Hon var så vacker så vacker, men ganska värdelös att leka med. Hon kunde inte sitta eller stå själv. Det enda sättet att leka med henne var att klä av bikinin, klä på den igen, hålla fast henne i benen medan hon konverserade med den amputerade barbien. Hon kunde också vara i liggande ställning, och typ sola.

Jag fattade ju att dockorna inte såg ut som riktiga människor – åtminstone benen, fötterna, brösten, halsen, ansiktet. Men magen – den smala konkava saken – stannade ändå kvar som nån sorts ideal för mig. Kanske för att magen är något man kan påverka mera än benlängd, halsomfång eller bröstform. En plufsig mage skvallrar om lättja, brist på disciplin, frosseri. Det är först för några år sedan som jag på riktigt insåg att en välmående mage väldigt sällan ser ut som en barbiemage. De flesta magar jag ser i simhallen är runda och mjuka. De har intressanta veck, våningar och lager – och vackra ärr, bristningar och rynkor. Inte ens hårt tränande människors magar ser ut som barbiemagen.

Mina magkomlex beror inte bara på de här två barbierna som fanns i min barndom. Det handlar om ett mycket större maskineri än så. Men det är någon någonstans som vinner väldigt mycket på att kvinnor så starkt fostras till att känna att det är något fel på deras kroppar. Därför blir jag glad över att det äntligen gjorts en barbie-liknande docka med realistiska proportioner, en docka som kan ha acne, tatueringar och bristningar. Lammily heter märket, dockans identitet får barnen själv bestämma.


torsdag 20 november 2014

Gradufronten

Tre bra nyheter från min gradufront:

  • Det finns en realistisk chans att jag blir klar med kapitel två före min medtävlare blir klar med sin gradu. Jag kan alltså vinna en månads netflix, bara jag anstränger mig så det knakar från och med nu.
  • Den här veckan har jag och en kompis haft en pakt om att dyka upp i kafferummet klockan 7.45 varje morgon. Vi har inte lyckats en enda gång, MEN tack vare visionen av honom ensam och trött sittandes och väntandes på mig så har jag lyckats komma till mitt arbetsrum redan klockan 9, i stället för 10, halv 11, vilket beklagligt nog varit rutinen de flesta morgnar. 
  • I går hade jag första gången känslan av att min gradu är doable. Görbar. Den där delen tar en månad, den där en månad till, sen tar slutfinishen ännu en månad. Sen: klar.
PS. gradu = pro gradu avhandling = det som kallas masteravhandling/uppsats i Sverige (jag har bestämt mig för att min blogg ibland når ut till andra än finlandssvenskar).

onsdag 19 november 2014

Gruppen och herrarna

Jag fortsätter mitt novembertema och tipsar om bra saker på teve (visst är vi överens om att man kan kalla det teve fastän det är laptop och webb det handlar om?). Dagens tips: K special på svtplay: gruppen och herrarna

Gruppen är ett feministiskt teaterkollektiv som gör "originell och explosiv scenkonst". Filmen handlar om deras arbete med föreställningen Gruppen och herrarna, som handlar om hur män drabbas av patriarkatet. Det hela baseras på statistik och forskning och är fruktansvärt roligt samtidigt som det inte handlar om att förringa män utan om att lyfta fram hur även män mår dåligt av det patriarkala samhälle vi har. Klicka "gilla" om du tänker se eller har sett den!








måndag 17 november 2014

Är all konsumtion ond?

Jag har förundrats över att så många var så positiva till Alfreds och mitt podsamtal. Det var ju faktiskt inga lättsmälta grejer vi pratade om, och jag var lite hård i orden. Jag tänkte nästan efterlysa lite kritik, men nu behövde jag inte det för min vän Berra har lyssnat på samtalet och kommer med invändningar och frågor. Han gav mig lov att svara här på bloggen, så att också ni kan delta i  diskussionen. Vi börjar:

Berra: ”[Det finns] många saker jag inte förstår [i podcasten], framför allt inte föraktet mot "kontorsjobbande marknadsförare". Och antagandet att dessa kontorsarbetare ser ner på de som jobbar inom produktionen. Som jag ser det är alla delar viktiga."

Jag föraktar inte marknadsförare. Verkligen inte. Men jag förundras över hur det kan kännas meningsfullt att arbeta med att skapa behov som inte finns. 
De som jobbar med idéerna på kontoret ser knappast öppet ner på dem som producerar varorna i slavfabrikerna, men ändå: de behandlas inte som jämlikar. Om vi verkligen ansåg dem ha samma värde som oss så skulle vi högljutt kräva förändringar i deras arbetsförhållanden innan vi började designa, marknadsföra och köpa. Förstås finns det undantag. Alla varor produceras inte i slavfabriker, alla varor är inte onödiga.

"Jag tycker att man kan se tillväxt som ett ekonomiskt sätt att säga att mera värde har skapats under en viss tidsperiod. Det kan väl inte per definition vara dåligt?”

Jag menar inte att tillväxt i sig är dåligt. Det är idén om att en ständig ekonomisk tillväxt vore möjlig som jag opponerar mig mot, och att aktieägarnas utdelning prioriteras högre än att företaget ger meningsfullt och människovärdigt jobb åt så många som möjligt. Jag tror inte det går att göra bra politik med idén om att vinsten alltid ska växa, att vi ständigt ska konsumera mera än året innan. Jorden klarar inte det.

"Det är ett problem att människor konsumerar onödiga och dåliga saker (saker som inte motsvarar verkligt behov). Men är du också emot konsumtion som verkligen är behovsbaserad? (Här kommer naturligtvis också den knepiga frågan om vem som definierar behov i en värld där man värderar människors fria val)”

Vi kan inte leva utan konsumtion. Problemet är inte att vi använder pengar för att skaffa oss saker, utan att politikerna börjat definiera människor som i första hand konsumenter, snarare än medborgare, konstnärer, medmänniskor. Jag är inte emot konsumtion som baseras på riktiga behov. Det svåra är, precis om du säger, att veta vilka behov som är riktiga. Vi påverkas mycket mera än vi vill medge av att hela vår omgivning genomsyras av reklam. Det skulle vara intressant att testa köpfrid, det vill säga att förbjuda all reklam. Vad köper vi då, när ingen ger oss impulser och manipulerar våra begär? Kanske det som vi verkligen behöver.

Idealet för mig är att alla butiker blev det som Ruohonjuuri och andra ekologiska och etiska affärer försöker vara: rättvisemärkta. Jag vill kunna gå in i en butik och köpa det jag har behov av utan att behöva granska varje produkt. I dag vilar alltför stor del av ansvaret på konsumenten. Företagen säger att  konsumenterna styr priset och pressar ner lönerna för producenterna. Jag vill att företagen tar sitt ansvar och slutar skylla ifrån sig.

"I de länder där produktionen finns blir ju levnadsstandarden bättre tack vare produktionen som finns där. När den har nått en viss nivå flyttar man produktionen till ett annat lågprisland och till slut har man ändå en situation där alla fått det bättre. Jag skulle absolut gärna göra ett hopp från situationen idag till den utopistiska där alla har det bra, men jag har absolut ingen aning om hur man kunde genomföra det. Har du? Eller finns det någon modell som med säkerhet vore bättre än den vi har idag?"

Det är en romantiserad bild att levnadsstandarden skulle bli bättre i lågprisländerna i och med slavfabrikerna. Visst leder det till en del förbättringar, typ att internet införs. Men förbättringarna kommer inte hela befolkningen till godo, utan leder snarare till att inkomstklyftorna växer. I stället för att stöda länderna när de bygger ut sitt vattenreningssystem eller andra basfunktioner satsar man bara på lyxfunktionerna som de rika investerarna behöver. Det går inte på ländernas egna villkor och det finns definitivt ett mått imperialism och kolonialism i det hela. (Här fick jag hjälp av Ylva att formulera mig.)

Skulle företagens syfte vara att förbättra förhållandena i låglöneländerna skulle de inte ha något emot att tillåta arbetarna att organisera sig och kräva bättre rättigheter. Det är ren och skär utsugning det är frågan om, att utnyttja fattiga människors utsatthet för att kunna pressa ner produkternas slutpris ännu lägre än konkurrentens.

Ett sätt att ändra på det här är att göra så som Fairphone gjort: att företagen tar sitt ansvar på riktigt och garanterar att råvarorna och produktionen är blodfri. Det är inte lönsamt för ett företag att göra det, därför behöver det finnas lagstiftning som uppmuntrar denna utveckling. Kanske internationella avtal, kanske att staterna ställer lika höga krav på rättvisemärkning som på livsmedelsövervakning av de varor som importeras. Hur kan det vara möjligt att det finns saker till salu som producerats på ett vidrigt sätt?

Kommentarsfältet är ert!

De bästa platserna

Jag sitter på en onnibuss från Helsingfors till Åbo. Tror jag äntligen fattat var de bästa platserna på dessa konstiga bussar finns. Det krävdes bara två felresor för den insikten (en där jag satt supertrångt och en där jag hade huvudvärk av dålig luft). De bästa platserna är på nedre våningen vid borden. Nu vet ni.

(Om ni undrar hur bloggar såg ut innan twitter är det här inlägget ett ypperligt svar.)