fredag 19 december 2014

Limma skor

Jag har ett par gamla slitna converse-skor jag ärvt av min syster. De har tjänat mig troget i många år, men nu har gummit i sidorna spruckit upp, sulan blivit gropig och tyget riktigt slitet. Jag tänkte slänga bort dem men stannade upp när jag läste i Modemanifestet om tanken att reparera skor genom att limma tyg på dem. Jag köpte Karlssons klister och grävde fram gamla tygbitar ur mitt lager.


Jag började med att limma tyg på insidan, för att sulan var så söndrig och för att lappa igen de pekfingerstora hålen i sidorna. Också på utsidan fyllde jag igen hålen med lim.


Gjorde jag det igen skulle jag välja ett annat lim än Karlssons klister, som blir stenhårt när det torkar. Kan hända att jag får skavsår av de limmade ställena sen när jag börjar använda skorna igen på våren.
 


Jag klippte ut bitar i stadigt brunt tyg och limmade på utsidan, för att täcka över hålen och ge stadga åt tyget.




Sen gick jag bananas och pyntade baksidan av skorna med blått tyg. Tjänar inget syfte alls, men jag tycker det blev snyggt.

onsdag 17 december 2014

Dagens människa

Mycket på gång nu, som distraherar mig från bloggen. Graduhandledning, graduförvirrning, graduseghet. Nya böcker, nya tag, ämnesjulfest, ämnesjulfestbakis och tusen små paljetter som ska sys fast på en pytteliten tröja och bli den glitrunen paita som mitt gudbarn önskat sig till jul.

Men ett hett podtips till er alla ändå: tidningen Dagens podcast Dagens människa. Två journalister pratar med kändisar om Gud. Det är långt ifrån cheezy, det är sakligt, det är osakligt, det är roligt, det är intressant och väldigt givande att lyssna på. Det blir aldrig tråkigt. Okej, jag har bara lyssnat på tre avsnitt hittills så aldrig är väl att ta i. Men speciellt samtalen med Alice Bah Kuhnke och Magnus Betnér var helt fenomenala. Det är den här typen av bra samtal som fick mig att stanna kvar på teologiska fakulteten efter första studieåret.

Det är väldigt smart att göra pod så här, med ny gäst varje gång. Dels undviker de det där upprepandet som jag börjat tröttna på i andra poddar (förutom hos Karin och Sara!), och dels är det riktigt fiffig marknadsföring att plocka in kändisar och ge dem rum att prata om något så nervkittlande som tro.

fredag 12 december 2014

Åbofeministerna

Igår kväll hade Åbofeministerna sin andra träff i mina soffor. Den här gången var vi hela fjorton stycken, så vi fick sitta på golv, extra stolar och obekväma pallar. Jag hade bjudit in en våldsforskare som berättade om problematiken kring våld i parförhållanden och som hjälpte oss att förstå den feministiska tänkandet kring det. Inget lätt ämne, men jag tycker vi hade en fin systerskap i samtalet, trots att det för alla fanns åtminstone några nya människor i gruppen. Jag är glad åt att Åbofeministerna nu helt konkret har nått utanför min egna vänkrets.

Facebookgruppen Åbofeministerna är nu "synlig". Det betyder att om du vill vara med i det här fina nätverket så är det bara att söka upp "Åbofeministerna" på fb och be om att få komma med i gruppen. De enda kraven för att vara med är att du finns i Åbotrakten och att du är okej med att använda ordet feminist om dig själv. Sedan är det ingen skillnad vad du har för kön, ålder eller hur du definierar din feminism, om du varit feminist länge eller är helt ny inför det här sättet att se på världen. 

Min förhoppning är att det här ska vara en plats där det är okej att ställa frågor (Vad menas med patriarkat? Vad innebär intersektionalitet? Vad är egentligen radikalfeminism?), för vi har så mycket att lära oss av varandra. Att vara med i gruppen innebär inte att du måste engagera dig och komma med på alla träffar, du deltar precis i den mån du själv orkar och vill. Välkommen med!

Ett hav av feminister satt inklämda här. Jag lovar, det hände på riktigt, fastän jag inte täcktes fånga dem på bild.

onsdag 10 december 2014

Visa upp

Det är lunchtid. Jag sitter på vakioveganrestaurangen och häver i mig en av deras goda grytor. Läser senaste Voima, funderar på logistiken kring mitt julfirande. Bakom mig sitter ett sällskap, jag vet inte vad de pratar om eftersom jag lyckats stänga ute bruset kring mig. En replik når ändå mitt öra:

– Nåmen, jag ska visa dig hur den ser ut!
– Ja, gör det, vad kul!

Prassel i plastpåse följer och jag gissar att han ska visa upp sitt senaste inköp. Den scenen har blivit lika vanlig som att mormödrar visar upp bilder på sina barnbarn. Men tji fick jag. Det var inte alls sitt senaste inköp han skulle visa upp, utan en avancerad skiss till ett konstverk han jobbar med.

Det gjorde mig så glad. Att det finns andra saker vi kan visa upp än våra senaste inköp. Vi kan till exempel visa upp något vi själva skapat, något vackert vi sett, något världsförändrande vi läst, eller ja, varför inte våra barnbarn.

Jag tror inte att det behöver vara så himla destruktivt att vilja visa upp. Att känna stolthet över något man gjort eller något som är en del av en själv, och att få bekräftelse. Små barn gör det hela tiden, och jag tror att samma bekräftelsebehov finns kvar i oss fastän vi lärt oss att tagga ner på uppvisningsivern.

Det känns alltid lite platt när någon kritiserar bloggande eller instagrammande för att bara vara rop på bekräftelse. Som om det var något dåligt. Vad är idealet då liksom, om vi inte ska få söka bekräftelse från andra människor? Att vi sluter oss som musslor och håller igen tills vi imploderar?

I dag vill jag visa upp att jag trotsade mensvärksmakterna och tog mig till simhallen. Där insåg jag att det är möjligt att jag en dag lär mig crawla. Vad vill du visa upp idag?

tisdag 9 december 2014

Kahvikapselimekkokohu

(På svenska: Uppståndelsen kring kaffekapselklänningen)

Jag har inte ännu hunnit se slottsbalen eftersom jag var på bröllop när den sändes på självständighetsdagen – men i kväll ska det bli av. Det finns mycket jag kunde kritisera med den festen, men det finns också väldigt mycket jag tycker om med den. Framför allt kläderna, jag har alltid varit en sucker för kläderna på balen. Och för det mediativa i att under en så lång tid se på när människor skakar tass med presidenten.

Jag är speciellt intresserad av att se trashionistan Outi Pyys omtalade kaffekapselklänning, speciellt efter att jag läste den här överskådliga analysen av varför det blev sån uppståndelse kring den (på bloggen Vihreät Vaatteet, på finska).


måndag 8 december 2014

Sailor Heart








Jag och Rabbe har blivit musikvideostjärnor! Eller i alla fall musikvideotroll. Min syster Laura har i höst gjort musikvideor till ALLA låtar på The Heartbeat Bands nya album Sailor Heart. Eller, de är inte musikvideor i gammaldags hederlig MTV-tappning utan en form av videokonstverk som screenas på väggen under bandets konserter.

Här under finns en teaser för albumet och videorna. Blev du nyfiken på helheten och finns i Vasa 28.12 så tycker jag definitivt att du ska komma till Ritz och njuta av skivreleasekonserten!  (Mera info här.)


torsdag 4 december 2014

Maria i örat


Den här dagen då hotet om salpetersyra fyllde luften i Åbo var jag klädd i baggy jeans, glittrig tröja och Maria-örhängen. Förutom att jag under en timmes tid inte vågade gå de tre kvarteren från akademin till mitt hem (under den timmen tänkte jag väldigt mycket på hur det skulle kännas om salpetersyra kom in i mina lungor och ögon) så var det här också dagen då jag äntligen kunde hämta femte Vampire Academy-boken från bibban. (Obviously hände det innan salpetersyrahotet.) Det här var också dagen då jag skickade in en jobbansökan och tänjde ut en gradudeadline. Din dag då? Vad var du klädd i och vad gjorde du?

onsdag 3 december 2014

Bangladesh

Så lite har ändrats sedan 1972 när Joan Baez skrev Song of Bangladesh. Eller jo, mycket har ändrats, men det finns fortfarande så mycket lidande. Trodde först när jag hörde låten att den handlade om klädindustrin och slavfabrikerna (ja, så enkelspårig är jag), men den handlar om ett folkmord som väst tydligen ignorerade (väldigt vaga källor här, lite wikipedia och så). Men låten kunde lika bra handla om nuläget.

Bangladesh, Bangladesh 
When the sun sinks in the west 
Die a million people of the Bangladesh




På Grooveshark hittar ni hela albumet, och här en favorit från mitt bloggarkiv: Nä ere från Bangladesh?

måndag 1 december 2014

Piratskattens hemlighet

Sveriges teves julkalender. Alltför många år har jag missat sedan jag blev vuxen (och slutade med egen teve), men nu, tack vare älskade internet kan jag se på den igen. Piratskattens hemlighet, vem hänger med? Första avsnittet är väldigt lovande.




Flykt

Jag har svårt att hantera det här att medierna så ofta använder ordet flykt i samband med utskrivningarna ur kyrkan. Flykt. Som att människorna som skriver ut sig flyr från en diabolisk tillvaro, något att jämföra med det som våra flyktingar flyr från. Krig, död, hat, förföljelse. Det är ett väldigt starkt ord för något som så ofta inte betyder mera än att man valt att sluta betala medlemsavgift till en organisation som inte berör en. Några klick på en webbsida. Flykt? 
Förstås finns det säkert människor som sårats djupt av kyrkan och för vilka utskrivningen verkligen är en flykt, men jag tror inte att den berättelsen kan appliceras på massorna.
(Det här var egentligen en kommentar till Amandas inägg Det är svårt att vara kyrka, men tanken har pyrt i mig så länge att den gott kan få komma hit också.)

fredag 28 november 2014

Tahdoimme!

Jag steg av bussen klockan 15 vid Kiasma i Helsingfors. En timme tidigare har riksdagen röstat för en jämlik äktenskapslag och först tycker jag inte att det märks i gatubilden. Det är kallt och novembermörkt, den stora folkmassan som jag sett bilder av på instagram har gått vidare för att festa på varmare platser än Medborgartorget. Jag ordnar halsduken lite bättre för att stänga kylan ute och börjar vandra mot Unicafé. Det är samma jäktade fredagshelsingforsare, samma frusna tiggare som jag sett så många gånger förr. Jag vill sjunga Euforia och high five:a mina medmänniskor men det finns inte riktigt någon öppning för det. 

I trappan upp till Unicafé ser jag ändå den första regnbågsflaggan, en liten vimpel i en vantklädd hand. Sen rullar det på. I matkön, på toan, vid borden. Små glimtar av regnbågar här och där. Samma sak på Akademen: tonåringar som knutit regnbågsflaggan som en mantel och de är verkligen superhjältar där de flyger fram nerför rulltrapporna. Samma sak på kafét jag sitter på nu: lite regnbågsglimtar här och där. Inget extravagant, bara väldigt naturligt.

Jag är glad. För att jag gläds med mina vänner, arma dagar så glad jag är för alla de bröllop som nu blev möjliga. Jag är också glad åt att Finland äntligen gör någonting rätt, efter att så många destruktiva attityder så länge har fått för mycket luft, för många öron. Det finns hopp.

Förstås tar det inte slut här, som Amanda skriver. Speciellt för kyrkan är det nu det börjar, och det blir absolut ingen lätt situation. Men en sak i sänder. Nu får vi dansa och sjunga och göra piruetter.

torsdag 27 november 2014

Formuleringsjunkie

Jag formulerar mig mycket. Jag tycker väldigt mycket om att göra det, det känns som mitt naturliga tillstånd. Är det något som känns dåligt, olustigt, eller rentav bra – ja då stirrar jag i luften medan jag promenerar, somnar, stretchar, hackar lök. Stirr stirr stirr. Jag sorterar fakta, känner efter känslornas ursprung, innehåll. Sorterar, grupperar, drar slutsatser, klottar ner tankar i dagböcker, marginaler, facebookstatusar, blogginlägg, instagramtexter. Hela tiden. Finns det ett orosmoln så sysselsätter det hela mig tills jag rett ut det.

Jag har börjat inse att det här inte är normtillståndet för alla människor. Att det inte bara råkar sig så att alla människor inte bloggar eller tweetar eller på annat sätt verbaliserar sina tankar – utan att det faktiskt inte ligger i allas natur att hantera världen så. Och det ter sig så spännande för mig. Hur funkar en sån hjärna? Och vad har en sån hjärna för glädje av att läsa det jag skriver? Varför skulle det intressera en ickeformulerare vad en formulerare säger?