fredag 24 oktober 2014

Högstadiet och tillbaka

Jag var på högstadiets klassträff i Vörå förra helgen. Det är tio år sedan jag gick i nian. Det är helt absurdt hur nervös jag var före träffen, jättekonstigt eftersom jag mest av allt egentligen var nyfiken. Det måste vara nån sorts transporterad nervositet, alltså en nervositet som infann sig varje dag i högstadiet (ska jag våga gå genom elevutrymmet? Tänk om jag glömt stänga gylfen eller har vessapapper på skorna?) och som nu på nåt sätt transporterades tillbaka till min kropp inför att jag skulle träffa de här människorna.

Men jag hade sån tur när jag kom dit. Just när jag tagit av mig kappan och kände enormt motstånd för att gå in i restaurangen kom Fredrik in genom ytterdörren. Min Fredrik, mitt ex, min vän. Jag blev lugn. Och sen bara rullade det på. Trevliga människor avlöste varandra. Tänk att alla blivit så trevliga, så intressanta. Så skönt att få uppdatera bilden vi har av varandra. Det är inte schyst att i evigheter koppla till bilder av hormonstinna tonåringar när man hör någon högstadiemänniskas namn. Vi har gått vidare.

Hade det inte varit för att jag behövde köra hem medan jag ännu var vaken skulle jag ha kunnat stanna så mycket längre, och bara prata med folk. För det verkade verkligen som att det blivit folk av oss.


Jag älskar den här bilden som Cessi* knäppte. Ett hav av rutiga skjortor, en kulturtant (jag), en småbarnsmamma (min fina Jenny), en kärnkraftsfysiker (Magnus) och en it-ingenjör med själ och hjärta (Fredrik). Jag hade det så bra med mina gamla homies, satt bara och myste.


*Hon har föresten en jättebra blogg om etisk hästhantering.

torsdag 23 oktober 2014

Minusgrader in da house


Jag sov hela natten i yllekalsonger, långärmad tröja och tjock tjock halsduk. Under tre täcken. Jag bor i ett gammalt stenhus som inte riktigt kommit igång med uppvärmningen ännu, dessutom drar det en del från fönstren och vädringsluckorna.

När jag vaknade och kände det kalla draget mot ansiktet visste jag: i dag ska svarta kashmirklänningen fram. Och mina allra varmaste skor: mina danska duckfeet

Klänningen är mitt nästdyraste plagg någonsin och verkligen inget jag kunde köpa idag när jag lever på besparingar och bostadsbidrag. Men det fanns en tid när jag hade lön, och när min arbetsplats fanns bredvid en kashmirbutik. Märket är finska Arela som skapar tidlösa plagg och tänker på produktionen. (Tänker. Det betyder att min klänning är gjord i Kina men att företaget nu flyttat produktionen till Europa eftersom de tyckte det var för svårt att garantera att produktionen gick rätt till där borta. Eller så sa expediten i alla fall när jag frågade.)

Skorna gör mig glad, trots att det tar evigheter att gå in dem och göra dem så mjuka och följsamma och fina som jag vet att de kan bli. De är producerade i Danmark av naturgarvat skandinaviskt läder. De är varma, bekväma och lär hålla i evigheter. 

Och nej, jag är inte sponsrad, men ville dela med mig av min vinteröverlevnad.

onsdag 22 oktober 2014

Hälsning från Anonym

Jag fick just en kommentar från en snäll Anonym till Mina första dagar med Fairphone-inlägget:

"Hej! Tänkte bara slänga in en kommentar om att det går att få sin Fairphone inom 4 dagar från beställning nu! Jag beställde min söndag kväll och hade den i handen torsdag morgon (med DHL). Så om folk vill köpa så passa på när den finns i lager :)"

Good to know, tack!

Podsteiji




Medan jag var i Maxmo passade vi på att spela in ett Podsteiji-avsnitt med Alfred. Vi har känt varandra sen han var sjutton och jag sexton. Jag tror att jag ofta varit den som skrattat högst på hans humorshower medan han varit den som hejat på när jag tvekat med att publicera texter. Han är en vän som jag vågar bli arg och irriterad på utan att behöva vara rädd för att förstöra vänskapen. Vi e kaveris som inte setts på evigheter, och vårt podsamtal blev mycket personligare och djupare än jag tänkt mig. (Om inte Alfred bestämmer sig för att klippa bort all kunnon deep shitti som jag häver ur mig.)

Snart borde podden finnas här, i väntan på det kan du lyssna på alla andra bra poddar som han redan spelat in. Jär e, jär e.

tisdag 21 oktober 2014

Syskonbarn i mitt hjärta.

Jag sitter på tågstationen i Tammerfors  och väntar på mitt Åbotåg. Jag har varit en vecka i Österbotten (eller alltså i Maxmo, Vörå och Vasa, ni som inte vet något om Österbotten kan bra lära er några orter nu) och det har varit bra. Av en slump råkade en hel drös av syskonbarn och systrar var där samtidigt som jag, så det som skulle bli en graduskrivretreat blev något mycket roligare. Ett enda kalas.

Utan syskonbarn hade jag knappast fattat att det går att ro ut till Pungalot i oktober, i stället för att korva inomhus med nummer tre av Vampire Academy.

Utan dem hade jag inte påmints om vilket otroligt bra klätterträd jag växt upp med. På öns högsta punkt har en storm för länge sedan fått ett träd att falla mot en stor klippa. Perfekt.

Jag klättrade upp på en annan klippa och blev så här glad. Det var havet, det var roddbåtarna, det var syskonbarnen, mina syster, min pappa. Bra sällskap på upptäcktsfärd.

De här tuffa kidsen är så bra. Fastän de, precis som alla andra barn, kan vara tröttsamma ibland med sin piss-och-skit-humor, sin matvägran och sina besserwissertendenser. Ändå blir jag glad alltid när jag tänker på dem.

Min pappa är en fin morfar. Han tog hela slurven med på nätläggningsäventyr, bara en sån sak.

onsdag 15 oktober 2014

Frilansa för Jesus

Peppe Öhman skrev för ett tag sedan om frilansarlönen. Hon lyfter fram detta med att frilansare ofta förväntas jobba gratis och nöja sig med att få "synlighet" i stället för pengar.

Jag har den senaste månaden några gånger råkat ut för en lite annorlunda variant av detta. Inte en förväntning att jobba för synlighet, alkohol eller en middag, utan om att jobba gratis för att jag har en tro. Jag har svårt att bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till detta.

Ett. Det är verkligen jättekul att bli tillfrågad att skriva en text till ett kristet sammanhang. Det är en stor ära att någon tänkt på mig när de velat ha en bra text som anknyter till kristendom, konsumtion eller ekologi.

Två. Jag tror på frivilligarbete och jag gör gärna gratis arbetsinsatser för en god sak, speciellt om det är ett sammanhang som också i övrigt rullar med frivilliga krafter.

Men. Tre. Jag är också en människa med 24-timmars dygn och heltidssysselsättning. Den tid jag lägger på att frilansa för Jesus ska tas någonstans ifrån. Antagligen från mina kvällar, helger eller nätter. Från mina relationer, från mitt välmående. Kanske till och med från min gudsrelation.

Så jag vet inte. Min frilansarsjäl ropar "jobba aldrig gratis" medan mitt världsförbättrarhjärta gärna gör saker för det högre goda, för något annat än pengar. För passionen till ämnet. Men ja, a girl has got to eat.

I mina aktuella fall blev prioriteringen den att jag kan göra gratisjobb för det sammanhang som står mig närmast, och tackade vänligt nej till en annan part som inte står mig lika nära.

Hur tänker ni? Problemet finns säkert också i andra ideella organisationer än kyrkan.