torsdag 25 september 2014

Vilka är dina hombren?

Några år sedan
slutade jag med sociala sammanhang
som fick mig att må dåligt.
Människor som pratade om saker jag inte var så värst intresserad av (tupperwareburkar, kändisar),
i ett tempo jag fick åksjuka av.
Som pratade utan att lyssna.
Eller som lyssnade mest för att de fick en kick av att känna att de var så bra på att lyssna.
Rundgång i samtalsämnena och mycket höhöhö:ande.
Jag var tvungen att sluta vara där.
Det tog musten ur mig.
I stora sammanhang är det lätt att känna sig ensam.
Svårt att veta vem av alla de trevliga som kunde ta ett samtal mitt i natten även om jag aldrig skulle ringa mitt i natten.

Jag märkte att jag lyssnade på alla
men ingen lyssnade på mig.
(Så kändes det, men sant kan det ju inte vara.)
Det är bättre nu.
Jag fokuserar på dem som får mig att känna mig bra
och hoppas att jag får dem att känna sig bra.
Fokus är bra.
Bättre att fokusera på dem man har
än att tråna efter planetens hippaste sammanhang.

Vilka är dina hombren i Åbo?
frågade mitt lunchsällskap.
Jag kom på väldigt få.
Vi enades om att det var bra.
Hans hombren är också få.

Jag är en bättre hombre
när jag kan fokusera på mina hombren.

Människor alltså.

Pensaspapu/kyssäkaali/fenkoli

Ofta när jag står i kassan vid Lidl orsakar jag ståhej. Tydligen är jag en av få som köper de mest udda grönsakerna, de som kassapersonalen inte vet namnet på. Först frågar hen av mig vad det här är för grönsak. Jag säger pensaspapu/kyssäkaali/fenkoli

Hen vänder sig om och ropar till nästa kassapersonal hei "mikä numero tällä penaspavulla/kyssäkaalilla/fenkolilla on?", varpå den personen säger "emmä tiiä" och ropar frågan vidare till nästa och det ser ut som när dominobrickorna faller då hela raden av kassapersonal i tur och ordning tänker efter om de har siffran för min grönsak i bakhuvudet. Min grönsak finns nämligen sällan i häftena de har i kassorna. Det blir rundgång, och när frågan kommer tillbaka till min kassaperson så griper hen tag i min pensaspapu/kyssäkaali/fenkoli och springer iväg. Jag vet inte vart, men antagligen till platsen där svaren finns för inom kort återvänder hen och kan stolt meddela åt sin kassamaskin och åt hela raden av kassapersonal att siffran för pensanpapu/kyssäkaali/fenkoli är 630. Efter att jag betalat och står och packar inköpen hör jag hur siffran upprepas som ett eko. "Ai mikä numero se oli?" "Kuussataakolkyt." 

Ekot följer mig när jag vandrar ut från affären.

söndag 21 september 2014

fredag 19 september 2014

Mitt bästa podcasttips


Varje fredagsmorgon när jag sömndrucket stirrar genom mitt instagramflöde möts jag av en sån här bild. Och det gör mig ALLTID så förväntansfull, ja glad. Då vet jag att jag bara behöver traska genom en arbetsdag till, sen får jag komma hem och inleda min helg med att lyssna på Karin och Sara. Så blir världen lite mer avslappnad igen. Här hittar du härligheten.

torsdag 18 september 2014

Lite bättre ekonomi

Jag läser gradulitteratur och inser att Guds ekonomi är väldigt väldigt hipster. Se bara vad farbror Cavanaugh skriver:

"[I give some] concrete examples of how God's economy is enacted by Christians and others on a daily basis. I point to consumer choices such as buying local goods, supporting producer-consumer cooperatives such as church-supported agriculture and Fair Trade, investing in banks that support grass-roots development, supporting gospel-inspired business models [...] and attempting to overcome the passivity of consumption by making products of one's own." 

Ur William T. Cavanaughs Being Consumed. Economics and Christian Desire.

I dag älskar jag teologi.

Vårt liv som hund

Veckans viktigaste text finns på Linneas blogg. Läs den.

"Killarna härjar på och samtidigt som jag lämnar torget så hör jag hur den ena, i megafonen, börjar gorma åt en tjej som går förbi. Frågar vart hon är på väg, ”Va? Va?”, upprepar frågan då hon inte svarar, låter hetsig och burdus på det där överdrivet självsäkra och flirtigt påtvingande sättet som killar så ofta förväntas bete sig enligt. De andra skrattar under tiden och det är nästan aldrig möjligt att bedöma om det är vänligt eller hånfullt, med eller åt. Det är inte så att typen av beteende, med megafon och skratt, är helt diaboliskt överjävligt av dem, men helt okej är det inte."