lördag 21 februari 2015

Kom med!

Ni är fortfarande ganska många som tittar in på den här bloggen, typ 50 pers om dagen. KUL att ni är här, men ÄNNU ROLIGARE är det om ni kommer med till min nya blogg, så varmt välkomna till

sevendays.fi/liteskrik

Ses där!

PS. Att ni fortfarande hänger här kan ju förstås bero på min fantastiska blogglista, vars like jag inte ännu lyckat skapa på nya bloggen. Jag kommer ju också fortfarande hit för att få nys på vilka bloggar som har nya inlägg. Vi kan highfiva i smyg.

fredag 13 februari 2015

Snart hörni!

Vid midnatt öppnar sevendays.fi, och min blogg hittas då på sevendays.fi/liteskrik. Jag hade tänkt berätta mera åt er om hela den här grejen, men jag tror det blir allra klarast om ni surfar in på den nya bloggen. En bild säger ju mera än tusen ord och ett sajtbesök mera än mina krampaktiga förklaringar.

Men bloggflytt alltså! (Så uppdatera era länkar visst?)

Sneakpeak:



Pop-up journalistik

Jag är fascinerad av pop-up-tidningen Uusi Inari, en gräsrotsfinansierad satsning på lokaljournalistiken. Den är så vacker dessutom, lugn. Det känns som något nytt och viktigt.  Uusiinari.fi. En månad håller de på, de där unga äventyrliga journalisterna. Från 16.2 till mitten av mars.

Bild från artikeln Meidän järvi.

onsdag 11 februari 2015

Krematoriet


Vi besökte krematoriet igår från min kurs i förrättningar. Tidigare har vi gått igenom dop och vigsel och nu var det dags för begravning. Vår kloka lärare anser att blivande präster behöver veta vad som händer bakom kulisserna vid en begravning, och jag kan bara hålla med. Det var berörande att få besöka en så hemlig plats. En ändstation.
Det är svårt att skriva offentligt om det här besöket. Det gav mig tusen intryck jag måste få skriva av mig, men hur skriver jag om det utan att verka rå och okänslig, som en som vill frossa i döden?
Jag ska göra mitt bästa för att vara finkänslig, men om du lätt får obehag kanske det är bäst att du slutar läsa efter den här bilden.

Vår guide ledde oss från startpunkt till slutpunkt. Från dörren dit kistan med den döda levereras från begravningsbyrån – till hyllan där fyllda urnor väntar, antingen på att hämtas av de anhöriga eller på att grävas ner i urnlunden när tjälen gått ur marken. Vägen gick via kylrum, välsignelsekapell och kremeringsugn.
Det finns en speciell lukt i ett kylrum med ett tjugotal kistor på rad, lite frän är den. Det finns en speciell värme i väggarna kring rummet där krematorieugnarna finns. Ugnarna är 700-800 grader varma, jag visste inte att så höga temperaturer fanns. En kremering tar en timme och en kvart. Det är mycket snabbare än förmultning i jord men jag tyckte ändå det var länge. På teve går det på några sekunder.
Jag har sett det som blir kvar av en människa efter kremering. Det är inte aska utan ben (de tumlas sedan i en maskin för att bli den fina askan vi kan strö för vinden eller gräva ner). Jag har sett en soptunna med höftledsproteser och annan metall som klarar sig genom ugnen.
Allt var väldigt genomtänkt, det kändes inte som en plats där det slarvas på jobbet.
Det fascinerar mig att det finns ett kylrum för kistor som väntar på välsignelse, och ett annat kylrum med välsignade kistor som väntar på kremering. Att det finns en sådan organisation kring något som inte fysiskt ändrar något. Det är ju samma kista, med samma kropp i. Inget annat har hänt mellan kylrum ett och två än en ceremoni. Ändå är det stenkoll, även döda utan anhöriga välsignas till gravens vila.
De flesta i vår grupp tyckte att arkitekturen på Åbos krematorium plus kapell var horribel. 60-tal, betong, minimalistiskt. Visst var det lite rått, men jag tyckte också det var vackert. Som Rabbe sa när jag pratade med honom igår: det är något fint med att inte försköna en plats för döden. Byggnadskomplexet kändes lite som en flygplats med sina salar och sin funktionalitet. Hit kan vi levande komma, men inte längre. Här kan vi ana hurdana äventyr våra kära ska få uppleva på nästa ort. Här kan vi ta avsked.

måndag 9 februari 2015

Ge mig jobb

Mitt jobbsökande är över för den här gången. Voi hoho så intensiva de här processerna är.

Det börjar med visioner, geografiska prioriteringar, mentala färdigheter. Vad vill jag, vad kan jag, var vill jag? Sen ansökningsmaskineriet: självförtroendeboosten i att skriva arbetsansökningar. Först något trevande med ett jag har studerat det här, sedan vrids växeln plötsligt till femman och jag inser alla möjliga meriter som på något sätt kan knytas till min person. Det här och det här och det här och visst har jag ett strategiskt kunnande i sociala medier och visst har jag dragit workshops hit och dit och visst har jag jobbat på finska, svenska och engelska. Så där håller det på, in absurdum.

Sedan inser jag vilken skrytmåns jag är och att det mesta bara är självklarheter som lyfts fram som finesser. Tio olika jobb har jag sökt i vår och därmed gått genom den här processen tio gånger. Jag växlar mellan att vara lite förlägen och totalt övertygad om att jag är bäst. Det vill säga att jag är bäst tills det blir dags att vänta på kallelse till intervju och jag blir utan. Jag filar ytterligare på mitt CV, byter till en snyggare bild. Pumpar upp självförtroendet ännu några varv, greppar luren och ringer en redaktion, säger att jag är journalist hej vill ni ge mig sommarjobb?

Det är så mycket annat som blivit lidande medan jag sprungit runt i den här rumban. I dag tänkte jag egentligen skriva doptal och predikan och höfta lite boktent men mest har jag bara suttit och skickat mejl hit och dit, väntat på besked från olika håll och medan jag väntat har jag klämt ur internet allt det hade ett ge om mina eventuella nya sommarjobb, nya boningsorter, nya äventyr.

Något förvånad är jag över att valet föll på det mest spännande alternativet. Hopla!

onsdag 4 februari 2015

Hjölp

Det är mycket på gång nu med sevendays.fi. Jag klurar på ny bloggadress, exporterar mitt bloggarkiv  och fixar nya header- och profilbilder. Eller egentligen är det Nanó som gör det där med bilderna, jag bara instagrammar henne medan hon gör det.

Det hela är väldigt spännande. Att min blogg blev vald bland väldigt många ansökningar känns som ett erkännande. Ett ryggdunk, en highfive. Som att de där tio åren jag skrivit saker på internet faktiskt har lett till något annat än att det är lätt att googla fram pinsamma saker jag skrivit i tiderna. Det har lett till att jag får vara med och skapa något som känns nästan lika banbrytande som Lunarstorm. 

Nu sitter jag här och försöker klura ut ett enda ord som kan beskriva min blogg. Det är inte lätt, för min blogg är inte: 

träning
skönhet
mode
inredning

Och inte heller enbart:

feminism
konsumtionskritik
teologi

Kan du hjälpa mig? Vad tycker DU att min blogg är, med ett enda ord? (Lite pinsamt nu om ingen kommenterar, så skriv skriv skriv snälla du det första ordet du kommer att tänka på!)

Linnea Henriksson

Jag var på en fantastisk konsert i fredags med Nanó och vi dansade som tokar och efteråt nappade vi tag i Linnea Henriksson (den gudinnan) och tog selfie och jag sade att jag älskade hennes paljettkläder och hennes närvaro på scen och när jag kom hem lade jag upp den här bilden på instagram och inom några minuter fick jag ett HJÄRTA AV LINNEA HENRIKSSON och jag var tvungen att ta en screenshot för jag fattade inte. Och det var det.

söndag 1 februari 2015

Lyss

Denna söndag behövde jag. Har vandrat runt i mitt hem hela dagen och lyssnat på olika podcasts medan jag skapat ordning i mitt kaos. Jag har sorterat bort papper och gammal elektronik, fyllt på min loppishög med kläder och smågrejer. Så skönt för nerverna.

Jag lyssnade bland annat på Dagens människa som jag tipsat om förr. Fortfarande väldigt bra podcast. Jag tycker väldigt mycket om faktum att livesången i slutet av varje avsnitt faktiskt kunde vara ett ärligt försök att sjunga bra.

En annan podcast jag lyssnade på är Samtal om livet med Göran Ekström. Om djupekologi, miljötänk och konsumtionsstopp. Och om ett fascinerande driv att outtröttligt skriva insändare till Vasabladet. Jag blev lugn av att lyssna på den, samtidigt som jag fick i mig lite jävlar anamma.

Se det som ett tips. Eller alltså två.