måndag 27 juni 2011

Syrrans garderob


Jag firade midsommar ensam i syrrans stora hus vid havet. Det var fint, jag läste filosofi och fixade rabarberpaj i all sköns ro. Plötsligt började jag frysa sådär smått som man bara kan göra på sommaren, ni vet, för att man förvånas över att tunna sommarplagg inte tycks göra the trick när nordan blåser på. Jag var för lat för att gräva i min rinkka, så jag grabbade i stället tag i en random tröja på syrrans hylla, och se där, det var ju ett helt fantastiskt litet plagg jag fick i famnen. En mjuk stickad sak i en härlig gråskala, med perfekt huva för att dölja det tragiska sönderblekta håret och en kul dragkedja för fingrar som tröttnat på pilliga knappar. Det var verkligen på vippen att jag skulle ha ominut den (förklaring till ordet finns här).

Just så där var det förr. Alltid när jag hade tråkigt kunde jag gå in till nån storasyster och fråga "onks sulla jotain liian pieniä vaatteita?". Och syrran suckade, men gick ändå till sitt skåp och började rota. Jag satt ivrigt på golvet medan ett par shorts kom flygande, eller en blommig topp eller ett par konstiga jeans. Det var så kul att få nya grejer att jag med öppna armar välkomnade vartenda plagg, till och med de som helt klart inte borde fått passera gränsen från 1994.

För alla oss som saknar den tiden, eller som gärna skulle upplevt den, finns det en väldigt bra grej on the internetz.
Syrrans garderob.
Som huutonetti fast snyggare. Och överskådligare. Och utan auktionsmomentet (tack för det).


fredag 24 juni 2011

Marianne!

Känner att jag måste förklara mig lite angående att Marianne Fredrikssons bok Älskade barn fått omdömet DÅLIG på min läslista här nere till höger. (Ja, jag tror ju att var och en av er har stenkoll på läslistan. Att ni drömmer om den på natten och diskuterar den på kafferasten på jobbet.)



För det första. Marianne Fredriksson är en av mina absoluta favoritförfattare. Vår bekantskap började med Anna, Hanna och Johanna och fortsatte med Simon och ekarna. Jag fascinerades av världarna hon skapade, de starka personligheterna. Sträckläsningsmaterial, verkligen. Sen, nästan samtidigt som jag snubblade in på teologi, upptäckte jag att hon ju också har ett helt batteri av böcker som skildrar bibliska berättelser. Syndafloden om Noas ark, och trilogin Paradisets barn om Adam och Eva och deras ungar. Och förstås, Enligt Maria Magdalena. Jag läste de här böckerna samtidigt som jag brottades med mitt förhållande till Bibeln, och jag kan bara säga att hon påverkat mitt och B:s förhållande positivt. Hon har lärt mig att leva mig in i de heliga berättelserna och visat för mig hur B faktiskt kan vara mer givande än tagande.

Marianne Fredriksson är alltså en favorit, och jag myser till lite när jag läser wikipedias lista över hela hennes författarskap. Det finns så många böcker jag ännu inte läst, så mycket att se fram emot.

Men för det andra. Älskade barn gjorde mig besviken. Den började bra, med att bygga upp två personligheter; en mamma och en vuxen dotter. Där fanns styrka, livskraft och ta-tag-i -saker. Men någonstans på vägen mot slutet blir det otroligt bråttom av någon anledning, och jag kan bara inte fatta varför huvudkaraktären helt plötsligt inleder ett förhållande med en gammal gubbe. Det finns inget som leder till situationen, läsaren har ingen aning om vad det är med gubben som är så himla förföriskt och bra. Hux flux bara får man en sex-scen och sen får gubben bli pappa åt det barn som den höggravida hjältinnan väntar på. WHAT?

Därav omdömet DÅLIG. Men jag har inte förlorat hoppet om att hennes övriga böcker kommer att vara hur bra som helst. Alla misslyckas då och då, och jag hoppas att Älskade barn är Marianne Fredrikssons enda misstag. hoppashoppashoppas.

Har ni erfarenheter av Marianne Fredrikssons författarskap? Gillade ni Älskade barn?

torsdag 23 juni 2011

Seger.

Niotillfem åker till Cannes över midsommaren, medan jag åker till Borgå.
Funderar en stund.
Och kommer fram till att jag nog vinner ändå.
För att.


Bus med syskonbarn vinner över sol och fransk riviera. Alla gånger.

Ränderna


Jag har lite för många randiga tröjor.

Kanske för att jag njuter av att se dem alla vikta på hög. Eller för att jag alltid känner mig snäppet fräschare om jag har en randig tröja på mig. Men största orsaken till randiga-tröj-kaskaden är ändå att de är så lätta att hitta på loppis. De sticker ut redan på långt håll, och det går snabbt att avgöra om plagget är värt en provning. För att vara det ska plagget klara av en materialbedömning, en storleksanalys och, vad viktigast är: plagget ska utan större besvär framkalla en vision där plagget och du samverkar. Det här steget brukar vara svårast, men eftersom jag har många färdiga visioner av mig själv i randiga tröjor sker det sista steget snabbare än min mamma börjar prata om sina barnbarn. Lättfyndat alltså.

Randiga tröjan på bilden hör till min elit, ett loppisfynd som varit med i åratal. Jag älskar halsöppningen och ärmarna. Den är perfekt med min skinnjacka, perfekt med höga kjolar, perfekt med korta shorts, perfekt med baggy jeans, perfekt med stuprörsbrallor... helt enkelt perfekt. Och materialet ändå. Så mjukt och tåligt att jag bara vet att vi kommer att vara kompisar åtminstone tio år till. För ni vet. Ränderna går aldrig ur.


Och PS! Jag beklagar verkligen den dåliga bildkvaliteten som härskar just nu. Det beror på att jag inte har möjlighet att ta bilder med självutlösare, utan tar dem genom en mörk spegel. Men det blir ändring på det snart, så håll ut! Jag ska bara flytta först. DS.

Målningen


Kan det inte bli ordentlig sommar snart? Jag kan inte förstå att jag känner mig missnöjd, för skulle det vara så här behagligt väder i , säg mars, ja då skulle jag ju jubla. Inget slask, inget mössbehov, inget långkallingbehov. Men ändå. Är det sommar så ska man ju kunna ha fladdriga kjolar utan att bulla upp med supertjocka leggings under, visst?

Men här slutar mitt gnäll, för vädret är ju förstås enbart en utmaning, och utmaningar gillar jag ju.

Dagens fide är superpraktisk för blöjrumpeskötsel. Jeggingsen (jeans+leggings) jag fått av min syster är helt enkelt super, oavsett vad jag tycker om jeansindustrin. De är lätta att kombinera med vadsomhelst, och kan dessutom rullas upp om man har lust att visa sina håriga anklar åt omvärlden. Tröjan, som jag kallar målningen, är ett Vasaloppisfynd. En slattrig trikåsak med dragkejda i ryggen och ett målningstryck på framsidan. Målningen föreställer en tjej i långt burrigt hår och en trädgård. En bonus med trycket är att det går ton i ton med gröten och svartvinbären som jag lyckas kladda in mig med på jobbet. Hur praktiskt som helst.

tisdag 21 juni 2011

Pomplamoose.

Detta fantastiskt galna har inget alls att göra med mina youtube-skills, tyvärr. Äran för att ha upptäckt detta måste gå till en facebookvän. Men att jag blir utan ära behöver inte betyda att ni blir utan fint videoklipp.

Varsågoda, Pomplamoose.

måndag 13 juni 2011

Kan det bli bättre?

Nämen kolla,
en Sommarliisa!

Och kolla där,
ett sommarögonblick!


Att vandra runt på en gigantisk loppis, fynda en sommarhatt. Att få visa denna kaotiska del av min värld åt min dude. Att hitta sjuka mängder bra skivor för en struntsumma och sedan landa på närmaste uteservering som har den goda smaken att erbjuda corona för 3,50. Och att sen bara sitta där och i lugn och ro undersöka alla skivkonvolut i tur och ordning, konstatera att man gjort goda kap. Och sen bara läsa bok och kindle tills benen säger att nu ska vi vidare.

Kan det bli bättre?

Se gärna frågan som en utmaning.

Marimekkoland


Just nu bor jag i ett hem som är väldigt mycket Marimekko. Eller egentligen väldigt mycket Unikko, ni vet dedär stora blommorna. Gardiner, pannlappar, handdukar, mappar, servetter. I olika Unikko-färger. Jag trodde inte att det skulle påverka mig så mycket, det här med att vakna upp i Marimekkoland varje morgon, men om man spanar in den här outfiten så anar man en viss påverkan ändå.

Loppisfyndad maripaita/raitapaita som genast tilltalade mig när jag såg den på en krokig järntrådsgalge i Storkyro. Modellen är lite roligare än de vanliga maripaitorna. Halsöppningen är större, fållen kortare. Den är vid och skönt fläktande utan att kännas som ett tält. Jag är väldigt förtjust.
Shortsen är också från loppis. Fyndade dem i Vasa när jag letade preggiskläder tillsammans med kompis som börjat få den finaste av magar. När jag kom hem med de härliga shortsen märkte jag att även de egentligen är menade för en liten graviditetskula, där finns helt klart utrymme för sånt. Så det blir att sy om lite, flytta på en knapp och så. Men i Marimekkoland finns inte nål och tråd, så det projektet får vänta till nästa hem. Som kanske är Åbo, eller Oslo. Eller Vasa. Vi får se.

torsdag 9 juni 2011

Batik


Och så hände det, efter dessa månader av paus, att jag greppade kameran och avfyrade en outfitbild. Inte den bästa, inte den mest spännande bilden någonsin, inte den mest inspirerande outfiten världen skådat -men en början på en comeback.

Blöjrumpan på bilden är en vacker liten unge som jag fått förtroendet att sköta i sommar, och som ni nog inte får se mer än så här av. Jag knäppte bilden på jobbet, i en stund då ungen tydligt signalerade att hon hade bättre saker för sig än att leka med mig.

Men sommarkläder alltså. Jag känner mig inspirerad till att börja flasha lite outfits igen, inspirerad av värmen och solen och mitt barnskötarjobb (det är alltid kulare att klä sig om det finns en utmaning med i bilden).

Så till dagens outfit: Kjolen är det enda som är loppisfyndat, en grå trikåsak med små rosa ränder som tyvärr inte syns på bilden. Toppen är lånad, och visade sig vara ett dåligt val med tanke på att vi åt en hel massa blåbär med ungen den dagen. Ekvationen blåbär, vit topp och livlig unge innebär att den vita toppen förvandlades till något som liknar... batik.

tisdag 7 juni 2011

Nä dra på trissor!

Nu har en till av mina systrar startat blogg, Maija den här gången. Hon skapar de vackraste och roligaste bilderna jag vet. Klick!

Citykaniner på grönbete.


Seriously?

Lady gaga, judas

måndag 6 juni 2011

Moraliskt stöd?

Vad menar vi egentligen när vi säger att någon är ett "moraliskt stöd"?

Tadaa, två situationer ur Verkliga Livet:

1) En bussresa till Lappo vintern 1998. Alla skäribor ska åka slalom på sportlovet. Vi startar hur tidigt som helst, och lite sömndrucket lyssnar jag på när föräldrarna pratar om ditt och datt. En mamma förklarar att hon inte alls tänker åka slalom, utan att hon bara är med för sina barns skull, som "moraliskt stöd".

2) Grillfest sommaren 2011. I det stora sällskapet är det bara en enda person som behärskar grillkonsten, hon är alltså livsviktig för festens överlevnad. När alla mot slutet av festen mätta och belåtna prisar grillmajorens uthållighet och kämparanda, säger hon anspråkslöst att hon som tur hade K med, som "moraliskt stöd".

Och då undrar jag: Vad gör ett "moraliskt stöd" i en grillsituation? Har grillmajoren moraliska problem med grillandet? Hjälp vad gör jag, är det verkligen rätt att grilla mat åt mina vänner? Är det okej mot ozonlagret att grilla som jag gör? Hur förhåller sig vegetarianerna till att jag använder samma redskap till squashen som till biffen? Klarar min moral av att se rått kött pysa (och pinas?) för att förvandlas till ätbart material? Varför äter människor djur?

Så vad gör det moraliska stödet K i grillsituationen? Säger han att det är okej att grilla, likt en lugnande röst av gott samvete? Nja, det låter lite moraliskt tveksamt att bara rakt av godkänna allt som grillmajoren tvekar över. Men är K faktiskt ett stöd om han skulle ifrågasätta och mana till moralisk reflektion? Det kan tänkas att grillmajoren i så fall inte alls finner K vara ett gott stöd. Hon har ju en hel fest av människor (och hungriga barn!) att utfodra, hon skulle nog bara bli mer stressad av att ta sig en ordentlig moralfunderare där vid grillen.

Senare ändrade sig dock grillmajoren, och sa att K nog mera var en coach än ett moraliskt stöd. Han uppmuntrade henne att fortsätta grilla, fastän det kanske blev svettigt och tråkigt emellanåt. Så det kanske är det vi menar när vi snackar om moraliska stöd? Uppmuntrare? Coacher? Med den definitionen blir också den icke-slalomåkande mammans sysselsättning mer vettig. Hon är inte med på sportlovsresa för att fördjupa sina barns moraliska förståelse, eller för ställa knepiga frågor (hurdant exempel tycker du att du är åt de yngre barnen när du åker utan stavar och hjälm, va?). Hon är där för att betala för den varma oboyen, för att ha koll på var toaletterna finns, för att snabbt trösta när gråten är framme. För att uppmuntra till att övervinna svårigheterna som pjäxor, liftar och liftgubbar för med sig.

Men jag är inte helt nöjd med coach-definitionen. Jag skulle hellre säga att ett moraliskt stöd är just det som orden pekar på; en person som stöder när det moraliska dilemmat drabbar oss. Så kanske vi kunde sluta säga moraliskt stöd när vi menar coach eller vårdnadshavare, och kanske i stället ta oss en funderare över vem vi vill ha som moraliskt stöd när vi battlar de etiska fighterna. Ska vi testa?

(PS. Om man vill ha teologisk schvung på frågan kan man också fråga sig om det räcker med en människa som moraliskt stöd. Kraven är ack så höga, vi snackar moraliskt inspirationsskap här. Klarar en människa av att leva upp till de kraven? Ni vet, med de amoraliska tendenser som vi är belastade med.)
Enligt Googles bildsökning är Stefan ett moraliskt stöd.

fredag 3 juni 2011

om typ borgå, husbygge och loppisar.

Min syster Hanna har börjat blogga! Klicka, klicka.


Hon bloggar också om annat än tramporglar.

torsdag 2 juni 2011

Det går framåt

Nu har jag bott en månad i Helsingfors. Saker jag lärt mig:

  • att jag helst inte ska le åt okända människor. Ingen ler här. Alla bara går omkring jättesnabbt och rakryggat och ser jätteviktiga ut.

  • att jag urlätt blir konsumtionshysterisk bara av transportera mig hem från jobbet. En blåsig dag var jag helt övertygad om att jag behöver en mössa, så jag irrade in till cybershop av alla ställen och köpte en svart teinisak med en vit katt på (som senare visade sig vara lite för liten), och en annan dag kände jag mig superotrendig så jag irrade in till H&M och köpte en indiekofta och ett par jeggings (jeans+leggings=jeggings) för pengar som gott skulle täckt en veckas matbehov. Här finns en anda av att alla problem kan fixas bara man går in nånstans och köper nånting. Lite shopping åtgärdar allt.

  • att jag är en dålig lattemorsa när jag åker rulltrappa med barnvagn. En vakt berättade detta åt mig. Jos vaikka tuolta tipahtaa joku satakilonen kaveri!!


Sakta men säkert lär jag mig.