Vad menar vi egentligen när vi säger att någon är ett "moraliskt stöd"?
Tadaa, två situationer ur Verkliga Livet:
1) En bussresa till Lappo vintern 1998. Alla skäribor ska åka slalom på sportlovet. Vi startar hur tidigt som helst, och lite sömndrucket lyssnar jag på när föräldrarna pratar om ditt och datt. En mamma förklarar att hon inte alls tänker åka slalom, utan att hon bara är med för sina barns skull, som "moraliskt stöd".
2) Grillfest sommaren 2011. I det stora sällskapet är det bara en enda person som behärskar grillkonsten, hon är alltså livsviktig för festens överlevnad. När alla mot slutet av festen mätta och belåtna prisar grillmajorens uthållighet och kämparanda, säger hon anspråkslöst att hon som tur hade K med, som "moraliskt stöd".
Och då undrar jag: Vad gör ett "moraliskt stöd" i en grillsituation? Har grillmajoren moraliska problem med grillandet? Hjälp vad gör jag, är det verkligen rätt att grilla mat åt mina vänner? Är det okej mot ozonlagret att grilla som jag gör? Hur förhåller sig vegetarianerna till att jag använder samma redskap till squashen som till biffen? Klarar min moral av att se rått kött pysa (och pinas?) för att förvandlas till ätbart material? Varför äter människor djur?
Så vad gör det moraliska stödet K i grillsituationen? Säger han att det är okej att grilla, likt en lugnande röst av gott samvete? Nja, det låter lite moraliskt tveksamt att bara rakt av godkänna allt som grillmajoren tvekar över. Men är K faktiskt ett stöd om han skulle ifrågasätta och mana till moralisk reflektion? Det kan tänkas att grillmajoren i så fall inte alls finner K vara ett gott stöd. Hon har ju en hel fest av människor (och hungriga barn!) att utfodra, hon skulle nog bara bli mer stressad av att ta sig en ordentlig moralfunderare där vid grillen.
Senare ändrade sig dock grillmajoren, och sa att K nog mera var en coach än ett moraliskt stöd. Han uppmuntrade henne att fortsätta grilla, fastän det kanske blev svettigt och tråkigt emellanåt. Så det kanske är det vi menar när vi snackar om moraliska stöd? Uppmuntrare? Coacher? Med den definitionen blir också den icke-slalomåkande mammans sysselsättning mer vettig. Hon är inte med på sportlovsresa för att fördjupa sina barns moraliska förståelse, eller för ställa knepiga frågor (hurdant exempel tycker du att du är åt de yngre barnen när du åker utan stavar och hjälm, va?). Hon är där för att betala för den varma oboyen, för att ha koll på var toaletterna finns, för att snabbt trösta när gråten är framme. För att uppmuntra till att övervinna svårigheterna som pjäxor, liftar och liftgubbar för med sig.
Men jag är inte helt nöjd med coach-definitionen. Jag skulle hellre säga att ett moraliskt stöd är just det som orden pekar på; en person som stöder när det moraliska dilemmat drabbar oss. Så kanske vi kunde sluta säga moraliskt stöd när vi menar coach eller vårdnadshavare, och kanske i stället ta oss en funderare över vem vi vill ha som moraliskt stöd när vi battlar de etiska fighterna. Ska vi testa?
(PS. Om man vill ha teologisk schvung på frågan kan man också fråga sig om det räcker med en människa som moraliskt stöd. Kraven är ack så höga, vi snackar moraliskt inspirationsskap här. Klarar en människa av att leva upp till de kraven? Ni vet, med de amoraliska tendenser som vi är belastade med.)
Tadaa, två situationer ur Verkliga Livet:
1) En bussresa till Lappo vintern 1998. Alla skäribor ska åka slalom på sportlovet. Vi startar hur tidigt som helst, och lite sömndrucket lyssnar jag på när föräldrarna pratar om ditt och datt. En mamma förklarar att hon inte alls tänker åka slalom, utan att hon bara är med för sina barns skull, som "moraliskt stöd".
2) Grillfest sommaren 2011. I det stora sällskapet är det bara en enda person som behärskar grillkonsten, hon är alltså livsviktig för festens överlevnad. När alla mot slutet av festen mätta och belåtna prisar grillmajorens uthållighet och kämparanda, säger hon anspråkslöst att hon som tur hade K med, som "moraliskt stöd".
Och då undrar jag: Vad gör ett "moraliskt stöd" i en grillsituation? Har grillmajoren moraliska problem med grillandet? Hjälp vad gör jag, är det verkligen rätt att grilla mat åt mina vänner? Är det okej mot ozonlagret att grilla som jag gör? Hur förhåller sig vegetarianerna till att jag använder samma redskap till squashen som till biffen? Klarar min moral av att se rått kött pysa (och pinas?) för att förvandlas till ätbart material? Varför äter människor djur?
Så vad gör det moraliska stödet K i grillsituationen? Säger han att det är okej att grilla, likt en lugnande röst av gott samvete? Nja, det låter lite moraliskt tveksamt att bara rakt av godkänna allt som grillmajoren tvekar över. Men är K faktiskt ett stöd om han skulle ifrågasätta och mana till moralisk reflektion? Det kan tänkas att grillmajoren i så fall inte alls finner K vara ett gott stöd. Hon har ju en hel fest av människor (och hungriga barn!) att utfodra, hon skulle nog bara bli mer stressad av att ta sig en ordentlig moralfunderare där vid grillen.
Senare ändrade sig dock grillmajoren, och sa att K nog mera var en coach än ett moraliskt stöd. Han uppmuntrade henne att fortsätta grilla, fastän det kanske blev svettigt och tråkigt emellanåt. Så det kanske är det vi menar när vi snackar om moraliska stöd? Uppmuntrare? Coacher? Med den definitionen blir också den icke-slalomåkande mammans sysselsättning mer vettig. Hon är inte med på sportlovsresa för att fördjupa sina barns moraliska förståelse, eller för ställa knepiga frågor (hurdant exempel tycker du att du är åt de yngre barnen när du åker utan stavar och hjälm, va?). Hon är där för att betala för den varma oboyen, för att ha koll på var toaletterna finns, för att snabbt trösta när gråten är framme. För att uppmuntra till att övervinna svårigheterna som pjäxor, liftar och liftgubbar för med sig.
Men jag är inte helt nöjd med coach-definitionen. Jag skulle hellre säga att ett moraliskt stöd är just det som orden pekar på; en person som stöder när det moraliska dilemmat drabbar oss. Så kanske vi kunde sluta säga moraliskt stöd när vi menar coach eller vårdnadshavare, och kanske i stället ta oss en funderare över vem vi vill ha som moraliskt stöd när vi battlar de etiska fighterna. Ska vi testa?
(PS. Om man vill ha teologisk schvung på frågan kan man också fråga sig om det räcker med en människa som moraliskt stöd. Kraven är ack så höga, vi snackar moraliskt inspirationsskap här. Klarar en människa av att leva upp till de kraven? Ni vet, med de amoraliska tendenser som vi är belastade med.)
Enligt Googles bildsökning är Stefan ett moraliskt stöd.
2 kommentarer:
Du har rätt. Vi (jag, men är säker på att jag inte är ensam) använder uttrycket moraliskt stöd helt fel. Jag använder det ofta just i betydelsen: någon som stöder en och hjälper en lita på att allt går bra och rätt. Mentalt stöd eller bara stöd kort och gott kanske är mera rätt. För just då har ju moral inget med saken att göra.
För övrigt blir jag nästan generad av bilden du målar upp av min betydelse för festen.
Men tack för att du använde just de orden, just då. Efteråt började jag fundera på de alla möjliga situationer där någon är ett "moraliskt stöd". När jag sen testade att bildgoogla så blev det helt absurdt. "Fido var med som moraliskt stöd". Det tycks handla om att någon som inte har en egentlig uppgift ändå är med när något lite viktigare utförs. Ett stöd kort och gott, som du säger. Det verkar handla om en kollektiv felanvändning, som jag också själv använt mig av lite för mycket. För det låter ju roligt på något sätt, och kanske det är därifrån som felsägningen har börjat. Som en intellektuell rolighet, so m sen spårat ur.
Din insats var viktig, blygs ej.
Skicka en kommentar