Jag spottar sällan i glaset. Jag blir glad av en flaska vin i gåva och jag tycker om att bjuda vänner på öl nu som då. Jag är inte nykterist, och det känns som att det är just här som avgrunden mellan tanke och handling växt sig allra störst hos mig.
Jag läste Claras inlägg om nykterism 2009 och nickade instämmande. Samma nickar mötte Daniels kloka perspektiv i mars 2011. Jag håller med. Jag tänker amen, syster! Preach it, brother! Jag har till och med undervisat konfirmander om detta. Sagt att människor mår skit av alkohol, och att många kristna därför helt låter bli att dricka. För att vara solidariska. För att inte understöda något som verkligen är en folksjukdom i vårt land. För droppe blir pöl blir översvämning så sabla snabbt. Och får förödande konsekvenser.
Varför kan jag då inte bara leva som jag lär? Varför ska det vara så svårt att ge upp det där vinet, den där ölen?
Det verkar handla om image. Som kristen är jag en udda fågel i ett samhälle där den normala utgångspunkten muka är ateism/agnosticism/ei vois vähempää kiinnostaa. Som teolog blir det än värre. Det finns så många förutfattade meningar om hur en kristen ska vara, och det är sällan som dessa meningar är smickrande. Människor förväntar sig att jag ska ha vissa värderingar, en viss klädstil och vissa ideal. Ni vet nog vad jag menar, lite världsfrånvänd och beige. Att hela tiden mötas av förväntningar på hur jag ska vara, hur ofantligt onormal jag bara måste vara som kristen, har gjort att jag skapat mig denna behändiga normalitetsmarkör.
När jag dricker handlar det om ett enkelt sätt att visa åt min omgivning att jo, det går nog att prata med mig också, fastän jag är något så udda som kristen. Att miljarder människor varit kristna sedan år 30 gör det tydligen inte mera normalt att bära det där korset kring halsen. Jag beställer en öl och ropar hej jag är också normal!
Att dricka alkohol är inte en helt usel normalitetsmarkör, annars hade jag inte accepterat den så här länge. Den har gett mig många bra samtal på sitzer, krogrundor och hemmafester. Att en prästkandidat hänger på krogen med stopet i högsta hugg sänker för många tröskeln att snacka livskriser, kyrka, tro och Jesus, har jag märkt. Man kan också se det här som en baksida med att vara offentligt kristen; alla människor som på småtimmarna vill prata om sin gudsrelation och sina trauman i sluddrande ordalag kan bli rätt krävande i längden. Och visst, jag tror nog att alla teologer hellre går igenom så svåra saker med en nykter person -de sakerna är för viktiga för att sluddras bort- men ändå tänker jag att sådana fyllesamtal sänker tröskeln till att någon gång också behandla de svåra sakerna i nyktert tillstånd, med en (nykter) själavårdare.
Så min normalitetsmarkör kan skapa rum för goda samtal. Men jag ogillar att det ska vara så. Jag ogillar den här klyftan mellan tanke och handling, och jag ogillar att alkohol överhuvudtaget har blivit en normalitetsmarkör. För hallå, alkoholkulturen i vårt land är långt ifrån normal, snarare liknar den en masspsykos.
Så vad ska jag göra? Tre alternativ dyker upp: 1) fortsätta som förut, 2) hitta vettigare normalitetsmarkörer, 3) inse att ordet normal är den fulaste av svordomar, och därmed sluta sträva efter att vara det.
Ska vi ta en röstning?
Det var ju fyndigt.
Jag läste Claras inlägg om nykterism 2009 och nickade instämmande. Samma nickar mötte Daniels kloka perspektiv i mars 2011. Jag håller med. Jag tänker amen, syster! Preach it, brother! Jag har till och med undervisat konfirmander om detta. Sagt att människor mår skit av alkohol, och att många kristna därför helt låter bli att dricka. För att vara solidariska. För att inte understöda något som verkligen är en folksjukdom i vårt land. För droppe blir pöl blir översvämning så sabla snabbt. Och får förödande konsekvenser.
Varför kan jag då inte bara leva som jag lär? Varför ska det vara så svårt att ge upp det där vinet, den där ölen?
Det verkar handla om image. Som kristen är jag en udda fågel i ett samhälle där den normala utgångspunkten muka är ateism/agnosticism/ei vois vähempää kiinnostaa. Som teolog blir det än värre. Det finns så många förutfattade meningar om hur en kristen ska vara, och det är sällan som dessa meningar är smickrande. Människor förväntar sig att jag ska ha vissa värderingar, en viss klädstil och vissa ideal. Ni vet nog vad jag menar, lite världsfrånvänd och beige. Att hela tiden mötas av förväntningar på hur jag ska vara, hur ofantligt onormal jag bara måste vara som kristen, har gjort att jag skapat mig denna behändiga normalitetsmarkör.
När jag dricker handlar det om ett enkelt sätt att visa åt min omgivning att jo, det går nog att prata med mig också, fastän jag är något så udda som kristen. Att miljarder människor varit kristna sedan år 30 gör det tydligen inte mera normalt att bära det där korset kring halsen. Jag beställer en öl och ropar hej jag är också normal!
Att dricka alkohol är inte en helt usel normalitetsmarkör, annars hade jag inte accepterat den så här länge. Den har gett mig många bra samtal på sitzer, krogrundor och hemmafester. Att en prästkandidat hänger på krogen med stopet i högsta hugg sänker för många tröskeln att snacka livskriser, kyrka, tro och Jesus, har jag märkt. Man kan också se det här som en baksida med att vara offentligt kristen; alla människor som på småtimmarna vill prata om sin gudsrelation och sina trauman i sluddrande ordalag kan bli rätt krävande i längden. Och visst, jag tror nog att alla teologer hellre går igenom så svåra saker med en nykter person -de sakerna är för viktiga för att sluddras bort- men ändå tänker jag att sådana fyllesamtal sänker tröskeln till att någon gång också behandla de svåra sakerna i nyktert tillstånd, med en (nykter) själavårdare.
Så min normalitetsmarkör kan skapa rum för goda samtal. Men jag ogillar att det ska vara så. Jag ogillar den här klyftan mellan tanke och handling, och jag ogillar att alkohol överhuvudtaget har blivit en normalitetsmarkör. För hallå, alkoholkulturen i vårt land är långt ifrån normal, snarare liknar den en masspsykos.
Så vad ska jag göra? Tre alternativ dyker upp: 1) fortsätta som förut, 2) hitta vettigare normalitetsmarkörer, 3) inse att ordet normal är den fulaste av svordomar, och därmed sluta sträva efter att vara det.
Ska vi ta en röstning?
Det var ju fyndigt.
14 kommentarer:
Rösta vågar jag inte, men jag kan ju ge lite perspektiv från en envis gammal absolutist. Jag känner bra igen mig i normalitetstänkandet. För mig har väl vanan att inte dricka alkohol blivit en del av en "onormalitetsmarkör" , tillsammans med att inte äta kött, inte ha tv, inte flyga etc. Och eftersom folk vet att jag nu har de här udda böjelserna - och dessutom är kristen - så kan de ganska lätt välja att strunta i det...
Innan jag slutade äta kött var jag stamkund på en viss multinationell snabbmatskedja. Där upplevde jag väl ungefär samma konflikt mellan tanke och handling som du, även om antalet spontana djupa samtal där vår rätt få... Och så här efteråt så känns det onekligen skönt att ha den anomalin i mitt liv borta, inte så att jag nu känner mig bättre än de förtappade själar som fortfarande går där, utan bara att jag nu inte ständigt måste vara missnöjd med mig själv, och tvingas att så att säga modifiera mina åsikter för att få mitt beteende att passa ihop med det.
Sedan kan jag väl berätta från mitt relativt småskaliga kroghängande att man nog minsann får lyssna på folks "innersta tankar" som teologi även med blaskig kola i handen.
Det som är jobbigt med att vara absolutist - och det är en ganska liten sak trots allt - är att man på 7 av 10 fester måste lyssna godmodigt på bordsgrannen som måste förklara hur lite han (oftast) dricker nuförtiden jämfört med förr, etc. etc. Å andra sidan ser jag väl detta som just poängen med att inte dricka - det provocererar på riktigt - men det är jobbigt att detta skall ske just på fester när man kanske vill fundera på annat.
Ok, och så ett visdomsord till sist - som du säkert inser själv också. Det man är rädd för när man på det ena eller andra sättet vill markera att man inte uppfyller folks fördomar är väl snarast det att det skall avslöjas att man egentligen inte är någon - att man inte finns till helt enkelt utan bara är en i en massa. Därför vill man visa sig originell på nåt sätt.
Botemedlet mot detta är förstås att lära sig vara trygg i att man som den man är, är helt tillräckligt intressant och att det inte är något man måste prestera.
Gjorde jag just ett skapelseteologiskt argument i alkoholdebatten? Måste vara dags att avsluta arbetsdagen.
Mikä suomalaisesta alkoholikulttuurista tekee niin epänormaalin? Onko "eurooppalainen" lounasryypiskely työviikolla normaalimpaa, tai arki-iltana illallisella viinin juonti?
Lupaan etten enää ikinä tarjoa sulle viiniä jos sulla on siitä sitten parempi olo:-) More for me...
Strange, nu har jag på väldigt kort tid halkat in på tre systrar Mendelins bloggar :) Helt apropå.
Jag väljer ju att se det ur ett annat perspektiv: Jag är inte nykterist men uppväxt i ett sammanhang där man borde vara det. Kopplingen mellan att vara nykterist och kristen anser jag vara obiblisk och ett resultat av 1900-talets tidiga väckelse i en tid när folk saknade framtidstro och därför tog till flaskan.
Att sätta upp regler som man måste följa för att få kalla sig kristen anser jag vara fariseism. Att följa (de mer eller mindre outtalade) reglerna brukar vanligtvis innebära ett större offer för dem som inte kommer från ett kristet hem än för "fariseerna". (Jag är medvetet provokativ).
Jag försöker verkligen inte uppmuntra till alkoholbruk men jag förstår inte varför vi som försöker följa Jesus, som gjorde vatten till vin, måste vara absolutister. När vi nu pratar om normalt och onormalt så kan man ju konstatera att det iaf i Frikyrkofinland är onormalt att vara kristen och öppet erkänna att man dricker alkohol. Att vara kristen och dricka alkohol kunde kanske starta lika viktiga teologiska diskussioner i kyrkan som det gör på krogen.
Jag är ju ingen teolog och har inga intentioner att bli det men jag tror ju inte att det är ett kriterium för att få göra inlägg på bloggen. ;)
(Som förälder försöker jag iaf vara ett gott föredöme och dricker inte inför barnen.)
Om kommentaren är svår att förstå så skyller jag det helt och hållet på att jag nattar barnen samtidigt som jag skriver...
No ehkä se että meillä on toi viikonloppuräkäkännit-ilmiö, ja että me sen lisäksi nykyään kans ollaan "eurooppalaisia" ja otetaan kans arkena, ehkei lounaaksi, mut illaliseks joo. Ei olla niinku vaihdettu yhtä toiseen, vaan otettu molemmat. No, saahan siitä enemmän prosentteja, eli joku voitto sentään.
Se mikä mun mielestä oikeesti on vialla suomalaisessa alkoholikulttuurissa on että alkoholinjuonti pikemminkin on sääntö kuin poikkeus. Eihän siinä mitään, jos me kaikki (siis ihan kaikki) osattais pysyä maltillisessa juomisessa (siis silleen että on tietoinen siitä mitä tekee). Mutta kun niin suuri osa meistä ei pysty siihen, ja siitä tulee ihan kauheita seurauksia (väkivaltaa kodeissa, kylällä, mökillä, baarissa you name it). Ja mun ajatus on se, että jos on olemassa edes yks ihminen joka ei oikeasti osaa "hantteerata" alkoholia, niin miks me muut ollaan siinä vieressä houkuttelemassa? Vaan koska mulla sattuu olemaan ne geenit että osaan (vielä) hallita alkoholinkäyttöäni, miks mun pitäis mun alkoholinkäytöllä ylläpitää sellaista kulttuuria joka ihan oikeasti tappaa ihmisiä? Miks mä kuvittelen että mulla on sellaisia oikeuksia?
En tiedä jos nyt sain tän asian selitettyä suomeks niin hyvin. Toivottavasti ei kuulostanu liian maaniselta/hyökkäävältä/hullulta. :)
no jaah, kyse ei ehkä oo ihan siitä. Se on hieno ja mukava asia, että sä tarjoat mulle viiniä. Varsinkin kun se tarkoittaa että meillä on viinilasillinen aikaa vaan hengailla ja jutella.
Ja vi tänkte ta över världen snart. :)
Teologskap är inget kriterium för inlägg här, Gud förbjude! Fint att du skriver, och din kommentar är inte alls svår att förstå. Jag är mest imponerad över din multi-tasking; natta ungar och kommentera blogg samtidigt. Inte illa.
Jag har nog tänkt väldigt mycket i din riktning rätt länge, och jag antar att mitt leverne talar för sig på den punkten. Jag vill inte sätta upp regler och principer, så att vi alla kunde tävla om "vem som är mest kristen"! Nej hu.
Jag funderar mera på den akuta nöd jag ser runt omkring mig men som alla tycks ta för given. Vi är så vana vid att skyddshemmen fylls med rädda kvinnor och barn på jularna, vid att vara försiktiga när vi rör oss i natten, vid att "det ska finnas minst några alkisar i släkten". Vi är så vana att vi inte reagerar. Förstås tycker vi att det är jobbigt och sorgligt, men vi har ändå en otäck distans till det tycker jag. Vi håller koll på våra egna alkoholvanor och tror att alkoholism inte kan drabba oss. Men bara för att det inte drabbar oss direkt så har vi väl ingen orsak att vara ignoranta? (Jag frågar inte av dig direkt utan slänger ut frågan i luften sådär poff bara.)
För tänk om det skulle finnas en chans. En liten chans att världen blir bättre om jag slutar se cool ut när jag dricker. Tänk om det betyder något att jag kan föra bra samtal med folk utan att vara påverkad ? Tänk om... det spelar roll hur jag lever mitt liv? Varför skulle jag då inte ändra på den lilla detaljen?
Men shit, de kräver nog stake det där.
Tack för inspirationen.
Kul att du jämförde med vegetarianismen. Det är ju också ett levnadssätt som provocerar fram de mest konstiga (och aggressiva!) reaktioner, och det har jag ju ändå lärt mig att leva med. Av nån anledning känns det som att nykterism är ett mycket större berg att erövra, för att det provocerar fram ännu konstigare reaktioner, har jag för mig. Är det inte lite rumsrenare att vara vege än absolutist? Varför i så fall? Kött är ju inte ens ett gift, vilket alkohol ju ändå är. Spännande, jag tror inte att världen är logisk på den här punkten. Heller.
Och jo, du gjorde nog ett skapelseteologiskt argument just nu, just här. Ingen pjåkig avslutning på arbetsdagen.
Ilman tilastotietoa en nielemättä pure sitä väitettä, että suomalainen juomakulttuuri olisi muuttunut "eurooppalaisemmaksi", tai että muualla ei vedetä viikonloppukännejä. En siis usko, että ihmiset olisivat "muualla" fiksumpia ja filmaattisempia - viinankaan suhteen. Aina se ruoho näyttää vihreämmältä aidan toisella puolella.
Aina on ihmisiä, jotka tekee tyhmiä asioita kännissä, aineissa, molemmissa tai selvin päin. Vähiten mua noista huolestuttaa ne, jotka tekee tyhmiä asioita kännissä.
Eikä "ne muut" siitä viisastu, vaikka itse lopettaisi juomasta.
Hmm..
Intressant.
Jag är som en jojo i en här frågan. Och känner mig inte helt färdig heller i mitt ställningstagande. Kanske är det just ställningstagandet som jag vänder mig emot. Att man måste bestämma sig för eller emot. Som att identiteten både som människa eller kristen sitter i om man äter djur eller dricker alkohol.
Det viktiga är att man vet vad man gör och varför och vilka konsekvenser det har.
Så tänker jag.
Voi olla että tilastot sanoo jotain muuta kun mun yleisfiilis. En todellakaan tiedä kaikkea suomalaisesta juomakulttuurista verrattuna muihin maihin, niin varmaan toi yks lause mun tekstissä on vähän liian nopeasti sinne heitetty. Mutta toisaalta, mun tekstin pointti ei oo se että suomen juomakulttuuri on huonompi kuin muiden. Tää ei oo mikään ruikutusteksti. Halusin vaan keskustella sitä, että miks jostain syystä usein on helpompaa selvitä sosiaalisesta elämästä jos ei kyseinalaista sitä että yksi sen peruselementeistä on alkoholi. Onks pakko litkiä kaljaa ollakseen normaali? (Tietenkin kysymys on asioiden kärjelleen asettamista, niin usein pitää tehdä jos haluaa saada keskustelu käyntiin.)
Joo, huumepäät ja selvät päät on kans pelottavia, en kiistä. Mua kuitenkin huolestuttaa kans se mitä kännipäät pystyy tekemään vaikka ovatkin lepposasti kännissä. Tilastoja mulla ei oo siitäkään, mutta mun yleisymmärrys on se että aggressiivinen tyyppi muuttuu kännissä vielä aggressiivisemmaksi, ja tän asian seurauksia näkee uutisissa joka päivä, vaikka alkoholiin liittyvä väkivalta ei mikään uutinen olekaan.
Ja kuule, anna mun nyt vielä pari vuotta olla niin naiivi että saan uskoa että voin parantaa maailmaa oman elämäni kautta. Ei kai se nyt muista oo millään tapaa pois, jos mä sen sijaan että syyllistäisin muita yritän miettiä mun omaa osaa tilanteeseen ja tehdä minkä voin poistaakseni ainakin mun omat haittavaikutukset.
Hej!
Jag kom nu i efterhand på att jag satte en etikett på dig genom att länka till dig i ett visst sammanhang. Det var kanske inte så genomtänkt, och jag ber om ursäkt ifall du upplevde det som jobbigt. Det vet jag att jag själv kan göra ibland.
Jag gillar det du säger om ställningstagandet, och det har gett mig mycket att ha den tanken i bakhuvudet när jag har funderat på de här sakerna den här veckan. Tack.
Liisa, för det första DU ser nog cool ut också utan alkohol. En massa intressanta tankar här,både i inlägget och kommentarerna.
Jag tror att du kanske är lite i en sån sits att du provocerar oberoende om du dricker alkohol eller inte. Dricker du alkohol provocerar du vissa kristna och dricker du inte provocerar du "vanliga" människor. Så då är det bara att välja vem du vill provocera :)
Själv tycker jag du ska fortsätta och hänga på krogen, vare sig du gör det nykter eller full (och njaaa,du kanske inte annors heller brukar vara en av dem som sluddrar värst på morgonnatten). Det är ju fantastiskt om människor vill öppna sig och tala med just dig - även om de är fulla. Och tro mig, du minns nog ofta den största delen av samtalet nästa dag även om du sluddrat dig igenom det.
Sen det här med att vara normal... Jag röstar på att du ska inse att ordet normal är den fulaste av svordomar.
Cheers!
Hej Laura!
Och tack för din kommentar, den gör mig glad. Du har nog rätt i det där med provokationen, den finns oundvikligen där vad jag än väljer att göra. Lite kul. Måste bara fundera ut vem det är roligast att provocera då.
Och ja, tvi för ordet normal!
Skicka en kommentar