Tillbaka i min stad.

Nu ska jag berätta.

Det är roligt att resa runt. Det är mysigt att sova på soffor, madrasser, barndomssängar, gästbäddar, skrangliga villasängar, susande flyg, skrallande bussar och vinande tåg. Det är coolt att märka hur bra det går att klä sig i det som ryms i rinkkan, plus lite bonuskläder från tonårsjagets klädskåp och killens garderob. Det är gott att leva på tomater, rågbröd och fisksoppa. And the occasional avocado.

Det är kul att hänga i större städer, med alla de där fina biosalongerna, muséerna och caféerna. Det är kul att vara på festival. Det är också kul att simma vid så många stränder man bara hinner. Det är kul att stänga dörren emellanåt och se på film efter film efter film, och varva det hela med galna dataspel.

Det är fint att jag hunnit umgås mera med mina syskonbarn, alla fem faktiskt. Det är fint att få umgås med barnens föräldrar också. Det är fint att jag fått träffa min killes föräldrar, och det är extra fint att han träffat mina.

Det är gott att jag haft tid att tänka och skriva dagbok. Det är gott att jag fått bli inspirerad gång på gång och tänkt nygamla spännande tankar om vart mitt liv kunde vara på väg. Det är gott att jag fått varva ner ordentligt.

Men nog är det arma skönt ändå att vara tillbaka i min stad, i mitt hem, i mitt sammanhang. Att få lyssna på vega medan jag gör mat som jag inte täcks äta när andra ser, att få läsa tidningen hur länge som helst och att äntligen få packa ur den där rinkkan, som ärligt talat blivit rätt sunkig vid det här laget.

Jag är utvilad, jag är redo, jag är tillbaka.

Så kom igen Åbo, show me what you got.