söndag 6 mars 2011

Förtid.

Jag dök upp halvtimme innan högmässan började idag, och jag tror bestämt att det ska bli en ny vana. Att vara i förtid.

Varför?

För att slippa det dåliga samvetet över att andra tvingas vänta på mig. För att hinna andas och ställa in fokus på vad som ska hända. För att ha en lugn stund med en rolig syssla.

Ja, rolig syssla. Detta ska bli mitt medel till att faktiskt lyckas komma i tid till möten, föreläsningar, besökstider. Själva orsaken till att jag alltid försenar mig är att jag har en absurd tanke i bakhuvudet om att jag vill undvika dötid. Jag tänker intuitivt att förtid är dötid.

Men så behöver det ju inte vara.

Förtid kan nämligen också vara handarbetstid. Teckningstid. Dagbokstid. Meditationstid.

Livstid.

Det var så skönt att för en gångs skull inte komma inrusande under orgelpreludiets sista toner och svettigt flåsande bänka mig på första bästa plats (som ofta är långt bak, eller bakom en pelare). Att i stället lugnt få strosa in, plocka åt mig psalmbok och välja en plats som känns feng shui. Och hala fram dagboken och eftertänksamt skriva ner några rader om hur det känns att vara jag just idag. Det är fint.

Förtid är inte dötid. Förtid är livstid.

6 kommentarer:

Anna sa...

Kloka, kloka, kloka du. När jag läser din blogg känns det lite som att växa inuti. På ett bra sätt, ju.

elisheva sa...

Tack. Det är just så jag vill vara. En sån som delar med mig av de tankar som ges mig som råkar vara lite mer självutvecklande eller världsutvecklande. utan att vara för invecklade. Kanske. Tack.

henni sa...

Du e så fin!

Jenni sa...

Du e så klok, Liisa! Jag håller med Annas kommentar!

elisheva sa...

själv e du!

elisheva sa...

:)