Om du någon gång måste lämna allt.

Hej, kolla in det här bildspelet av Amelie Herbertson: Flyktfåglar . Definitivt värt två minuter av ditt liv.

Sen, om du har tre minuter till, kan du läsa en musikandakt jag höll i radion några veckor sedan. Men lyssna först till Sommaren 77 av Tomas Andersson Wij.

Sådär. Nu kan du läsa:

Det går ju inte att föreställa sig ens, hur hemskt det måste vara att tvingas lämna allt.

Inte att lämna det materiella överflödet; alla dessa prylar som vi säkert skulle må bra av att befrias ifrån. Jag menar att tvingas lämna det som ytterst är ens allt, alltet med stort A. Att tvingas lämna marken man står på, själva grunden för ens vardag. Tomas Andersson Wij sjunger i Sommaren 77 om ett barns möte med en vuxen kvinna som tvingats lämna just detta allt med stort A. Hon har lämnat sitt land, sitt hem, sin man. I sången har barnets familj tagit kvinnan till sitt hem, gömt henne, gett henne skydd. En kväll säger kvinnan åt barnet: glöm aldrig bort det här.

Och barnet lovar:

Om du någon gång måste lämna allt
då är mitt hem ditt hem
Om du någon gång måste lämna allt
då är mitt land ditt land

Det är ett stort löfte. Det kan kännas naivt och orealistiskt, men det rymmer ett stort djup.


Och löftet stannar inte där, i barnets självklarhet. När barnet blir vuxet tänker han tillbaka på kvinnan, undrar var hon finns nu. Han tänker på sitt överflöd, på att han har pengar och jobb. Nu han har så mycket mer än vad han hade som barn. Med fast beslutsamhet förnyar han löftet, och lovar därmed att alltid se människan bakom fenomenet.

Jag vet inte om jag är beredd att avge samma löfte.

Vågar jag faktiskt lova att mitt hem är ditt om du måste lämna allt? Ska jag vara ärlig så är mitt svar nej. Inte ännu. Men när jag lyssnar på Sommaren 77 så inspireras jag. Barnets löfte utmanar min fantasi, och sången skapar en verklighet där såna löften faktiskt är möjliga. Och jag kan välja att låta mig formas av det modiga löftet som ges. En dag kanske jag själv vågar lova, inte bara att mitt land är ditt land, utan även att mitt hem (min lilla lilla etta!) också är ditt hem.

Varje kris har ett mänskligt ansikte. Sommaren 77 inspirerar mig till att våga se det ansiktet – lite sådär som  snickaren från Nasaret en gång gjorde.




Bild härifrån.