söndag 2 juni 2013

Åtta timmars arbetsdag

Förväntan. I morgon är min semester slut, och jag ska börja min sommarpraktik på Husis. Jag är nyfiken på hur det här med åtta timmars arbetsdag ska gå.

Jag är inte den ivriga nya medarbetaren längre. Hon som gärna kavlar upp ärmarna och hugger i för allt vad tygen håller. Hon som gör 110 procent. Alltid lite mer än du kunde tro. 

Jag har haft två arbetsperioder i mitt liv som känts lyckade, där jag tyckt att arbetsinsatsen varit på hanterbar nivå. Den första berodde på ren 18-åringslathet, och den andra på återhämtning efter en nästan-utbrändhetsgrej jag ramlade ner i för något år sen.

När jag pluggade inför studentskrivningarna läste jag intensivt i två timmar medan jag åt frukost, och gick sen  ut på långpromenad. När jag återhämtade mig efter "utbrändheten" (citattecknen behövs, jag önskar jag hade ett bättre ord) hade jag en liknande arbetsrytm. Vaknade, yogade lite, skrev kandidatuppsats i två tre timmar, och det var det. Jag var så nöjd med mig själv fastän jag jobbade så lite. Eftersom jag inte jobbade bort alla krafter varje dag var det faktiskt skönt att börja jobba igen nästa dag. Det var lustfyllt, och jag klarade av att tänka på ett väldigt kreativt och spännande sätt.

Däför jag blir så glad av att Underbara Clara, den kanske mest produktiva kvinnan någonsin, berättar om sin fem timmars arbetsdag. För det känns greppbart, mänskligt. Och vettigt. Hur bra presterar man egentligen de tre sista timmarna av en arbetsdag?

Jag kan ha fel, men jag tror att åtta timmars-normen funkade bäst då när det bara var killarna som fick jobba. På den tiden när andra hälften av befolkningen jobbade hemma och fixade så att killen slapp jobba när han kom hem. Då användes hälften av arbetskraften ute på arbetsplatserna. Idag får kvinnor jobba med annat än hushåll. Det betyder ju att hela arbetskraften används på arbetsplatserna. Då borde det väl räcka om hela den arbetskraften jobbade hälften mindre? Eller? Finns här ett logiskt felslut jag inte ser?

Och så tänker jag lite naivt: Om vi alla jobbade fem timmar, borde inte det betyda att det fanns fler arbeten och att ingen därför skulle behöva gå arbetslös?

Jag vet att jag kan jobba åtta timmars dagar. Det går. Jag kommer inte att vara den lata praktikanten i sommar. Jag säger bara att det kommer att suga ut en hel del krafter ur mig. Men det är okej, för jag är utvilad nu. Jag känner till och med ett litet bring it on!

3 kommentarer:

Patrik sa...

Jag påstår mig inte vara något under av produktivitet, men har på något sätt lyckats få ur mig en bok i året de senaste fyra åren, utöver all undervisning och allt möjligt annat. Och ändå är jag otroligt lat - jag misstänkter att om man skulle destilera bort allt slöande jag gör på jobbet skulle man kanske får ihop till ca 2 timmar aktivt arbete per dag, mera när det undervisas mycket. Resten av tiden gör jag mycket lite konkret av nytta. Poängen är förstås att det är på det här sättet som den där aktiva tiden blir effektiv, dvs jag hamnar aldrig in i låsningar där en mening vägrar skriva sig själv, eftersom jag när det känns motigt byter fönster och läser mail i stället. Så man måste fundera på vad man menar med att jobba och hitta sätt som fungerar för en själv...

Liisa Mendelin sa...

Men vad gör du under de 6 timmarna du inte gör nytta? När du inte tar upp ett nytt fönster för att göra nåt annat nyttigt? Slösurfar du, eller nåt helt annat? Får du inte dåligt samvete av det (jag får massor)?

Patrik sa...

slösurfar är säkert en bra samlingsterm... Och nä jag får int dåligt samvete, jag vet vid det här laget att mitt system fungerar, jag ser inte vem det skulle gagna att jag åstadkom *mer*. Sen är det klart att det ibland kör ihop sig och man jobbar häcken av sig, men samtidigt blir ju ingeting riktigt bra då. En förutsättning för att detta ska funka är förstås att man har tillräckligt med framförhållning för att saker ska få ta den tid de tar.