måndag 17 november 2014

Är all konsumtion ond?

Jag har förundrats över att så många var så positiva till Alfreds och mitt podsamtal. Det var ju faktiskt inga lättsmälta grejer vi pratade om, och jag var lite hård i orden. Jag tänkte nästan efterlysa lite kritik, men nu behövde jag inte det för min vän Berra har lyssnat på samtalet och kommer med invändningar och frågor. Han gav mig lov att svara här på bloggen, så att också ni kan delta i  diskussionen. Vi börjar:

Berra: ”[Det finns] många saker jag inte förstår [i podcasten], framför allt inte föraktet mot "kontorsjobbande marknadsförare". Och antagandet att dessa kontorsarbetare ser ner på de som jobbar inom produktionen. Som jag ser det är alla delar viktiga."

Jag föraktar inte marknadsförare. Verkligen inte. Men jag förundras över hur det kan kännas meningsfullt att arbeta med att skapa behov som inte finns. 
De som jobbar med idéerna på kontoret ser knappast öppet ner på dem som producerar varorna i slavfabrikerna, men ändå: de behandlas inte som jämlikar. Om vi verkligen ansåg dem ha samma värde som oss så skulle vi högljutt kräva förändringar i deras arbetsförhållanden innan vi började designa, marknadsföra och köpa. Förstås finns det undantag. Alla varor produceras inte i slavfabriker, alla varor är inte onödiga.

"Jag tycker att man kan se tillväxt som ett ekonomiskt sätt att säga att mera värde har skapats under en viss tidsperiod. Det kan väl inte per definition vara dåligt?”

Jag menar inte att tillväxt i sig är dåligt. Det är idén om att en ständig ekonomisk tillväxt vore möjlig som jag opponerar mig mot, och att aktieägarnas utdelning prioriteras högre än att företaget ger meningsfullt och människovärdigt jobb åt så många som möjligt. Jag tror inte det går att göra bra politik med idén om att vinsten alltid ska växa, att vi ständigt ska konsumera mera än året innan. Jorden klarar inte det.

"Det är ett problem att människor konsumerar onödiga och dåliga saker (saker som inte motsvarar verkligt behov). Men är du också emot konsumtion som verkligen är behovsbaserad? (Här kommer naturligtvis också den knepiga frågan om vem som definierar behov i en värld där man värderar människors fria val)”

Vi kan inte leva utan konsumtion. Problemet är inte att vi använder pengar för att skaffa oss saker, utan att politikerna börjat definiera människor som i första hand konsumenter, snarare än medborgare, konstnärer, medmänniskor. Jag är inte emot konsumtion som baseras på riktiga behov. Det svåra är, precis om du säger, att veta vilka behov som är riktiga. Vi påverkas mycket mera än vi vill medge av att hela vår omgivning genomsyras av reklam. Det skulle vara intressant att testa köpfrid, det vill säga att förbjuda all reklam. Vad köper vi då, när ingen ger oss impulser och manipulerar våra begär? Kanske det som vi verkligen behöver.

Idealet för mig är att alla butiker blev det som Ruohonjuuri och andra ekologiska och etiska affärer försöker vara: rättvisemärkta. Jag vill kunna gå in i en butik och köpa det jag har behov av utan att behöva granska varje produkt. I dag vilar alltför stor del av ansvaret på konsumenten. Företagen säger att  konsumenterna styr priset och pressar ner lönerna för producenterna. Jag vill att företagen tar sitt ansvar och slutar skylla ifrån sig.

"I de länder där produktionen finns blir ju levnadsstandarden bättre tack vare produktionen som finns där. När den har nått en viss nivå flyttar man produktionen till ett annat lågprisland och till slut har man ändå en situation där alla fått det bättre. Jag skulle absolut gärna göra ett hopp från situationen idag till den utopistiska där alla har det bra, men jag har absolut ingen aning om hur man kunde genomföra det. Har du? Eller finns det någon modell som med säkerhet vore bättre än den vi har idag?"

Det är en romantiserad bild att levnadsstandarden skulle bli bättre i lågprisländerna i och med slavfabrikerna. Visst leder det till en del förbättringar, typ att internet införs. Men förbättringarna kommer inte hela befolkningen till godo, utan leder snarare till att inkomstklyftorna växer. I stället för att stöda länderna när de bygger ut sitt vattenreningssystem eller andra basfunktioner satsar man bara på lyxfunktionerna som de rika investerarna behöver. Det går inte på ländernas egna villkor och det finns definitivt ett mått imperialism och kolonialism i det hela. (Här fick jag hjälp av Ylva att formulera mig.)

Skulle företagens syfte vara att förbättra förhållandena i låglöneländerna skulle de inte ha något emot att tillåta arbetarna att organisera sig och kräva bättre rättigheter. Det är ren och skär utsugning det är frågan om, att utnyttja fattiga människors utsatthet för att kunna pressa ner produkternas slutpris ännu lägre än konkurrentens.

Ett sätt att ändra på det här är att göra så som Fairphone gjort: att företagen tar sitt ansvar på riktigt och garanterar att råvarorna och produktionen är blodfri. Det är inte lönsamt för ett företag att göra det, därför behöver det finnas lagstiftning som uppmuntrar denna utveckling. Kanske internationella avtal, kanske att staterna ställer lika höga krav på rättvisemärkning som på livsmedelsövervakning av de varor som importeras. Hur kan det vara möjligt att det finns saker till salu som producerats på ett vidrigt sätt?

Kommentarsfältet är ert!

10 kommentarer:

M. Lindman sa...

Tack för ett bra & klarsynt inlägg! Tror det är viktigt som du säger att all konsumtion inte är dålig. Samtidigt: tragiken med det system vi har nu är att det tvingar oss att köpa också basvaror som vi behöver utan att vi vet hur varorna produceras. Systemet är uppbyggt kring att konsumtionen ska upprätthållas, och expandera - annars uppstår det ekonomiska kriser. Också det här är problematiskt, och är en aspekt av hur man tänker kring tillväxt, tror jag.

Gillar idén att alla affärer ska vara som Ruohonjuuri!

Hannasvirrvarr sa...

Så bra! Både denna text och poddsamtalet, jag håller helt med dig.

Anonym sa...

Jag blir jättearg på den där sista frågan. Inte personligen på din vän, utan att det där synsättet är så vanligt. Ska vi hjälpa så ska vi själva också dra nytta av det, och så rejäl nytta som möjligt. Vad U-länder behöver är inte en ny sweatshop, de behöver investerare. Men till och med i böcker om hur viktigt det är med investerare och hållbart företagande i u-länder (inga titlar nämnda) så frodas nidbilden av hur korkade, kortsynta och hjälplösa människor i U-länderna är. Om vi först skulle släppa tanken på att man inte måste vara rik och vit för att förstå sig på business? Och sedan lyssna, inte bara bygga på sina egna luftslott.

liteskrik sa...

M. Lindman >> Ja, som typ trosor! Jag har sökt och sökt utan att hitta nån som producerar och säljer ekologiska och rättvisa trosor/kaliiser. Bara för att nämna en basvara, det finns säkert många fler exempel.

Och ja, det är just den här förväntade expansionen av vår konsumtion som gör mig orolig och frustrerad. Jag får inte logiken att gå ihop, kanske för att den inte verkar finnas.

liteskrik sa...

Hanna >> Tack! Och du är en del av min inspiration. Du och din återvinningsfilosofi.

liteskrik sa...

Anonym>> Bra, elda under din vrede. För att vara ärlig så visste jag inte att det fanns böcker om "hållbart företagande i u-länder", men gud så tragiskt om den nidbilden finns där. Blir än mer övertygad om vikten av att träffa människor från olika kulturer och att stötas och nötas med dem och lära sig att varje människa är ett du, värd att behandlas som en själv vill bli behandlad.

Simon Bergman sa...

Ok, känner att hela mitt resonemang som jag presenterade i mitt meddelande inte kommer fram enbart av frågorna jag ställde.

En viktig poäng som jag försöker få fram är att det med tillväxt är mycket lättare att göra bra politik. Helt enkelt av den enkla anledningen att det leder till högre inkomster för privatpersoner, men framför allt högre skatteintäkter, det finns helt enkelt en större pott att ta från då man gör sin politik. Du undrade också i podcasten varför socialdemokratin uppmanar till konsumtion. Det är kanske inte konsumtion de i huvudsak uppmuntrar till, men marknadsekonomi i kombination med politiska regleringar och statligt ägande har länge varit en etablerad grundtanke inom socialdemokratin. Är det en dum utgångspunkt? Det är klart att tillväxt som baserar sig på försäljning av fysiska produkter har för hög miljöbelastning, och det är lika klart att vi idag är över gränsen för vad som är hållbart. Social rättvisa, miljöpåverkan och tillväxt ska hållas i balans. Gärna får man jobba för förbättringar inom alla områden samtidigt, de utesluter faktiskt inte varandra.

Jag ogillar också de gånger aktieägarnas intressen prioriteras högre och det är vansinne att företag som gör vinst minskar sin personal (ifall de inte har mycket goda grunder för att anta att trenden vänder). Sen kan man också fråga sig: Om ett vinstdrivande företag sparkar personal, leder det till ökade eller minskade vinster i framtiden. Endast på mycket kort sikt kan det ge en tillfällig inbesparing, på medellång och lång sikt är det risk för minskad vinst eftersom grundprincipen för en anställd är att den ska dra in mera pengar än den kostar för företaget.
Jag får ibland uppfattningen att vissa som argumenterar för minskad tillväxt och konsumtion gärna skulle se att något helt annat ekonomiskt system skulle råda. För det första undrar jag om mitt antagande är korrekt. Om det är det ställer jag även följdfrågan: Vad vore i så fall bättre och hur ska vi nå dit (stegvis förbättring el. revolution)?

Sen tycker jag att det är jättebra att som du gör ta in omsorgen för arbetarna i resonemanget, och framför allt de som har det sämst. För att nå detta behövs tror jag en kombination av alla möjliga medel: Bistånd (som inte i slutändan hamnar i västlänningars fickor), företag som startar upp verksamhet (vinstdrivande och icke-vinstdrivande) och framför allt att ge fattiga länder en chans att klara sig på egen hand. Framför allt behöver man hjälpa med hälsofrämjande åtgärder. Jag kan inte låta bli att ta upp ett av mina mitt favoritämnen, men det är oundvikligt då det finns ett samband mellan hur stor del av befolkningen i ett land som är sysselsatta inom jordbruk och hur fattigt landet är. Andelen ökar i förhållande till fattigdomen. Att sluta upp med att överproducera dyra jordbruksprodukter i västvärlden som genom subventioner blir ”billigare” på de här ländernas marknader vore extremt viktigt. Om ni känner någon i Afrika: fråga gärna vilka produkter som är billigare på det lokala torget: Europeiska produkter eller för dem närproducerade produkter. Även detta en förlängning av imperialism/kolonialismen. Och ”Anonym”: Jag håller fullständigt med dig!

Till slut lite om marknadsföring ännu:
Är marknadsförares enda uppgift att ”skapa behov som inte finns”? Jag vill påstå att det här fortfarande är en mycket förenklad bild där man väljer att se marknadsföring ur värsta möjliga perspektiv. I bästa fall har man marknadsföring som ger relevant information som svarar på kundens behov. I bästa fall har också kunden förnuft och kunskap att kunna bedöma sitt eget behov, och bedöma hur saklig marknadsföringen är. Du tar upp Ruohonjuuri som exempel på en bra affär. Är inte det då ett utmärkt exempel på lyckad marknadsföring som tilltalar de som vill köpa rättvisemärkt? Kanske de också kan nå nya människor med sitt brand och sin marknadsföring? För övrigt håller jag fullständigt med om att man ska kräva att företag tar ansvar.

Anna sa...

Låter som ett poddsamtal jag bör lyssna på! Jag har förresten en Fairphone och är väldigt nöjd med den!

liteskrik sa...

Simon>>

Det verkar som att vi förstår varandra lite bättre nu i alla fall! Ska ännu försöka bemöta din kommentar.

Jo, förstås är det lättare att göra bra politik med tillväxt, så som det är lättare att prioritera ekologiskt om man har en inkomst. Jag är inte emot att staten har inkomster, idealet är inte att vi har en stat utan pengar. Men jag ifrågasätter hållbarheten i att en ständig tillväxt är förutsättningen som politiken bygger på. Att det målas upp som ett dåligt beteende att inte konsumera så mycket och att i svåra tider väljer att spara i stället för att konsumera. "Älä ruoki lamaa"-kampanjen för några år sedan är ett exempel på hur vettig privatekonomi svartmålas och överdriven konsumtion glorifieras.

Jag är inte ute efter att krascha det nuvarande systemet i dag och ersätta det med något annat i morgon, även om jag på lång sikt drömmer om ett annorlunda samhälle. Jag vill tro att vi kan nå bättring på demokratisk väg. Ändå förlorar jag hoppet om jag ska vänta på att det politiska riktningen ändrar. Min väg framåt just nu är det som jag också nämnde i podden; kristet motstånd. Att på ett gräsrotsplan odla annorlunda relationer – annorlunda gemenskaper – formar så småningom annorlunda människor med annorlunda värderingar. Jag tror att det i sådana gemenskaper kan dyka upp kreativa människovärdiga lösningar på de problem vi ser idag. Marknadsekonomin föddes inte heller över en natt, och lanserades inte som en ekonomisk lösning (då tror jag många hade röstat emot).

Jag är inte beläst nog för att veta om marknadsekonomin faktiskt kan fungera på ett människovärdigt sätt. Kanske det går, kanske inte. Just nu tycker jag att det kapitalistiska systemet i sig verkar korrumpera människor, och om det faktiskt är så är det inte en bra väg framåt. Man måste ändå få kritisera nuvarande system i väntan på att nya ska skapas. Det nya kan innebära någon form av planekonomi eller något helt annat. Så nej, jag har ingen lösning, inget alternativt ekonomiskt system som jag vill ersätta det nuvarande systemet med. Det jag däremot som kristen får ha är en vision om hur gudsriket är. (I korthet: ett rike som vänder upp och ner på våra maktstrukturer, som prioriterar kärlek högre än ekonomisk vinst, gud före mammon etcetera.)

Jag erkänner att jag var för hård mot marknadsförare i podden, inte alls konstruktiv. Men ändå: en viktig del av marknadsföringsteori är hur man ska skapa begär hos konsumenterna genom att påverka deras undermedvetna. Marknadsföringens "enda" uppgift är inte att skapa behov som inte finns, men som jag ser det är det oundvikligen en av grundtankarna. Företags enorma marknadsföringsbudgetar talar också för att det handlar om något annat än att bara objektivt informera om produkten. Men förstås, det går att göra bra marknadsföring, det har du helt rätt i.

liteskrik sa...

Anna >> Ja, lyssna lyssna! Kul att du också har en fairphone, hoppas vårt gemensamma stöd kan förändra elektronikindustrin, Kul också att du hittat till min blogg, för jag har nyligen hittat till din!