Jag steg av bussen klockan 15 vid Kiasma i Helsingfors. En timme tidigare har riksdagen röstat för en jämlik äktenskapslag och först tycker jag inte att det märks i gatubilden. Det är kallt och novembermörkt, den stora folkmassan som jag sett bilder av på instagram har gått vidare för att festa på varmare platser än Medborgartorget. Jag ordnar halsduken lite bättre för att stänga kylan ute och börjar vandra mot Unicafé. Det är samma jäktade fredagshelsingforsare, samma frusna tiggare som jag sett så många gånger förr. Jag vill sjunga Euforia och high five:a mina medmänniskor men det finns inte riktigt någon öppning för det.
I trappan upp till Unicafé ser jag ändå den första regnbågsflaggan, en liten vimpel i en vantklädd hand. Sen rullar det på. I matkön, på toan, vid borden. Små glimtar av regnbågar här och där. Samma sak på Akademen: tonåringar som knutit regnbågsflaggan som en mantel och de är verkligen superhjältar där de flyger fram nerför rulltrapporna. Samma sak på kafét jag sitter på nu: lite regnbågsglimtar här och där. Inget extravagant, bara väldigt naturligt.
Jag är glad. För att jag gläds med mina vänner, arma dagar så glad jag är för alla de bröllop som nu blev möjliga. Jag är också glad åt att Finland äntligen gör någonting rätt, efter att så många destruktiva attityder så länge har fått för mycket luft, för många öron. Det finns hopp.
Förstås tar det inte slut här, som Amanda skriver. Speciellt för kyrkan är det nu det börjar, och det blir absolut ingen lätt situation. Men en sak i sänder. Nu får vi dansa och sjunga och göra piruetter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar