Jag formulerar mig mycket. Jag tycker väldigt mycket om att göra det, det känns som mitt naturliga tillstånd. Är det något som känns dåligt, olustigt, eller rentav bra – ja då stirrar jag i luften medan jag promenerar, somnar, stretchar, hackar lök. Stirr stirr stirr. Jag sorterar fakta, känner efter känslornas ursprung, innehåll. Sorterar, grupperar, drar slutsatser, klottar ner tankar i dagböcker, marginaler, facebookstatusar, blogginlägg, instagramtexter. Hela tiden. Finns det ett orosmoln så sysselsätter det hela mig tills jag rett ut det.
Jag har börjat inse att det här inte är normtillståndet för alla människor. Att det inte bara råkar sig så att alla människor inte bloggar eller tweetar eller på annat sätt verbaliserar sina tankar – utan att det faktiskt inte ligger i allas natur att hantera världen så. Och det ter sig så spännande för mig. Hur funkar en sån hjärna? Och vad har en sån hjärna för glädje av att läsa det jag skriver? Varför skulle det intressera en ickeformulerare vad en formulerare säger?
3 kommentarer:
Åh, så jag känner igen mig! Min hjärna är ett nästan konstant flöde av formuleringar. Jag funderar på och formulerar himlens nyans, känslan av våta skor, en främmande människas ansiktsuttryck på bussen, varför ett gammalt minne får mig gråtfärdig innan jag ska somna... Det är det här som gör att jag emellanåt sörjer att jag inte längre bloggar och inte har börjat twittra på allvar, men som också får mig att önska att jag skrev mer dagbok än jag gör. för det känns lite sorgligt att de flesta av formuleringarna bara glimmar till och sedan slocknar utan att lämna spår efter sig.
Och ja, hur fungerar en hjärna som inte är i formuleringsläge hela tiden? Hur upplever man världen då?
Tanken på detta har besatt mig i hela mitt liv nästan, att vad gör alla mänskor med sin dötid egentligen? Jag vet ju vad jag gör, jag gör precis som du och går och tänker eller skriver ner grejer. Kopplar av det ständiga malandet genom att spela nätspel. Tror lite att folk nog mer eller mindre har en slags inre monolog, för det kan ju bara inte vara så att folk helt sonika bara ÄR utan att tänka nåt? Fast jag vet inte.
Hej Ika och ponks, förlåt att jag inte svarat tidigare! Livet kom emellan och så hoppades jag kanske i smyg att någon icke-formulerare skulle höra av sig och förklara hur saken ligger till. Men det hände inte. Jag kan bara glädjas åt att jag inte är ensam i formuleringsknarkandet och även glädjas åt att det ju faktiskt inte är en dålig sak att vara en formulerare.
Men tänk om det faktiskt är så att icke-formulerarna bara ÄR? Eller tänker utan ord, mera i färger, känslor, former och typ... matematik?
Skicka en kommentar