I går läste jag två religonsfilosofiska texter utan att förstå ett skvatt. Jag trugade ändå mig själv igenom dem; gjorde understräckningar och analyserader meningar. Med "om så ME VÅ…LD"-principen, ni vet (läs tidigare inlägg om ni inte vet). Hur som helst, hopplös känsla. Inget gick in. Men så tvingades jag vakna klockan 4 i morse, och sitta en timme i bil och bara känna mig halvsovande och flytande på nåt sätt. Och då hände det. Jag började bilda helheter av Alvin Plantingas kommentarer till Van Hook, jag kom fram till vilka punkter jag höll med om och på vilka punkter jag tyckte att Plantinga förlöjligade sig själv. Det var det första. Sen började jag analysera den andra texten av David Basinger, som kommenterade Plantinga och dessutom John Hick. Allt kändes klart och tydligt och jag visste exakt var bristerna kontra guldkornen finns i deras resonemang. Gnosis.
Det var euforiskt. Tänk vad underbart om jag hade haft datorn med mig då, eller ens papper och penna! Men nej. Och nu har texterna igen blivit otydliga och oförståeliga. Linjerna har suddats ut. Var det bara en dröm? Nej, omöjligt. Jag pratade ju med mamma samtidigt, jag sov inte. Var det så att min hjärna för en stund var helt odistraherad, att alla kopplingar skedde exakt så som det är meningen? Att jag på nåt sätt befann mig i ett transcendent tillstånd? Huj, nu blir det riktigt spännande. Kanske det blir en mystiker av mig, i linje med Heliga Birgitta och Teresa av Avila... Men frågan återstår:
Varför minns jag inte mina kloka slutsatser?
Å„h, nu har jag läst för mycket om kvinnliga mystiker genom historien. Fantasin skenar iväg med mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar