Prinsessan med paddeln i högsta hugg

Å… vad det var härligt.

Jag märkte för några timmar sen att havet var helt lugnt, stilla, bidande. Solen omhuldades av tunna kvällsmoln och små kryp hoppade omkring på vattenytan. Himlen var pastellig. Så jag tänkte att nu ska min paddlings-säsong inledas.

Jag släpade fram en av våra nyare plastkajaker. Den var full av skräp från vintern; löv, spindelnät, småsmå liv -och dessutom hade nåt geni lämnat den fel väg några nätter, så de fanns lite vatten i den också. Men vem bryr sig? Inte Paddelprinsessan i alla fall.

För det är nämligen det jag blir när jag tar på mig den röda, lite  mesiga flytvästen; en prinsessa. Kajaken är min tron, havet mitt rike.  Att paddla  är något jag kan, något jag är bra på. Här finns inga krav, på varken snabbhet eller perfektion. Det är bara jag och havet. Och fåglarna.

Jag älskar att paddla riktigt hårt en stund, låta armarna jobba, finslipa tekniken. Fixera blicken framåt. Kämpakämpa. Och sen, när jag är färdig med det, så låter jag paddeln vila i famnen och kajaken driva fritt. Då sitter jag där, tyst. Låter tankarna fladdra fritt. Blundar och lyssnar. Föreställer mig hur jag smälter in i omgivningen,  känner hur jag  blir en del av de guppande vågorna. Försöker få grepp om den flyktiga känslan att jag faktiskt är en del av det hela, av den sköna skapelsen. Om naturen kan vara så vacker, hur vacker kan då inte jag vara, som är en del av den?

Tack.