Nu som då, när jag håller på med nåt invant*, minns jag tillbaka till sommarens Maxmorevý. Då minns jag den stiligaste finska verbböjningen någonsin: kelvata, kelpaan, hän kelpasi, -en kelvannut.
Man kan läsa in så mycket drama i de få orden.
T a c k.
Just nu håller jag på med en teologisk analys av Pappan och havet. Det är faktiskt roligt. Undrar varför jag inte börjat tidigare**. Det är deadline i morgon. Och det betyder död linje.
Jag älskar möjligheten att använda mig av noter***.
*den här gången handlade det om att skiva ett äpple.
**kan hända att jag lider av sjukdomen L.A.T. (guldkornshumor från högstadie-tiden)
***det gör texten liksom tredimensionell
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar