they're allways together.
Jag har funderat på par. Och jag vet faktiskt inte om jag skulle vilja vara en del av hela det där konceptet.
Skulle jag gifta mig nu, så skulle inte min make veta vem han gifter sig med, för det vet jag ju inte själv ännu heller.
Visst, man kan jobba på att hitta sig själva tillsammans, som ett par.
Men blir det inte lite konstigt? Vems jag är det man hittar? Sitt eget, eller det jaget som passar bäst med den andras jag? Och är det jaget ett genuint jag i så fall?
Vill jag hitta nån som är starkare än jag, så att jag inte ska behöva känna mig så himla duktig? Nån, i vars armar jag bara får falla.
Nej. Vill jag att han ska vara slappare än jag? Handfallen i allt, så att han behöver mig, som minsann kan köra paketbil och byta vinterdäck helt själv.
Finns det en mellanväg?
Jag vill ju det, att det ska gå att hitta en medelväg. Ett tillstånd där båda känner sig omhändertagna och omhändertagande. Är något sånt möjligt bland oss skröpliga små varelser?
Jag tvekar.
Vad är parförhållanden bra för,
EgeNtLigeN?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar