Nån form av manifest

Nej nu. Nu får det vara nog. Jag är upprymd över fördämda tankar som fått nytt flöde av en bok jag impulsläser;  Det kallas manshat av Karin Holmberg.

Det är skönt att läsa henne. Hon säger det som inte får sägas, det som folk påstår att inte längre är aktuellt. Problem som muka är gamla och avklarade. Men det är nåt som banne mig bränner nu. Just här och just nu.
Det är feminism, ja.
Jag är feminist, ja.
    Och hej. Jag är trött på det här. Jag är trött på att släta över allting, med att ha överseende.
    Varför ska jag acceptera att de tidningar som säljer mest har halvnakna kvinnor på omslaget?
    Varför ska jag tycka att det är okej att H&M:s underklädesreklam målar upp en kvinnobild som sätter skyhöga krav på mig som kvinna? Jag borde tränaträna, men inte få för stora muskler. Jag borde bantabanta, gärna så mycket det bara går. Gärna bli lite anorektisk. Jag borde vara sommarbrun året runt. Jag borde vara hårlös nästan överallt. Jag borde ha en utmanande blick och perfekt hårsvall. Jag borde ligga där på satinlakan i guldfärg och bara vänta. Tråna.
MEN HEJ! Skärpning.
Sluta acceptera.