Tänk om jag vore en rysk formalist.
Då skulle jag leva i tiderna för första världskriget. Jag skulle vara en disciplinerad bohem, som hänger på caféer och diskuterar litteratur med mina ryska fromalistvänner. Vi skulle alltmer märka att vi stör oss på vissa grejer, som att den ryska litteraturforskningen sysslar med allt annat förutom att forska i själva litteraturen. Vissa typer sitter i sina små kammare och forskar snävt biografiskt-psykologiskt i en typiskt positivistisk anda, medan andra "litteraturvetare" använder litteraturen för att göra sociologiska studier. Sen finns det också ett helt sjok av typer som vill läsa allt symboliskt för att få litteraturen att passa in i deras filosofiska och religiösa agendor.
Jag och mina formalistvänner börjar tröttna. Som tur är, märker vi att lingvistiken äntligen utvecklats och blivit strukturell (da!). Klubbarna och gallerierna vi hänger på visar ett fantastiskt nyskapande, något som kallas modernism. Jag själv är speciellt förtjust i kubismen, medan Volja, min vän, blir helt hög på futurismen. (Vilket jag tycker är ganska löjligt, jag menar, hur kan NÅGON NÅGONSIN fascineras av något så tråkigt som stål, maskiner och traktorer?!?)
En av de äldre typerna som brukar sitta med oss på de rökiga barerna heter Jakobson, Roman Jakobson. Han är nog den handlingskraftigaste av oss, för år 1919 lyckas han faktiskt skriva ner våra tankar, och göra det vetenskapligt dessutom! Det han skriver heter Den nyaste ryska poesin och där för han fram många viktiga poänger, bland annat att: litteraturvetenskapens objekt inte är "litteraturen utan litteraturheten [...] d.v.s., det som gör ett givet verk till ett litterärt verk." Det litterära kännetecknas av främmandegöring. På ryska säger vi förstås ostranenie. Jag älskar att smaka på ordet: "ostranenie". Det ger mig rysningar i maggropen.
Ostranenie sker med hjälp av olika grepp. Ostranenie är att bryta den automatiserade perceptionen som vi slöfockar till människor går och bär på. Det betyder att vi är inrutade i våra system, att vi blivit vana med allt, att vi inte reagerar på något. Som ni mycket väl förstår, är den automatiserade perceptionen ingenting bra. Det är inte önskvärt, ur en humanistisk synvinkel, att människor slutar reagera, för då slutar de tänka själv, tänka nytt. Och om detta slutförs, kan vilka hemskheter som helst ta form!
Så tack konsten. Tack för att du är konstig. Tack för att du främmandegör oss från våra inrutade automatiserade perceptioner!
Sannerligen, tänk om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar