Oj, hoi.
Berlin, Berlin. So ein schönes Stadt gibt es gar nicht. Vi har gått i massor, blivit bruna på axlarna, sett några sevärdheter, använt Obamas bajamajor. East side gallery var cool, Unter den Linden T-R-Å…-K-I-G. Cykling i Berlin är prima. Gör det, om du åker dit. Cykla, cykla i massor. Vi fann lopptorg. Ooo-ja. Jag prutade, fastän jag var lite rädd. Speciellt livrädd var jag för en stor kille med mördarblick som sa att tröjan jag ville köpa kostade 10 euro. När han sa det var det liksom hugget i sten. Nånstansifrån fick jag mod. No way. That's too much. I give you six. Och det funkade. Hah. Och sen skämtade jag, på tyska, med några andra försäljare. Haha, vem hade trott det. En gudstjänst i Berliner Dom hann vi också med, och en turkisk marknad som var helt Wild. Och ströva på Schönhauser Allè. Cool. Cool.
Min svåger berättade att Berlins musikvärld e helt bedårande underbar. Hur kunde jag missa det? Ojnä. Han sa att det typ finns olika musikstilar för varje stadsdel, och att klubblivet är helt fantastiskt. Jag måste nog åka dit igen. Gotta go. Kanske min svåger kommer med nästa gång, och visar vägen liksom.
Efter resan har jag hunnit umgås me mina små söta typer. Lilla E har åter visat sin starka vilja. När jag sjunger nånting säger han Lissu ei laula. EI LAULA. Vadå? Varför inte? frågar jag. Vain äiti ja isi laulaa. Lissu KUUNTELEE. Å…hå. Har han förstått så mycket redan, fastän han är så liten? Att mitt innersta väsen är att lyssna. Oj. Men det ger honom ändå ingen rätt att förbjuda mig från att sjunga. Hmpf. Men han är oövervinnerligt söt ändå, när han säger Nyt kilisee. Lilla O har kommit på en fantastisk uppfinning: pusukone. Det är en liten slang som han grävt fram nånstansifrån. Ena änden sätter man mot den som man vill ge en puss åt, och i den andra änden blåser man, så landar en puss på mottagaren. O tycker om att ge mig pussar på axeln med pussmaskinen. Med pussmaskinen kan man göra en massa roligt, man kan till och med pussa sig själv! Tadaa!
Och till sist, rubriken. Ja, jag har besökt Poeten. Jag tror att tiden på riktigt stannade fastän min halsbandsklocka hela tiden sa tik-tik-tik-tik med spädbarnshjärtslagsfart i bakgrunden. En skrivmaskin. Jag skrev en roman åt honom, om en lycka som inte är retrospektiv eller framåtblickande. Som fnyser åt nostalgi. Många nya ord fick se dagsljuset: verbet havfer, nästan i motsats till hafver, och substantivet språg, ett bondeverktyg förstås. Skrivmaskiner är i sanning små skatter. Jag lärde mig att skåla the irish way, och att skejta. Eller åtminstone att stå på brädan utan att falla, och att åka litelite framåt. En glimt av ett annat liv, med trägolv och kakelugn.
Jag vill bo i Helsingfors. Det smärtar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar