Fördelar med Österbotten del två

Så jag var på väg hem från Academill. Lite trött och hängig. Gick förbi ett bokantikvariat. Stannade upp, backade. Jo, the Hunger Games-trilogin var där i skyltfönstret, alla tre böckerna på engelska och till ett minimalt pris. Jag tänkte jo, jag tänkte nej, jag tänkte jo. Sen nej. Började gå vidare, men det kändes som att jag borde höja blicken lite, och titta in i butiken. Jag såg ett öra och en skäggstubb, och en välbekant sjömanshatt. Där stod tydligen min pappa och småpratade med försäljaren.

Tio minuter senare går jag ut ur butiken och är fylld med mysglädje, sån glädje som tydligen bara bor i gamla antikvariat där gamla människor har all tid i världen att småprata om släktingar och böcker. 

Dessutom vet jag nu exakt vad jag kommer att få i julklapp.

Alltid läsa

De senaste veckorna har något smått ovanligt pågått. (Ja förutom filminspelningar och annat spännande då.) Jag har varit uppriktigt glad över min långsamma läshastighet, något som vanligtvis bara gör mig störd. Orsaken till att jag äntligen känner mig glad åt långsamheten är Kaj Korkea-ahos Gräset är mörkare på andra sidan. Den är så bra att den aldrig får ta slut. Jag vill läsa den alltid.

Färdig med praktiken!

Maigaad alltså, så skönt det var i morse att vakna och veta att nu är praktiken över, och jag lever! Nu kan äntligen magknipet sticka iväg till nån annans mage, och nu kanske jag återfår min förmåga att somna genast jag lägger huvudet på kudden.

Det har varit en underbar praktik på många sätt, jag har lärt mig tusen saker och träffat härliga människor. Men det är också krävande att befinna sig i en helt ny social kontext utan kodkarta. 

Nu ska jag bara packa och städa och sen ta tåget till Vasa. Som jag saknat. Saknat de andra mediaettorna, saknat Fredrik. Saknat mitt hem.

För att understryka hur bra fiilis jag har kan jag berätta att soundtracket just nu är Marit Bergman. Jag hade glömt hur bra hon är. Alla album finns på grooveshark. Lyssna vetja.

Och historiens längsta PS. 

Jag har haft tre praktikperioder i år. Här kommer de, ordnat enligt hur paha dödlighetskänsla jag hade klockan 17.20 varje dag:

1. Själavårdspraktik på sjukhus. Att varje dag prata med folk som snart ska dö tar verkligen musten ur en Liisa. Pluspoäng för att det var så givande att få ta del av människors livsberättelser, och för att det kändes viktigt. Minus för att jag måste knåda fram livslust varje morgon innan jag for till jobbet, den kom inte av sig själv de där veckorna.

2. Journalistpraktik på Husis. Att sätta sig in i helt nya ämnen så att man kan skriva sant om dem tar tid, och en Liisa blir lätt stressad om hon tror att det finns minsta risk att hon skriver något inkorrekt. Att skriva om bittorrenter var således från hell, men lärorikt. Att jaga politiker och poliser på telefon var förvånansvärt kul. Plus för att jag fick skriva så mycket, minus för den lilla rädslan att göra något fel.

3. Praktik i religiös fostran på skribaläger. Det kom aldrig ett 17.20, för på skribaläger är man på jobb hela tiden. Och om Liisa jobbar hela sin vakna tid sover hon som en stock på natten, stort plus det. Plus för ungdomarna också, jag älskar deras energi. Minus för fast-på-en-och-samma-plats-i-en-vecka-faktorn.

Utmanad att tänka allvarligare om abort

Spännande, spännande. Jag har äntligen läst Caitlin Morans Konsten att vara kvinna och kan verkligen rekommendera den. Även om den blir sämre mot slutet och liksom lite tjatig, så är den fruktansvärt bra och fruktansvärt rolig 90 procent av sidorna.

Det är lätt att hålla med Moran, hennes feminism är lika vettig som min tänker jag föga ödmjukt. Men så kommer kapitlet om abort, och hon argumenterar för abort utgående från sina egna och andra kvinnors erfarenheter. Och det slår mig att det är väldigt länge sedan jag läst argument för abort. Det är flera år sedan jag själv brottats med frågan på allvar, och jag märker lite förläget nu att mina slutsatser från den brottningen var något i stil med ja men livet är ändå ett mysterium, heligt på något vis, men förstås är varje situation unik och jag kan inte komma utifrån och säga något om andras beslut. Lite halvflummigt, med reservationen att jag inte själv skulle klara av att ta ett abortbeslut, men att jag inte dömer den som gör det. Passligt fint, gulligt och konfirmandvänligt.

Men Moran får mig att inse att jag måste ta frågan på större allvar. Jag tror hennes abortskildring är den första positiva berättelse jag läst om ämnet, faktiskt. Hon förklarar hur hon tänkte före, under och efter. Hon berättar om stigmatiseringen, hur det är hemligt och skamligt att göra abort. Det är ett väldigt läsvärt kapitel.

Sen är det ju alltid kul att få sina fastgrodda ideal utmanade. Livets helighet? Ptja:

"Jag kan inte förstå anti-abortargument som kretsar kring livets okränkbarhet. Som art har ju vi människor tämligen eftertryckligt visat att vi inte alls håller livet i helgd. Vårt uppgivna accepterande av krig, svält, epidemier, smärta och livslång, tärande fattigdom visar tydligt att oavsett vad vi intalar oss, så har vi bara gjort halvhjärtade försök att på allvar behandla människolivet som okränkbart.

Mot bakgrund av detta kan jag inte för mitt liv begripa varför gravida kvinnor -kvinnor som försöker fatta förnuftiga beslut om sin egen, ja som regel hela familjens framtid - ska utsättas för större påtryckningar om att värna livet än till exempel Vladimir Putin, Världsbanken eller katolska kyrkan." 

När lilla Vili dör

Den tomma affärslokalen är inte längre tom. ”Begravningsbyrå för smådjur” läser jag på den nyss fastlimmade fönstertejpen. Jag fortsätter min promenad, lite förbryllad.Vad fyller byrån för funktion?

Jag var sju år när vi begravde Vili, vår lilla ekorrunge som förlorat sin mamma. Jag tänker på begravningen, hur vi valde en vacker plats i skogen för graven. Gjorde blombuketter. Sörjde. Min första konfrontation med döden, och jag gläds över att vi barn fick hantera den helt på egen hand. Det var då jag insåg att döden inte går att återkalla. Vili var nu en livlös pälsklump, och det gick inte att klicka på bakåtknappen. Det gick bara att begrava. Och att göra det värdigt.

Jag kollar upp den nya begravningsbyrån på nätet, och försöker förstå varför vi skulle behövt den när Vili dog. Byrån vill hjälpa djurägare med de praktiska arrangemangen när ett kärt husdjur dör. Ungefär som en vanlig begravningsbyrå, skillnaden är bara att den här byrån inte behövs. Allt den gör kan du göra själv.

När Vili dog var det en självklarhet att begrava honom, och att göra det själv. Men byrån verkar mena att vuxna inte klarar av att göra det samma. Att det är för tungt att begrava sitt husdjur. Det finns en risk att byråns tjänster tar bort en viktig del av sorgeprocessen. I sorg kan det praktiska fixandet vara det enda som ger riktning åt de första dagarna efter dödsfallet. Och när det handlar om husdjur är de praktiska arrangemangen enkla. Ring veterinären, boka tid för kremering. Fråga vad som får göras med askan. Gör det.

Byråns tjänster är inte alls nödvändiga. Men attraktiva. I vår kultur markeras alla större händelser med konsumtion. Om vi inte får köpa något när vårt älskade husdjur dör blir vi yra. Vi vet inte vad vi ska ta oss till. Då är det skönt att det finns minnessmycken och gravstenar till salu. Att man kan välja mellan flera olika urnor. Konsumentens övervägande och val. Ett tryggt mönster att luta sig mot. 

Vi vet inte hur vi ska hantera döden. Men vi kan konsumera.

En kolumn jag skrev för kursen Åsiktsjournalistik

Guds rikes ambassad

Du har säkert tio minuter. Se det här vackra bildspelet om riktigt radikala klostersystrar. Sen kan du förstås ge bort en bild i jul. Om du vill. Men se bildspelet.

Smink

Den här grejen som susar på i finska bloggvärlden, att lägga upp en bild av sig själv som osminkad. The naked truth. Jag kom på att jag gjort det redan. Om inte tidigare så när jag skapade den här bloggen. 

Min profilbild är några år gammal men jag gillar den ändå. Den är tagen av min syster Laura Mendelin, som är den bästa fotografen jag vet. Det känns alltid okej att bli fotad av henne, också när jag inte är sminkad. Det här är en sådan bild, jag har kanske just vaknat och så säger hon att ljuset är bra nu. Nu står du där. Jag är tacksam för att hon behövde en modell att öva sig på de åren då jag var som mest utseendehysterisk som tonåring. Genom hennes lins blev jag vacker, blev jag lugn.

Jag läser Niotillfem-Sandras inlägg om hennes dagliga sminkrutiner, och tänker oj. Det var ju så där det var. I gymnasiet. Elva olika steg. Foundation, concealer, tre olika ögonskuggor. Jag steg upp en halv timme tidigare för att hinna med allt. Halv sju. Varje dag. Till vilken nytta? Ögoninflammation och dålig hy.

Smink kan vara ett underbart sätt att uttrycka sig själv på, precis som kläder. Man kan bli tuffare, eller snällare. Vackrare eller fulare. Men jag tycker det är himla skönt att kunna välja att sova lite längre nån dag, i stället för att panikartat svinga mig ut ur morgonsömnen för att hinna misslyckas med flytande eyelinern tre gånger innan det blir rätt. Min dag blir inte sämre om jag inte sminkat mig. Däremot kan en dålig dag bli bättre om jag dragit på ordentlig statement-kajal.

Jag är så glad åt att mitt sminkande blivit högst symboliskt de senaste åren. Fem minuter tar det, tre om jag koncentrerar mig. Böja fransarna, rita lite i ögonbrynen (så att de ska bli ännu galnare), kanske två drag med ögonskuggspenna, sen mascara. Fyra steg. 

Förstås får alla göra hur de vill. Men jag tycker det är arma härligt med kvinnor som vågar vara osminkade. Det osar ett sådant gott självförtroende från dem. Ett sådant självförtroende som inte trycker ner andra, utan säger stig upp du också.


Edit: läste på mig lite och insåg att bloggsuset handlar om att lägga upp osminkade, icke-photoshoppade bilder. Jag vet inte om den där bilden av mig är photoshoppad. Antar att den är det, kan inte se favoritblodådran jag alltid haft på kinden, och så där finnlös har jag väl aldrig varit. Laura?

Edit 2: Min syster hälsar att den inte är photoshoppad.

Konsumentupplysning

Fastän det står 2,10 euro på en bild av en bägare som man ska fylla med frozen yoghurt så betyder det inte att din fyllda bägare kostar 2,10. Snarare 6,80. Fatta att jag betalt nästan sju euro för lite yoghurt, det skulle inte den betydligt sparsammare Vasa-Liisa godkänna.

Och fastän du gillar Julie Delpy lika mycket som jag så behöver du inte se 2 Days in New York på bio. Den är inte lika bra som 2 Days in Paris. Men se den ändå, bara att inte på bio.

Liisas tre julklappstips

Hej, visst vet vi alla att de flesta julklapparna bara är krafs? Färdigpaketerade doftljus från Anttila, trassliga smycken från Vero Moda eller en pyjamas i elektriskt material. En massa materia som måste tas hand om. I något skede åker de till loppis eller blir pryl nummer 6000070090930004 på världens sopberg.

Om du inte kommer på en gåva som mottagaren faktiskt har behov av och som du vet kommer att användas dagligen i minst tre år framåt, så kommer här mitt råd: GE INTE EN MATERIELL GÅVA.

Ge i stället:

1. Närvaro. Var en närvarande och lyssnande människa mot den du vill ge en gåva åt. Det är den finaste gåvan, att hen får tala till punkt och känna att någon hör och förstår. Då behöver man ingen body lotion från H&M.

2. En tjänst. Igår gav jag min julklapp åt syster Maija som jag är lahjavastaava för i år. Det såg ut så här:

 

                                                    Notera gärna lapparna som pedagogiskt förklarar var trosorna nuförtiden bor.

3. Världsförbättrargåva. (Semi-materiell.) Som till exempel min syster Lauras bildprojekt. Ge bort ett konstverk och skänk pengar till asylhjälpen. Här är Facebook-sidan.

Klicka på bilden så kommer du till bildgalleriet!

Det var det. Onödiga julklappar är från Hin Hole. Frid!

Journalistiksuget

I dag. I dag hittade jag suget, lusten, ivern. Självklarheten. Jamen klart att det är journalistik jag ska jobba med. 

Jag är inne på dag tre av min praktik på Husis. Dag ett och två var som att ro en läckande eka i motvind och slaskregn. Jag var så bortkommen. Ingen översikt av vad jag skulle göra. Inget minne av varför jag var intresserad av journalistik. Ingen känsla av lust eller det här kan jag. Men idag vänner. Idag vände det.

Jag har rott i land ett projekt (en politikergallup som kommer i morgondagens tidning, hur-ska-jag-kunna-sova), och hittat idén och vinkeln med ett annat. Och blivit av med telefonskräcken. Det är kanske störst av allt, för det trodde jag att jag skulle få dras med i evigheters evighet amen. Den där hjärtklappningen och andnöden inför varje samtal jag måste ringa. Oberoende av om det varit friend or foe. 

Men i dag satt jag minsann och skrev medan jag ringde upp åt en politiker. Det tar ändå så länge innan de svarar, lika bra att utnyttja tiden till något vettigare än hjärtsnörp liksom.

Medan jag gick hem kändes allt så lätt. Till och med Helsingfors verkade varmt och gemytligt. (Har sannerligen inte tyckt det de senaste dagarna, då jag saknat varma jordnära Vasa.)

Livsglädje på gång alltså. Beklagar att jag skriver så sällan här, det är så mycket på gång just nu. Har en massa antologitexter att redigera, en spännande praktikplats att smälta och dessutom ska jag försöka bli teologie kandidat den här veckan. Man får önska lycka till. 

Ylivieska

I morgon tar jag tåget nordost till Ylivieska. Min kompis Riikka flyttade dit för nåt år sedan och nu är det äntligen dags för ett besök. Som jag längtat. Resan har varit bokad i en månad, och det känns nästan som med en södernresa, om jag förstått folk rätt. Bara att norrut.

Ylivieska. Vi var på klassresa dit en gång från högstadiet. Vi åkte buss i tre timmar, kom fram, gick runt i ett sketet shoppingcenter i en halvtimme, åkte hem. Det var kanske den sämsta klassresan någonsin.

Men jag ser alltså fram emot helgen.

Långkalsonger

Idag hade jag dem. Arma dagar så skönt. Folk pratar om d-vitamin men jag tror det är kaliserna som gäller om man verkligen ska stå emot novembermödan.

Måndagsunderhållning

Pappa och jag har kollat på lägenheter idag. Mest på skoj. Pappa tyckte jag skulle fotografera, så jag gjorde det. Blixt blixt blixt. Under tiden småpratade han med mäklaren. Om utbudet på små bostäder, fascinationen med trähus. Uppvärmningskostnader. Och jag fotade vessor, kökskakel och loftsängar. Kikade in i hemliga skrubbar. Sen sa vi hejhej och for på kvällste till mitt. 

Ännu en  bra sak med Österbotten. Att lägenhetsvisningar kan vara måndagsunderhållning. (Vilket de förstås kan vara annanstans också. Men där ringer inte min pappa och frågar om vi ska kolla lite.)

Feil i hovo

Vad som hänt i helgen:

Min datorsladd dog. Min dator somnade.
Jag hade planerat att skriva hela helgen på ett skrivprojekt som ska vara klart riktigt snart. Så jag fick feil i hovo av att sladdbutiken inte är öppen på helger.
Så jag fick låna Fredriks platto. Eller surfplatta.

Och vet ni, det funkade hur bra som helst att skriva på den. Inga problem eftersom jag sparat mitt dokument i dropbox, bara att ladda ner och skriva. Så jag skrev och skrev och skrev.
Sen tog jag paus. Sparade förstås det skrivna innan jag öppnade facebook. Snurrade runt en stund på fecen och bloggen, for på wc.
Sen skulle jag fortsätta skriva.
Men.
Ni vet förstås vad som hände sen.
Min text hade inte sparats.
Så jag fick feil i hovo.
Egentligen var det inte så farligt för jag visste att det jag skrivit mestadels bara var skit.
Men det var ändå störande att inte fatta hur min skapelse lyckats försvinna.
Så för att på ett humoristiskt sätt beskriva åt Fredrik hur jag har i nerverna men ändå inte så allvarligt.
Så bestämde jag mig impulsivt för att hoppa med huvudet före rakt ner i soffan. Det såg jättedumt och roligt ut.
Men det gjorde jätteont.
Nu har jag haft huvudvärk i ett dygn. Det känns som att min panna knycklats ihop på insidan av stress. Det värker verkligen.

Hej måndag!

Smådjursdöd

Jag skriver en kolumn för en kurs jag går på. Har hittat ett alldeles för intressant tema, så här får jag döda älsklingar både hit och dit. Här är en älskling:

"Jag tänker på hur jag och grannflickan en gång hittade en hel hög små skelett i en liten grotta i skogen. Några benrangel hade ännu lite tovig päls på sig. Det visade sig att grannflickans mamma i flera år fört dit de överflödiga kattungarna som ingen ville ha, knäckt nacken på dem och kastat dem i hålan. Jag minns att vi tyckte att det var oerhört fel. Man kan inte hantera döda djur på det sättet! Man måste göra något värdigt. Så vi plockade blommor och höll vår egen lilla ceremoni vid grottan. Bad om förlåtelse av kattskeletten. Bedyrade vår kärlek till dem. Senare gjorde vi samma sak vid hålet i ladugårdsväggen där mitt lilla lamm Piki frös ihjäl en kall vinter. Hans kropp hamnade i komposten. 

Vi kände att vi behövde rätta till det som de vuxna gjort fel. Ge de döda djuren värdighet. Och jag kan inte komma på vad en begravningsbyrå för smådjur skulle fyllt för funktion i vår sorg."

In your face, Finrexin!

Jag har i åratal trott att Finrexin är det enda sättet att mota förkylningar och feber. Det har gått så långt att jag en gång fick lätt panik när jag blev sjuk hemma hos min syster som inte hade Finrexin hemma. Hur är det meningen att jag ska överleeeeva..? Det har liksom alltid varit Finrexin och jag. Genast minsta lilla symptom visat sig så har jag sörplat i mig Finrexin morgon, middag, kväll. Vilket ju är lite sjukt, eftersom Finrexin innehåller kofein, vilket gör det svårare att sova. Och sömn är ju precis det man behöver när man är sjuk.

Så kaki. 

I år utmanar jag mig själv till att klara förkylningarna utan Finrexin. Så här:

• Ingefärate: Hett vatten, rejäl bit riven färsk ingefära, en citronskiva och honung.
• Vitlöks-nu-saakeli-ska-jag-bli-frisk-te: Hett vatten, 2-3 krossade vitlöksklyftor, en citronskiva och honung.
• Grönt te med ecinachea. Ecinachea eller röd solhatt är en växt som hjälper mot förkylning.
• Droppa Carmolis i alla heta drycker du kan tänka dig: te, svartvinbärssaft, varma kakao.

Alla ingredienser finns i matbutiken. Lätt att få tag på, billigt och framför allt utan onödiga syntetiska läkemdel. In your face, Finrexin!

Aldrig mera grodda kikärter

Nepp, jag ska definitivt aldrig mer ge mig in på att grodda kikärter. När jag kom hem idag möttes jag av en hemsk odör. Ni som någon gång själv blötlagt och kokat kikärter kan vagt ana vad jag menar. Lukten som då sprider sig är jobbig, ja, men ändå mest bara en whiff. Den här groddningslukten däremot... den är som fislukt i kvadrat. Frätande, kväljande, krävande. Nu vädrar jag för fullt och hoppas att jag slipper göra lägenhetsflykt.

---

Och på tal om ärter - det är just så ärta böjs i plural. Ärter. Skriver man ärtor (som många svenska bloggare irriterande ofta gör) så är det ärtiga flickor man menar. Ena riktiga ärtor de där Mendelinsflickorna.

Kan vi förstå det här nu?

Fredagsljud

Ååh, fredag, hej! Dig har jag längtat efter. 

Men vad är det här? Genast jag kom hem försvann all energi så där bara. Och jag borde diska, och duscha efter yogan, och fixa mat, och mysa...

Konstigt nog kom fredagsfiilisen tillbaka med lite Lisa Ekdahl. Lyssna här vetja!

Och när du nu en gång håller på och lyssnar: Lyssna på 3 minuter Underbara Clara!

Reslusten

Mina föräldrar är visst i Kina just nu, hörde jag ryktesvägen. På en sidenresa. Jag hoppas att de har det bra, de som så sällan har semester. Jag kan tänka mig hur mamma är helt överväldigad av allt siden (resan var hennes idé), och att pappa kanske har hittat en annan farbror i resesällskapet som han kan prata historia med. 

Min pojkvän är i London och har det säkert bra där han med. Lär sig saker om appar. Jag tänker mig att han vandrar runt och petar på olika gadgets. Han är säkert också lite överväldigad.

Själv sitter jag hemma i Vasa och bara myser åt hur bra jag har det här. Skulle verkligen inte orka resa nånstans alls just nu. Och det måste ju betyda att jag hittat ett bra ställe att bo på.

Den osynliga cykelhjälmen

En sån. Så smart.

Rast

Vår lärare den här veckan har bott länge i Sverige. Jag blev så glad när han frågade om vi ville ha rast där våra finländska lärare skulle fråga om vi vill ta paus. Första gången han sa det ville jag reflexmässigt springa ut och klättra i klätterställningarna på lågstadiets gård. Eller svinga mig framframfram i de bästa gungorna någonsin. Tänk att vi ska få ha det så här hela veckan.

Multicultural Nature Trail

I lördags åkte jag ut till Björköby och vandrade med min församling. Det var så skönt att vara ute längre än  de minuter jag cyklar till och från skolan. Det var också kul att vandra i finländsk skärgård tillsammans med människor från andra länder. Allt blir liksom ett under. Ooh, lingonberries.

Vi var uppe i ett torn. Mäktiga vyer.

As I said: mäktiga.

Ja liksom mäktiga.

Sen vandrade vi.

Förundrades över fin mossa.

Hittade en underbar horisont.

Och en till.

Nu orkar jag igen!

Hängivenheten

Jaiks, jag har bokat min första intervju. Vild som jag var slutade mailet med orden: om du inte hinner svara så bongar jag dig ändå!

Kändes frimodigt. 

Ända sen jag kom på min intervjuidé i eftermiddags har jag gått runt och känt mig hängiven. Hängiven på yogan, hängiven under cykelturen hem. Hängiven när jag hämtade min risotto från Fredriks (den övernattade där). Hängiven när jag gjorde research på författaren jag ska intervjua och speciellt hängiven när jag skrev mailet. Nu är jag alldeles matt av all hängivenhet.

Det måste ju gå över.

Jeppis

Klassresa till Jeppis idag. Så ljuvligt att tråma in sig i minibussen med fyra fina varelser och en fin lärare bakom ratten. Nästan som en storfamilj, fast med en rejäl bunt dagstidningar i stället för aku ankkor. Go north. 

Jag tycker om att besöka tidningsredaktioner. Det finns en sådan air av att alla vet exakt vad de ska göra. Och alla kan exakt det de ska göra. Expertisen.

Min klasskompis Linn bloggade om vår dag, med bilder. Det är lite sjukt: hon länkade till min blogg i inlägget och plötsligt hade 150 nya människor besökt lite skrik. Hejhej, hoppas ni inte ångrar klicket.

Söndag

Jag skypechattade lite med Fredrik* idag. Det gör vi ofta, fastän vi ses varje dag. Mest handlar det om va jä do.

Jag chattade ner vad jag gjort sen vi senast sågs några timmar tidigare. Inte mycket. Slängde med ett gnäll  om hur jag alltid är så himla långsam. Att jag gjort så lite på så mycket tid. Slösat.

Han svarade: SUNDAY.

Det gjorde mig glad. Att han påminner mig om att jag inte alltid måste göra en massa saker och vara superproduktiv. Att jag inte behöver ha dåligt samvete för att jag inte fixat allt som jag teoretiskt sett kunde ha fixat på några timmar.

Dagens gloria det.

*Ja han heter faktiskt så, inte bara F.

Ge allt tre chanser

Idag var jag första gången på lugn yoga. Sivananda.

Jag visste att det skulle vara långsammare än min vanliga ashtanga. Tänkte ändå att jag skulle få bli lite svettig och lösa upp åtminstone en spänd hemulmuskel.

Men sivananda-yogan var så lugn att jag började frysa om fötterna och planera citymarket-besök där jag låg i dead mans pose och vilade efter några solhälsningar. Jag hann de facto planera hela min vecka under alla dead mans pose som återkom efter varje tillstymmelse till ansträngning. Jag tror att en rejäl promenad hade gjort mera susen för hemulryggen än det här med att andas turvis genom olika näsborrar. Och säga oooom.

Men vad vet jag.

Har nån av er hållit på med Sivananda? Lönar det sig? Blir det euforiskt sen?

Biskop emerita

Hörde idag att hankenstuderande lite brådmoget kan gå runt och kalla sig business manager eller marketing proffessional fastän de inte har belägg för det. Lite kul tycker jag. Ungefär som att jag skulle gå runt och säga att jag är kyrkoherde. Eller biskop.

Ska de va så här?

Nej kan det faktiskt vara meningen... Senast jag suttit så här och pressat ur mig text som jag inte fullt greppar var inför en filosofideadline som gulis. Jag satt på akademin mitt på natten och bara pressade fram text om gamla filosofer och hoppades innerligt att jag skulle lyckas knapra fram ens en teori rätt.

Nu sitter jag här igen. Samma akademi, annan stad. Inte natt, men sent ändå. Jag pressar min hjärna till det yttersta för att förstå de rättegångshandlingar som ligger framför mig. Gör understrykningar, och försöker skapa struktur till artikeln som ska förklara vad hovrätten kom fram till. Samtidigt som jag vet att deadlinen var för fyra timmar sen och att jag verkligen inte är på TF längre. På TF där deadline närmast är ett symboliskt begrepp.

Jag sackar efter i studierna. Det är lite magiskt hur mina klasskamrater hunnit göra alla grejer redan. Och lite tragiskt hur jag sitter här ensam och stretar med en evigt lång att göra-lista.

Men på något sätt är jag nöjd ändå. För genom den här (saakelis) uppgiften har jag lärt mig massor om hur franchising-företag funkar, och blivit övertygad om att jag nog aldrig vill bli en privatföretagare i en sådan. För Kotipizza kan minsann stämma dig för att du gått i konkurs. Och vinna.

Photoshop

Idag lär vi oss photoshop. Så här ser jag ut utan blodådror och födelsemärken (lite skrämmande). Och så här ser mitt livs första photoshop-montage ut:

Japp, jag är fortfarande kär i min nya studielinje.

tadam tadam

Det kändes roligt i morse att gå ut ur mitt hem. 

Det var länge sen sist. Inte så att varje morgon på sistone varit blytung och ångestgrå, men så att det funnits en ganska hög tröskel. Sådär så att jag måste arbeta fram en positiv attityd, riktigt knåda fram lite livslust inför dagens arbetsuppgifter. Men i morse var det bara tadam tadam, jag tar på mig klänning för det är fredag och sen läderjackan och sen bara njuta av halvtimmespromenaden och väl på plats fortsätta att vara excited över allt det nya som det här studieåret för med sig.

Och jag hade helt rätt i att vara excited, för idag har jag fått låna till mig en systemkamera.  

Första dagen

Scored. Min första studiedag på media är så scored. Vilken fullträff.

Det måste vara så här det känns för konfirmanderna (hoppas jag). Att komma till färdigplanerad helhet, där planerarna verkligen tänkt på vårt bästa. Tänk att någon annan tänkt ut att det behöver satsas på dramaövningar i grupp första studiedagen. Förstås, så tänker vi ju på skribaläger också: samarbetsövningar, gemenskapgemenskap. Men att vi får göra sånt på universitet, det är lite galet. Galet bra.

Jag blir pirrig när jag tänker på vad som väntar oss, för ja, jag har redan börjat tänka på oss som oss. Utan att vi behövt dela tusen kaffen eller stop. Så där bara, lite fina personligheter, lite omtänksamhet, lite dramaövningar. Så blev du och du och du och du och jag ett vi.

Huippis

Alltså jag vet inte om det är värt det längre. Huippumalli haussa och Americas next top model har varit med mig så länge, min och S-Ts härliga guilty pleasure. Men gårdagens första avsnitt av huippis? Ingen pleasure, bara guilt. Så tråkigt, så meningslöst. Några intressanta typer dock, härligt wierda (tänk att hon ena faktiskt heter Nelli-kaneli?). Men det räcker inte.

Jag hänger med på muodonmuutosjakso, men sen får e va.

Skulle

Igår skulle jag studera: fixa klart en dogmatik-kurs som är det sista steget till min kandidatexamen. Jag har  pynjat med kursen sen 2010, utan framgång. Igår var äntligen dagen då jag skulle ha tid att skriva färdigt den. Men. I stället började jag känna mig rysligt kreativ och kunde inte göra annat än korta av en loppisklänning. Jag mätte, mallade, nålade, klippte, sick-sackade, fållade. Tog outfitbilder. Virkade en mormorsruta. Sen for jag på yoga.

Idag var tanken att jag skulle fortsätta studera den där dogmatiken. Men genast jag knäppte på datorn kom jag på att jag ju måste lägga upp bilder av gårdagens klänningsprojekt här på bloggen. Två enkla före- och efterbilder, en kort text. Skulle jag alltså göra helt snabbt (max 20 minuter skulle det ta), och sen fortsätta studera. 

Men sen började jag leka med Paint:

Det går ganska bra att korrigera bilder med paint. 

Det tog en och en halv timme. Det ryktas att jag ska börja studera enligt färdigt upplagt schema i morgon. Jag behöver det där schemat.

Kyrkgnistan

Jag är glad. För att jag besökte en international sunday prayer idag och det var så avslappnat och skönt. Jag tror att jag hittat kyrkgnistan igen. Det behövdes nog en lite annorlunda men inte för annorlunda plats för att det skulle hända. Avskalat, människonära. Omtänksamt, artigt. Det var nästan som att komma till Taizé. Jag tror jag hittat ett gudstjänstammanhang att trivas i. Jesjesjesjes.

PS. Och jag får tala engelska, jesjesjesjes.

PS2. Och i slutet av månaden ska vi ut och vandra till Björköby. Varför gör inte alla församlingar det?

PS3. Det var inte pinsamt på kyrkkaffet, jesjesjesjes.

Att gå runt i tråkiga kläder gör mig trött.

Igår blev jag klar med min själavårdspraktik på sjukhus. Det var en ganska tung praktik så sista dagen krävde bestämt lite fest. Jag firade med loppis. Jag håvade med mig de roligaste kläderna jag kunde hitta:  blomklänningar, stora skjortor och kanske lite grunge-vibbar. Väldigt mycket 90-tal.

Efter att ha gått runt i tråkiga kläder under min praktik tänker jag nu njuta av att få klä mig så roligt jag bara kan. För det gör mig så trött att gå runt i tråkiga kläder, att inte vara hundra procent fri i klädvalet. "Nej, idag kan jag inte ta galna byxorna, och nej, inte heller roliga tröjan. Det får bli den där svarta trikåtröjan. Då syns ju namnskylten bra."

Till en början var det kul att genom klädval få känna mig lite officiell och "på jobbet", men redan tredje praktikmorgonen kände jag bara nä. Jag hade inte längre lust att trycka in mig i ett par tråkiga jeans och en proper tröja. Det var ingen som sa att jag måste gå klädd så, men alla andra som jobbar i sjukhusmiljö är så rent klädda (de har ju uniform) att jag kände att det också borde vara min linje.

Men nu är det slut på det, för när jag idag tömde loppishåven hittade jag bland annat dessa pärlor:

En storblommig klänning och en senapsgul artsy-fartsy-skjorta. Nu kan hösten komma.

PS. Alla ni som jobbar i någon sorts uniform - prästskjorta, vårdkläder, kontorskavajer... - hur orkar ni? Trivs ni i jobbuniform?

Sommarsvart

Underbara Clara skriver att hon klär sig i svart när hon känner sig intellektuell eller annars bara dramatisk eller lite pretentiös. Jag kan känna lite samma tankar när jag väljer svart, och speciellt på sommaren får jag en lite extra dramatisk air över mig när jag draperar mig i svart då övriga världen studsar runt i pastell och korall. Då passar det liksom extra bra att ha en tungläst bok om historia och religionsdialog som accessoar.

Just den här svarta klänningen har varit med på bloggen förr, men idag fick jag för mig att den blir ännu roligare om jag knyter lite knutar i fållen också. Och det blev faktiskt så pass roligt att jag lämnade boken hemma och tog en kille i handen i stället.

När 346 kilometer blev fyra kvarter.

Tänk att jag knöt på mig springskorna och for på lenkki, sprang runt i en småfrämmande stad i en halvtimme och sedan bara knackade på hos min pojkvän. Åt några knäckebröd och studsade sen vidare hem till mitt.

 It's like.. walking distance.

Den sista kyrkvärdsoutfiten

I söndags hade jag min sista kyrkvärdsdag. Nästa vecka flyttar jag till Vasa så då får nån annan dela ut psalmböckerna i stället för mig. 

Kläderna? Mokkakjol från loppis, Monki-topp (hur dyr som helst och självskrynklande material, köp inte!), självgjort halsband och urgammal kofta från NoaNoa i Polen (den fyller sex år i år, jag är stolt).

Men alltså vad det kan vara roligt att dela ut psalmböcker! Att få stå där när folk kommer in och säga hej och varsågod. Att samla upp konfirmandernas kyrkogångsböcker, och skaka hand med farbröderna som tycker att det är så roligt med unga människor i kyrkan. Nästan varje gång jag varit kyrkvärd har någon frågat mig om det är jag som är Ylva (?). Och lyckan när jag lyckades lära mig vilken tant det är som vill ha en psalmbok med större text.

Heja kyrkvärdsskap!

Fem euro

Åh, UFFs en-euros-dag. 

Fastän jag gått ner rejält i klädkonsumtion det senaste året kan jag bara inte låta bli att besöka en loppis nu som då. För att där finns så många överraskningar, plagg jag aldrig trodde kunde existera. Nästan som att gå på museum för modern konst. Och UFFs en-euros-dagar är nog loppisarnas créme-de-la-créme.

Ett problem jag haft i och med min minskade klädkonsumtion är enkla bastoppar, ni vet, de där ärmlösa svarta och vita topparna som går ner en bit över höfterna. Min arsenal av vita och svarta bomullstoppar börjar bli slitna och fula, och borde snart degraderas till typ städtrasor. Men vad ska jag ersätta dem med när degraderingsdagen väl kommer? Jag vill inte köpa nya trikåtoppar vars ursprung jag inte kan vara säker på och det är svårt att hitta bra kvalitetstoppar på loppis. En strategi är att sy nya toppar av gamla trikåkläder jag redan äger, och en annan är att leta nya möjligheter på loppis. Vem har sagt att långa trikåtoppar är det bästa basplagget för överkroppen?

Så medan jag trängdes med mommona på UFF plockade jag åt mig dessa fem plagg som kunde utmana  H&Ms fem-euros-trikåtoppar. Den längst till höger på bilden har redan blivit en favorit, kanske för att den liknar trikåtoppen mest. De andra tror jag bestämt blir sköna sommarplagg i sällskap av gamla slattriga jeans.

Hän

En gång småpratade jag med en finsk teologiprofessor om min kandi som handlar om kulturteologi, närmare bestämt om att tolka Annie Lennox lyrik. Jag gnällde lite över hur svårt det är att låta bli att ta tag i varje pronomen och säga "här talar hon om Gud, helt klart!!!!". Det är svårt att vara vetenskaplig enligt naturvetenskapliga normer, för tolkning är ingen exakt vetenskap. Professorn höll med om att det är skitsvårt att göra kulturteologi bra, och raljerade lite över att det är lite som att ta J. Karjalainens "Hän" och säga att varje gång han nämner hän så bara måste det handla om Gud. Vi fnissade båda i ett smånördigt samförstånd.

Men nu när min kandi är klar inser jag att jag gjort just det som vi fnissade åt. Varje gång Lennox säger "you", så hojtar jag segervisst Gud!. Men jag har mina orsaker och argument, och tycker att helheten håller. Nu återstår det bara att se om granskningen håller med. Kanske ni kan hålla tummarna?

(Och till alla er som förväntade er ett inlägg om hen: jag orkar inte, sori.)

Kandi - klor. Same same

Vaknade just från en alldeles för sen powernap och skulle fortsätta skriva kandi. Men så tänkte jag att jag klorbleker ett par jeans i stället. Hiskeligt mycket mer spännande.

"no regrets"

Förra sommaren gjorde jag det där som jag av princip inte ska göra: slöshoppa kläder jag varken behöver eller har rätt storlek till, bara för att det är rea. Första dagen med plagget känns fräsigt, hurra nu är jag lika cool som tonåringarna, men sen försvinner fräset och plagget inleder sin resa till längst-bak-i-garderoben-land. Plagget känns inte "jag" och tonåringarna har redan hittat nånting coolare (det är därför plagget var på rea). Att förra sommarens impulsköp dessutom har trycket "no regrets" är ju lite kul. Vad kostade den? Tio euro, tolv? Hur mycket god mat hade jag inte fått för det? (En lyxig couscoussallad med fetasojabullar.) Hur många corona? (4). Klart att jag ångrar köpet.

Men så grävde jag fram plagget en dag, och tänkte att nu saakeli ska det här bli mitt plagg och inte bara en lätt vinst för jc. Och jag lyckades en gång, med orange tröja under och favoritkoftan på. Vilken flax. Och sen lyckades jag en gång till, med rosa topp och blåa schlakabyxor. Och nu plötsligt har plagget blivit mitt, ja jag är till och med lite förtjust i det. No regrets, liksom.

Om ni undrar över sladden så är det samtal med F på gång. Jag går ofta runt i mitt hem medan vi pratar om kvällarna; plockar undan grejer, röjer upp. Ger mina krukväxter lite kärlek. Och knäpper outfitbilder tydligen.

Feedback

För sex år sedan skrev jag en kolumn i Vasabladet. Det var min första kolumn någonsin och jag var skitnervös när jag skickade in den. Den hette "Mina underbara ögonbryn" och handlade om att skapa egna skönhetsideal, i stället för att låta reklamen bestämma vad som är snyggt. Jag jobbade massor med texten, skrev om den flera gånger efter att mina syskon pekat ut pinsamheter och gett konstruktiv feedback. Så blev den färdig, och jag skickade in den. Jag var urstolt när den kom i tidningen, tyckte att den var hur bra som helst, fastän bilden av mig under texten blev helt galen i tryck. "Nu börjar det", tänkte jag. Nu börjar min skrivkarriär. Jag ska bara hitta på nya teman att skriva om, och sen skriva tills fingrarna blöder och skicka in och skicka in och bli en kolumnist som folk kommer ihåg. Men det hände inte. Jag klarade inte av att skriva en kolumn till, fastän jag fick uppmuntrande mail från tidningen som ville ha mer. Jag klarade inte av det, fastän skärgårdstanterna kom fram till mig och sa att de också var grymt stolta över sina vildavuxna ögonbryn. Jag fick massor av positiv feedback från de mest oväntade håll, men ändå gick det inte.

För att jag fick en dålig feedback. "To som bara knälder om ho do siir uut". Att orden kom från en vän gjorde inte saken bättre. Att han helt missförstått poängen med texten sved som sjutton. För den handlade inte om hur jag gnällde över att jag var ful, utan om hur jag kämpade för att få tycka att jag var fin, trots att jag inte såg ut som kvinnan i veet-reklamen eller tjejerna på skolans idrottslinje.

Det är sjukt hur en enda dålig feedback kan skapa sådan handlingsförlamning. Men å andra sidan har jag kommit över det nu, och blivit bättre på att hantera faktum att alla inte tycker som jag. Men det är konstigt att negativ feedback kan ha sådan genomslagskraft när positiv feedback lätt bara tas som tomt smicker.

Råkar du vara kung på att ta positiv feedback på allvar? Hur gör du? Och hur blir man den där gåsen som negativ feedback bara rinner av?

Det undrar jag nu, när jag så småningom ska lämna in min kandi till bedömning.

Syskonbarn.

Mitt i det mest intensiva kandiskrivandet kom min systers familj på besök. (Min syster tog en bild.) Så skönt att ha besök, och roligt! Perfekt omväxling till skrivandet. Tänk att ett hem kan ha lite aktivitet på gång hela tiden, det glömmer jag lätt när jag bor ensam. Så medan jag rör ihop lite pastasås och river parmesanost hör jag följande konversation:

"Tämä pyöräilylamppu on mun."

"Eipäs kun mun!"
"No sitten mä lyön sua tohon."

Och jag har sån lust att kasta mig in i bråket och ropa att cykellampan faktiskt är MIN, att det är jag som köpt den på clas ohlson och jag har faktiskt kvitto. Men så minns jag att jag är 23.

Jag gläder mig åt att 3-åringen yttrade de kärleksfulla orden "Lissu kun sä olet mun rakas niin sä saat ny tiskata loput", och åt att 6-åringen delar min Don Rosa-fascination.

En av de bästa grejerna jag vet är att få vara moster. <3

Katekesen, hopla!

Idag har jag läst Katekesen från pärm till pärm, och det är faktiskt första gången fastän jag studerat teologi i fem år. Det är svårt att förstå varför jag inte gjort det tidigare, för Katekesen är både tunn och lättläst. Dessutom är den kärnan i den kristna tron, så man kan ju tänka sig att den är ett bra ställe att börja på om man är nyfiken på kristendom. I stället började jag med gymnasiets rellaböcker som fascinerade mig oerhört, för alla vackra bilder och djupa förklaringars skull. Jag hade inte ens en tanke på att läsa Katekesen, och varför skulle jag ens ha haft det? Det står ju inte "kristendomens grunder" på pärmen, vilket det kanske borde göra.

Jag har länge tänkt att Katekesen säkert är svår och tråkig, cirka femton kilometer från riktiga människors liv. Så fel jag hade. Katekesen är ju så vardagsnära. Biskop Eero Huovinen gör verkligen ett fint arbete i att förklara buden, trosbekännelsen och Fader vår på att människonära sätt. Det är lite pinsamt nästan att jag först nu inser att bud nummer åtta handlar om skitprat. Prata inte skit om andra människor, hur elementärt och vardagsnära är inte det? Och så svårt att följa.

Orsaken till att jag nu läst Katekesen är att jag behöver den som jämförelsematerial till min kandi, och därför är även mitt exemplar fullt av studieflags. B står för bekymmer jag hittat i boken (några riktigt allvarliga), och Ö för övertygelser, som den förstås är proppfull av (vissa mer övertygande än andra).

Har du läst katekesen? Eller ens rört vid den nån gång? Är  du lika begeistrad som jag?

Gåvor

Och plötsligt vaknar jag i Vasa, och minns luddigt dagen som var igår. Tågresan i sällskap av Bulgakovs galna värld. Den dåliga stämningen när jag anlände och inte fattade att dörren var olåst, att jag inte hade behövt ringa på. Den bättre stämningen när vi försökte ses för första gången på nytt. Hej. Pastan. Myset.

Och rayman origins. Ibland gör min pojkvän fina saker, som att komma ihåg att jag någon gång pratat om hur jag spelade Rayman för tio år sedan, om hur jag och min granne tyckte att det var det bästa spelet någonsin. Och att han sedan köper en ny version av spelet, bara så att jag ska få återuppleva det där. Och att han går med på att spela långsammare så att jag hinner lära mig efter hundra försök hur jag gör för att få Rayman att hoppa och slå neråt med kraft så att det kommer en ljusblixt (en kombination av tre knappar, så svårt). Och hejar på när jag lyckas.

En annan gång köpte han ett spel åt mig när jag hade svininfluensa.

Styrka

Nu är jag tillbaka från retreaten, och kan konstatera att det är annorlunda när det inte handlar om första hjälpen. Jag kände mig stark. Mina två dagar i tystnad innehåll så mycket. Jag läste en massa böcker (Snoan har ett härligt bibliotek), sprang i skogen, började dagen med yoga i morgonsol och återupptäckte min förtjusning för att måla med vattenfärg. Tidigare retreater har mest handlat om intensivt dagboksskrivande och sömnsömnsömn, inte om motion och kreativitet. 

På måndag ska jag börja studera ordentligt. Det är färdigvilat nu.

Jag har äntligen börjat märka hur yogan sakta men säkert gör min kropp starkare. Det är kul, och allra stoltast (och mest förvånad) är jag över hur yogan stärkt mina fötter. Det kanske inte syns, men mina stortår är helt annorlunda nu än för tre år sedan. Jag vet inte hur man mäter stortåstyrka, men om det vore möjligt så tror jag att mina exemplar idag lätt skulle klara av att lyfta ett mjölkpaket var. Tänk att det kan finnas en så stor styrka i något så litet som stortår.

Retreat

I morgon åker jag på retreat. Om jag räknat rätt blir det femte gången i mitt liv jag väljer att vika av några dagar för tystnad, lenkki, tidebön och fantastiskt god mat. Det blir femte gången, men det är första gången som jag inte känner att jag är i akut behov av telefonförbud och stillhetsmiljö. Jag är redan utvilad, så det blir intressant att se vad retreaten kan ge mig den här gången, när det inte är en första-hjälpen-situation.

Jag tror att alla människor behöver retreater nu som då. En retreat handlar om att dra sig tillbaka, att retirera. Att stiga ut ur samhällets virvlar för en stund och sedan komma tillbaka, som en lite lugnare människa. På lite stadigare ben.

Jag tror man kan ta en retreat på många olika sätt. Jag var nyss en vecka hos min syster i Oslo, där mina dagar mest gick ut på att städa ett vackert hem, göra mat i ett funktionellt kök och mellan varven snusa på en nyfödd liten bebis. Och nästan varje dag tog jag en rask promenad i en närliggande skog, och avslutade dagen med en timmes skön yoga. Fastän jag egentligen var där för att jobba så kändes veckan ändå som en retreat. För att det var så enkla dagar. Jag behövde inte fixa nånting extra, inte stressa över ogjorda studier. Bara göra saker på halvrutin.

Hur retirerar du?

En gutt!

Nu är jag i Oslo och sent igår kväll blev jag moster för sjätte gången. Vi besökte nya gutten på sjukhuset idag och det var en av de finaste stunderna jag samlat på mig. När storasyster träffade lillebror.

Och att få ha djup ögonkontakt med någon som just anlänt. Visheten! Allt han vet som vi redan glömt.

NU är fastan slut!

Ni vet hur situationen varit. Det har varit svårt för mig att inte ha råd att med frissabesök under fastan, med tanke på att hårsituationen var jobbig redan när fastan började. Att går runt med konstant dålig hårdag har inte varit det svåraste med fastan och det har definitivt varit lärorikt, men nu får det vara nog. NU är fastan slut.

Eila (damen som klipper mig) läxade upp mig när jag satt mig ner i frissastolen. No, kerropas. Och jag berättade, lade fram min skam över hur dåligt jag skött mitt hår. Berättade om Indiens blekande sol, och om minusgraderna som sög sig fast i luggen. Och hon instämde i varje ord. Nää on kyllä todella kuluneet. Men hon gjorde sitt bästa (annars skulle hon inte vara min Eila!) och nu är jag bara så nöjd. Fastän vi förstås missförstod varandra (det gör vi alltid) om hur pass kort det skulle vara på ena sidan.

Vilken nåd att få känna löjligt stor glädje över något så enkelt som hår.

Min vänstra sida går hem var som helst. Man kunde till och med tro att jag är en pagetjej. 

Eller att jag går på hanken?

Men se där, min högra sida skriker "kom å bråtas me mieeg!"

Extrem joggning

Min syster Laura är i Oslo och utför tydligen extrem joggning (jag trodde hon skulle vakta barn, vilket hon säkert också gör). Jag ska joina henne på torsdag, och till min förvåning känns det ganska självklart att också jag ska packa ner mina springskor i rinkkan. När hände det här? När började jag göra annat än yoga och tiominuterspromenera till bibban?


När vårsolen kom fram förstås.

Påskspektrat

Ungefär så här var min påsk:

På långfredag vandrade jag iväg till Martinskyrkan, där vår församling firade långfredagsgudstjänst.  Jag har svårt att inse att man också kan ha andra gudstjänster i just den kyrkan, när den för mig andas så väldigt mycket långfredag. Altartavlan är som gjord för att ackompanjera läsningen av texterna om Jesu död, och akustiken perfekt för en gudstjänst utan orgel. För mig är altaret i den kyrkan alltid täckt av svart tyg. Eftersom jag var kyrkvärd fick jag läsa Jesaja 53, och slutligen släcka Kristus-ljuset när Gud gav upp andan. 

Jag tycker om långfredagen för att den är så hopplös. Den talar rakt om lidande, om smärta och mörker. Den undviker inte, och försöker inte ens ge ett konstlat hopp. Ibland står vi just så, utan hopp och mitt i smeten. Vi kan inte undvika det, men vi kan öva oss att hantera det. Öva oss att stå i mörker.

Efter gudstjänsten åt jag lunch med en god vän. Sen dristade vi oss till att se The Passion of the Christ, en verkligen tung film att se. Inget man vill småäta choko till. Sedan pratade vi i hundra timmar om hur vi har det, om våra kyrie och gloria (svårigheter och tacksamheter).

På lördagen åt jag lunch med vänner, men märkte fort att jag ville vara ensam. Det är lite rörigt med påsken, å ena sidan vill jag vara glad åt att ha ledigt men å andra sidan handlar påsken om så mycket världssmärta att det känns konstigt att höra folk önska varandra glad påsk så länge som graven ännu är stängd. Så jag gick hem till mitt och gjorde något jag längtat efter att göra under hela fastan: jag planterade om mina krukväxter medan jag lyssnade till podcasts om svåra saker, om bland annat flyktingskap och ätstörningar. Det låter deppigt, men det kändes inte så. Det handlade mer om att se världen för vad den är, bristfällig, samtidigt som jag ordnade om för att mina växter skulle få det lite bättre. Inte bara älta det dåliga, utan att verkligen se det dåliga för att kunna göra något åt saken. Att lyssna på när Mia Skäringer berättar om hur hon blivit våldtagen samtidigt som jag knackade ut övervuxna rötter ur trånga krukor kändes inte hopplöst, för nästa steg var att sätta växten i större kruka, med ny jord och färskt vatten. Det är svårt att förbättra någonting om man inte först ser hur galet det är. 

Tidigt på påskdagsmorgon for jag på lenkki, och kände mig lite som kvinnorna vid tomma graven när jag mötte solskenet som var så livsbejakande. På påskdagens högmässa var jag kyrkvärd igen, och fick möta småbusiga präster och frivilliga i sakristian, och dela ut psalmböcker åt förväntansfulla kyrkobesökare. Dessutom fick jag se en glimt av kyrkkören som övade inför gudstjänsten när jag hämtade mer psalmböcker från ett mindre kapell. Jag tycker så om vår församlings kyrkokör. Den är så passionerad. Kören tar sin sång på stort allvar, och förmedlade en sann glädje under själva gudstjänsten. Jag blev så glad när de sjöng halleluja i stämmor, damerna och herrarna skilt. Efter gudstjänsten gick jag hem och bara njöt av mina tulpaner och ovanligt frodiga påskgräs. Kristus är uppstånden, och kärlek vinner.

Jag hade tänkt gå på bio på söndagen, sådär för att markera att fastan nu är slut och jag igen kan sätta pengar på nöjen. Men jag glömde bort det, och satt i stället och skype:ade för första gången någonsin med min pojkvän. Tänk att det inte hänt tidigare att vi sett varandra medan vi pratat. Det var fint. 

Annandag påsk hände något oerhört. Min tvätt blev tvättad, mitt golv dammsuget, min matta rensad från hundhår. Och, inspirerad av becoming minimalist-bloggen fyllde jag en en ikea-kasse med saker jag inte längre behöver. Den kommer att dyka upp på Teologiska studentföreningens gratisloppis nästa vecka.

Idag ska jag gå till frissan, vilket ni som följt min fattigdomsfasta vet är en väldigt stor grej. Jag är så glad åt det, och hoppas att jag ska få känna mig riktigt fin efteråt.

Jag känner väldigt mycket att livet vinner just nu. Glad påskvecka åt er!

skrik inte

Det är lite kul att någon hittat till min blogg med sökorden "skrik inte", när mitt bloggnamn ju handlar om att det finns saker man måste få skrika ut om, men att skriket inte behöver bli öronbedövande utan gärna får stanna på nivån "lite". Hoppas att du hittade vad du sökte.

Skärtorsdag, sammanfattningsdag

Nu vänner börjar fastan lida mot sitt slut, och med bara fyra dagar kvar av totala 47 sammanfattar jag nu vad jag lärt mig av att leva på hälften mindre pengar än vanligt:

• Veckohandla är hejsan. Att handla på mätt mage med inköpslista vinner 5-0 mot att handla trött och hungrig utan inköpslista. Det är otroligt skönt att kunna gå raka vägen hem efter en studiedag och veta att där finns allt jag behöver den här veckan, dessutom är det billigare i längden.
• Att låta konsumtion ta tid skalar bort onödiga inköp. Under fastan har jag många gånger tänkt "det där ska jag köpa sen när fastan tar slut", men nu kommer jag inte längre ihåg vad det var som var så viktigt att köpa, alltså kan det inte ha varit så viktigt trots allt. De enda saker som står sig kvar i minnet är en symaskin och en "groddningslåda", och båda känns som långsiktiga investeringar. 
• Brödbak är en njutning. Man kan lyssna på en bra podcast medan man knådar, och slänger man in bröden i frysen har man färskt bröd varje morgon. Man får själv bestämma mängden rågmjöl, och slänga i lite sojakross om man vill ha proteinrikt bröd. Och helt sjukt billigt är det.
• Det finns värre saker än att ha constant bad hair day. Det är de facto ganska spännande att se vad mitt hår hittar på när jag inte utsätter det för frissabesök.
• Det behöver inte kosta att ha fritid. Min bästa belöning efter en studiedag just nu är att se på film jag lånat på bibban medan jag reparerar kläder jag hittat i min garderob. Kostnad? Nada!
• Jag har haft råd att köpa fair trade-produkter fastän jag levt på 3,35 om dagen. När jag på påskdagen återgår till 6 euro om dagen borde jag alltså ha råd med ekoprodukter också.
• Det är en lyx att resa.

Det känns som att jag vunnit.

Relirelirelireli

-Hur pass religiös är du egentligen?

Den frågan fick jag igår, i en intervju om min fasta. Ja, hur pass religiös? Finns det en skala jag kan sätta in mig på, en lista där jag kan kryssa av vilka religiösa attribut jag har? Och vad betyder det att vara mer eller mindre religiös? Skulle hon ha blivit rädd om jag svarat "väldigt"? Eller lugn om jag svarat "ganska lite faktiskt"?

Den som vill höra intervjun (och mitt lite bortkomna svar på frågan) så är det Jouren på radio x3m som gäller, på måndag 9.4 någon gång mellan 10 och 14.

Och frågan alla ställer sig nu är förstås: hur pass kul var det att bli intervjuad till radio x3m?

På en skala från ett till tio: 10!

Behöver du bostad i Vasa för sommaren?

I och med min efterlysning för några veckor sedan fick jag fler bostadserbjudanden än jag förmår ta emot. Så om nån av er behöver bostad i Vasa för sommaren så säg till, jag kan dra det där strecket mellan dig och en ivrig uthyrare. Maila liisa punkt mendelin at gmail punkt com. 

Vill du resa gratis måste du gå

Fastan har lärt mig att resor inte är en självklarhet. Det kostar att förflytta sig från en plats till en annan, om så bara med lokalbussen. Det enda sättet att förflytta sig gratis är att gå. För att cykla krävs det att du köpt en cykel, och för att åka tåg, buss och flyg måste du ha pengar över när mat och boende är fixat.

Jag vet inte om en fattig människa i längden kunde leva i ett distansförhållande. Varje gång jag och F vill träffas måste en av oss betala 60 euro. Under fastan har F tagit hand om det där, men jag skulle verkligen inte vilja ha det så i längden för voi saakeli att det stör jämställdhetsvurmaren i mig. Jag vill ju kunna dela på kostnader, varje cell i mig skriker att jag vill dela jämnt.

Och semesterresor då? Om man skulle gå in för att alltid leva så som jag levt under fastan, vad skulle man göra när man har behov av semester? Man reser inte bort. Hur billiga flygen än är så ska man ju också bo nånstans, och fastän man skulle få sova hos bekanta så måste man ändå äta. Och den ultimata frågan: hur kul är det egentligen att resa om man inte har råd att göra någonting? Inte gå på muséer och konserter, eller åka på guidad cykeltur i parisnatten. För att inte tala om shopping. Och  ungefär här uppstår frågorna som jag verkligen har svårt med:

Måste man resa? Är det faktiskt så kul och viktigt att se nya platser, möta nya kulturer, äta mat som smakar annorlunda? "Komma bort"? Och måste man nödvändigtvis flyga nånstans långt bort för att göra allt det där? Kan jag inte bara ta bussen till Varissuo?

Den här frågan kräver lite mer brottning. För jag tycker om att resa. Det är ju så kul att...

...vara turist i ett turistlöst Eritrea,

...hoppa runt på operan i Oslo,

...undra var Sacre Coeur är i Paris,

...hitta tomtens renar i Delhi,

...och upptäcka att skitstaden Alleppey mot alla odds faktiskt råkar ha den helt perfekta stranden.

Men hur ska man rättfärdiga sånt? Ska man?