tisdag 10 april 2012

Påskspektrat

Ungefär så här var min påsk:


På långfredag vandrade jag iväg till Martinskyrkan, där vår församling firade långfredagsgudstjänst.  Jag har svårt att inse att man också kan ha andra gudstjänster i just den kyrkan, när den för mig andas så väldigt mycket långfredag. Altartavlan är som gjord för att ackompanjera läsningen av texterna om Jesu död, och akustiken perfekt för en gudstjänst utan orgel. För mig är altaret i den kyrkan alltid täckt av svart tyg. Eftersom jag var kyrkvärd fick jag läsa Jesaja 53, och slutligen släcka Kristus-ljuset när Gud gav upp andan. 

Jag tycker om långfredagen för att den är så hopplös. Den talar rakt om lidande, om smärta och mörker. Den undviker inte, och försöker inte ens ge ett konstlat hopp. Ibland står vi just så, utan hopp och mitt i smeten. Vi kan inte undvika det, men vi kan öva oss att hantera det. Öva oss att stå i mörker.

Efter gudstjänsten åt jag lunch med en god vän. Sen dristade vi oss till att se The Passion of the Christ, en verkligen tung film att se. Inget man vill småäta choko till. Sedan pratade vi i hundra timmar om hur vi har det, om våra kyrie och gloria (svårigheter och tacksamheter).


På lördagen åt jag lunch med vänner, men märkte fort att jag ville vara ensam. Det är lite rörigt med påsken, å ena sidan vill jag vara glad åt att ha ledigt men å andra sidan handlar påsken om så mycket världssmärta att det känns konstigt att höra folk önska varandra glad påsk så länge som graven ännu är stängd. Så jag gick hem till mitt och gjorde något jag längtat efter att göra under hela fastan: jag planterade om mina krukväxter medan jag lyssnade till podcasts om svåra saker, om bland annat flyktingskap och ätstörningar. Det låter deppigt, men det kändes inte så. Det handlade mer om att se världen för vad den är, bristfällig, samtidigt som jag ordnade om för att mina växter skulle få det lite bättre. Inte bara älta det dåliga, utan att verkligen se det dåliga för att kunna göra något åt saken. Att lyssna på när Mia Skäringer berättar om hur hon blivit våldtagen samtidigt som jag knackade ut övervuxna rötter ur trånga krukor kändes inte hopplöst, för nästa steg var att sätta växten i större kruka, med ny jord och färskt vatten. Det är svårt att förbättra någonting om man inte först ser hur galet det är. 


Tidigt på påskdagsmorgon for jag på lenkki, och kände mig lite som kvinnorna vid tomma graven när jag mötte solskenet som var så livsbejakande. På påskdagens högmässa var jag kyrkvärd igen, och fick möta småbusiga präster och frivilliga i sakristian, och dela ut psalmböcker åt förväntansfulla kyrkobesökare. Dessutom fick jag se en glimt av kyrkkören som övade inför gudstjänsten när jag hämtade mer psalmböcker från ett mindre kapell. Jag tycker så om vår församlings kyrkokör. Den är så passionerad. Kören tar sin sång på stort allvar, och förmedlade en sann glädje under själva gudstjänsten. Jag blev så glad när de sjöng halleluja i stämmor, damerna och herrarna skilt. Efter gudstjänsten gick jag hem och bara njöt av mina tulpaner och ovanligt frodiga påskgräs. Kristus är uppstånden, och kärlek vinner.

Jag hade tänkt gå på bio på söndagen, sådär för att markera att fastan nu är slut och jag igen kan sätta pengar på nöjen. Men jag glömde bort det, och satt i stället och skype:ade för första gången någonsin med min pojkvän. Tänk att det inte hänt tidigare att vi sett varandra medan vi pratat. Det var fint. 



Annandag påsk hände något oerhört. Min tvätt blev tvättad, mitt golv dammsuget, min matta rensad från hundhår. Och, inspirerad av becoming minimalist-bloggen fyllde jag en en ikea-kasse med saker jag inte längre behöver. Den kommer att dyka upp på Teologiska studentföreningens gratisloppis nästa vecka.

Idag ska jag gå till frissan, vilket ni som följt min fattigdomsfasta vet är en väldigt stor grej. Jag är så glad åt det, och hoppas att jag ska få känna mig riktigt fin efteråt.

Jag känner väldigt mycket att livet vinner just nu. Glad påskvecka åt er!

2 kommentarer:

Sylvia sa...

Oj Liisa, du är så klok. Det är ett nöje att läsa dina texter som både är roliga och tankeväckande och djupa. Har inte läst din blogg på ett tag, så jag sträckläser nu.

Hälsningar Sylvia

Liisa Mendelin sa...

Tack Sylvia! Jag blir speciellt glad åt att du kommenterar så här uppbyggligt på ett inlägg som jag övervägt att ta bort (har tänkt att det nog är lite för relirelireli... :). Jag tycker att det är så roligt att få följa med din blogg också, det börjar vara flera år sedan jag såg dina målningar för första gången så det är fascinerande att följa med hurdana projekt du har och hur du utvecklats konstnärligt. Och spännande med den där jörgensen.