Ni vet hur situationen varit. Det har varit svårt för mig att inte ha råd att med frissabesök under fastan, med tanke på att hårsituationen var jobbig redan när fastan började. Att går runt med konstant dålig hårdag har inte varit det svåraste med fastan och det har definitivt varit lärorikt, men nu får det vara nog. NU är fastan slut.
Eila (damen som klipper mig) läxade upp mig när jag satt mig ner i frissastolen. No, kerropas. Och jag berättade, lade fram min skam över hur dåligt jag skött mitt hår. Berättade om Indiens blekande sol, och om minusgraderna som sög sig fast i luggen. Och hon instämde i varje ord. Nää on kyllä todella kuluneet. Men hon gjorde sitt bästa (annars skulle hon inte vara min Eila!) och nu är jag bara så nöjd. Fastän vi förstås missförstod varandra (det gör vi alltid) om hur pass kort det skulle vara på ena sidan.
Vilken nåd att få känna löjligt stor glädje över något så enkelt som hår.
Min vänstra sida går hem var som helst. Man kunde till och med tro att jag är en pagetjej.
Eller att jag går på hanken?
Men se där, min högra sida skriker "kom å bråtas me mieeg!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar