Fastan har lärt mig att resor inte är en självklarhet. Det kostar att förflytta sig från en plats till en annan, om så bara med lokalbussen. Det enda
sättet att förflytta sig gratis är att gå. För att cykla krävs det att
du köpt en cykel, och för att åka tåg, buss och flyg måste du ha pengar över när mat och boende är fixat.
Jag
vet inte om en fattig människa i längden kunde leva i ett
distansförhållande. Varje
gång jag och F vill träffas måste en av oss betala 60 euro. Under fastan
har F tagit hand om det där, men jag skulle verkligen inte vilja ha det så i längden för voi saakeli att det stör jämställdhetsvurmaren i mig. Jag vill ju kunna dela på kostnader, varje cell i mig skriker att jag vill dela jämnt.
Och semesterresor då? Om man skulle gå in för att alltid leva så som jag levt under fastan, vad skulle man göra när man har behov av semester? Man reser inte bort. Hur billiga flygen än är så ska man ju också bo nånstans, och fastän man skulle få sova hos bekanta så måste man ändå äta. Och den ultimata frågan: hur kul är det egentligen att resa om man inte har råd att göra någonting? Inte gå på muséer och konserter, eller åka på guidad cykeltur i parisnatten. För att inte tala om shopping. Och ungefär här uppstår frågorna som jag verkligen har svårt med:
Måste man resa? Är det faktiskt så kul och viktigt att se nya platser, möta nya kulturer, äta mat som smakar annorlunda? "Komma bort"? Och måste man nödvändigtvis flyga nånstans långt bort för att göra allt det där? Kan jag inte bara ta bussen till Varissuo?
Den här frågan kräver lite mer brottning. För jag tycker om att resa. Det är ju så kul att...
...vara turist i ett turistlöst Eritrea,
...hoppa runt på operan i Oslo,
...undra var Sacre Coeur är i Paris,
...hitta tomtens renar i Delhi,
...och upptäcka att skitstaden Alleppey mot alla odds faktiskt råkar ha den helt perfekta stranden.
Men hur ska man rättfärdiga sånt? Ska man?
4 kommentarer:
Du och jag har lite samma dilemman...
Ja, tell me about it! Men jag sitter här och funderar på lösningsalternativ, så det behöver inte vara så hopplöst. Man måste ju int vara en skurk bara för att man vill resa lite, huvudsaken är väl att man spanar in HUR man reser. Men vitsi va alla billighetsflyg e frestande!
På tal om Varissuo och främmande kulturer. Inom en kurs i skolan var jag stödperson åt en utländsk (persisk? äh, minns inte!) kvinna, som bodde i en liten lägenhet i Varissuo tillsammans med sin mor och en MASSA syskon. Jag blev bjuden på mat hos dem en gång. Vi satt och åt på en stor matta på golvet i vardagsrummet... :)
Deltar i de delade känslorna kring resande.
Oj vad roligt de låter Hanna! Å de bevisar liksom att det är lite old att tro att man måste resa himla långt för att lära känna andra kulturer. Eller att det är old att berättiga resande med "jamen jag lär ju känna andra kulturer...". Svårigheten ligger väl kanske då i att hitta de där människomötena genom något sammanhang. Jag har åtminstone inte (ännu) balls att bara knacka på hos random människor och bjuda in mig, så det skulle kanske behövas en mötesplats, nån sorts nätverk. Som kanske redan finns utan att jag vet om det.
Skicka en kommentar