Idag fick jag sitta en hel lunch och bara formulera mig om fattigdomsfastan med Nina från KP. Och jag kom på att det är lite töntigt att kalla min fasta för fattigdomsfasta. För jag känner mig inte fattig, och jag klarar mig bra. Det är inte alls jobbigt att leva på hälften av vad jag brukar. Jag bara planerar min mat lite bättre. De facto är jag mättare, gladare och generösare som "fattig". Och Nina hade en viktig poäng i att man nog inte kan kalla självvald fattigdom för fattigdom, det är liksom lite fräckt. Min tanke med fattigdomsfastan var ju inte att vara fräck utan solidarisk, men just nu känns det som att jag bara njuter av de goda frukterna av "fattigdom":
Jag har koll på min ekonomi, och jag känner mig väldigt fri från konsumtionshjulet. Jag har börjat uppskatta billiga råvaror framför dyra halvvägsprodukter. Jag har börjat se på vin, fetaost och avokado som en stor lyx, något jag kan njuta av då och då, inget jag "förtjänar" bara för att jag har en lång studiedag bakom mig när jag står i matbutiken och söker tröst.
Jag har det lite för bra för att kalla mig fattig, så hädanefter talar jag om enkelhetsfasta.
4 kommentarer:
Jag lyfter på hatten för din fasta Liisa, oberoende av vad du kallar den!! Tack för ett jätteintressant samtal! Tror vi båda fick nya insikter som allt möjligt. Lycka till med allt! / Nina
Tack! Det var verkligen ett uppfriskande samtal. Nu ska jag läsa texten du skickade!
Jag har hela tiden tänkt att du med fattigdom i fattigdomsfasta hänvisar till att du fastar för att minska på fattigdomen i världen.
Men åh, hur har jag inte tänkt på det? DEN dimensionen finns ju också, och den är ju helt självklar när du säger det. Tack för den insikten!
Skicka en kommentar