fredag 18 maj 2012

Feedback

För sex år sedan skrev jag en kolumn i Vasabladet. Det var min första kolumn någonsin och jag var skitnervös när jag skickade in den. Den hette "Mina underbara ögonbryn" och handlade om att skapa egna skönhetsideal, i stället för att låta reklamen bestämma vad som är snyggt. Jag jobbade massor med texten, skrev om den flera gånger efter att mina syskon pekat ut pinsamheter och gett konstruktiv feedback. Så blev den färdig, och jag skickade in den. Jag var urstolt när den kom i tidningen, tyckte att den var hur bra som helst, fastän bilden av mig under texten blev helt galen i tryck. "Nu börjar det", tänkte jag. Nu börjar min skrivkarriär. Jag ska bara hitta på nya teman att skriva om, och sen skriva tills fingrarna blöder och skicka in och skicka in och bli en kolumnist som folk kommer ihåg. Men det hände inte. Jag klarade inte av att skriva en kolumn till, fastän jag fick uppmuntrande mail från tidningen som ville ha mer. Jag klarade inte av det, fastän skärgårdstanterna kom fram till mig och sa att de också var grymt stolta över sina vildavuxna ögonbryn. Jag fick massor av positiv feedback från de mest oväntade håll, men ändå gick det inte.

För att jag fick en dålig feedback. "To som bara knälder om ho do siir uut". Att orden kom från en vän gjorde inte saken bättre. Att han helt missförstått poängen med texten sved som sjutton. För den handlade inte om hur jag gnällde över att jag var ful, utan om hur jag kämpade för att få tycka att jag var fin, trots att jag inte såg ut som kvinnan i veet-reklamen eller tjejerna på skolans idrottslinje.

Det är sjukt hur en enda dålig feedback kan skapa sådan handlingsförlamning. Men å andra sidan har jag kommit över det nu, och blivit bättre på att hantera faktum att alla inte tycker som jag. Men det är konstigt att negativ feedback kan ha sådan genomslagskraft när positiv feedback lätt bara tas som tomt smicker.

Råkar du vara kung på att ta positiv feedback på allvar? Hur gör du? Och hur blir man den där gåsen som negativ feedback bara rinner av?

Det undrar jag nu, när jag så småningom ska lämna in min kandi till bedömning.



6 kommentarer:

Patrik sa...

Jag tror inte man kan strunta i negativ feedback så länge man tar det man skriver (eller vad man nu gör) på allvar. Jag har åtminstone inte blivit ett dugg bättre på det genom åren. Det finns ju de vanliga strategierna för att hantera det (tänk att det är personen som klagar som har problem, att om man säger något viktigt kan inte alla tycka om det etc.)

Däremot är det där med positiv feedback intressant. Det är säkert farligare än den negativa (kanske det här, ähum, beror på vilken kategori man får mera av...) för det är så beroendeframkallande. Det enda sätt jag hittat för att hantera det är att verkligen fokusera på at tvara tacksam - inte bara för att någon tagit sig tid att säga något snällt om det man gjort, utan också för att man fått gåvan att göra vad man nu gjort.

Liisa Mendelin sa...

Nä, jag tror inte att man helt kan strunta i negativ feedback, för att det ju ändå kräver lite stake av en människa att hävda ur sig den. Ofta krävs det ju mer tankeverksamhet för att peka ut en brist än att slänga fram ett "oj vad duktigt". Åtminstone för mig själv tar det flera gånger längre att tänka ut negativ feedback, mest för att jag vill formulera det på ett konstruktivt sätt. Fast sådan feedback är knappast negativ i ordets egentliga bemärkelse, snarare just konstruktiv. Den direkt negativa feedbacken (som den jag beskrev i inlägget) tycker jag är knepig eftersom den lämnar kvar och påverkar fastän man avfärdat den som strunt. Kanske för att sådan feedback är så spontan, och då måste den ju rimligtvis bygga på en färdig bild som kritikern har. Och då väcks frågan: är det SÅ alla andra ser på mig egentligen, när de inte orkar tänka ut konstruktiv feedback eller slänga fram ett "oj vad duktigt". Men någonstans här kommer insikten att det nog ändå finns viktigare saker att fundera på...

Som det här med positiv feedback! Du lyfter fram så bra poänger, och de får mig att tänka på att ett sätt att lära sig att verkligen ta till sig positiv feedback är att själv sluta ge tomt smicker, alltså sånt som man bara använder för att få en social situation att löpa smidigare. Om man själv bara ger feedback med ärlighet som huvudingrediens, blir det kanske lättare att se på andras feedback som ärlig och verklig.

Och jag gillar tanken om tacksamhet. Då kanske man kan undvika genansen som uppstår när man också själv håller med om den positiva feedbacken men ändå vill verka ödmjuk... Jag råkar bara ha fått möjligheten att göra det jag gör, och det är jag tacksam över. Ja, punkt där.

Maija sa...

Konstigt, skrev just om lite samma sak.
Strunta i negativ feedback ifall den är ogenomtänkt eller direkt elak. Tänk bara: gör bättre själv då. Nicka och le, be graceful, carry on.
Lär dig av konstruktiv feedback, den för framåt och är värd mer än de där "oj så duktigt".
Och lär dig att ta positiv feedback med stolthet, utan att nervärdera dig själv. Hände en dag på jobbet: en ny kollega visades runt i huset och när de kom till min stia sa den nya "du, ai du e så braaa". Min första reaktion var att börja skriva ner mig, jag gör ju bara mitt jobb, ibland hittar även en blind höna ett korn och så vidare. Men nånting hände och jag sa bara "ja visst e jag det". Och skämdes kanske lite sen men då var entouraget redan långt borta.
Och så funderade jag på att ge dig lite konstruktiv kritik, men du får den sen när vi ses:-)

Liisa Mendelin sa...

Huh, när du säger konstruktiv kritik så var min första tanke att jag gjort nånting fel och att ordet konstruktiv bara är där för att göra saken finare. Så i ryggmärgen finns obehaget för minsta lilla uns av negativ feedback. Men du håller den säkert konstruktiv så jag ska brace myself och komma och lyssna till den, kanske på torsdag rentav..?

Malenami sa...

Tycker man först och främst kan fråga sig själv om varför man är rädd att ta en positiv feedback. Och hurudan människa man är - hur man uppfattar sig själv om det är så mycket lättare att ta negativ kritik och gräva sig ner i den. Speciellt då kritiken inte är konstruktiv.
Själv har jag arbetat mycket med mig själv på den fronten. Genom min tro och en självklarhet, jag känner, att vilja lysa känner jag en hand mellan mina skulderblad som pushar på, låter mig stå stolt och tro på mig själv. Och med tiden har jag fått ett litet fananamma, jag klarar allt och världen är min! Med en stor nypa ödmjukhet och tacksamhet.
Men tror också att det hjälper att man vet vad man vill. Vad ens hjärta vill. Och att man vågar se rädslan.

Ville ännu tacka dig för boken "Berättelsen om Pi" jag vann hos dig ett par år sedan! Såg just att filmen kommer ut i november. Har tittat på trailern redan fyra ggr och storgråtit:) Så fin var boken. Skall aldrig göra mig av den. Tack skall du ha.

Med Sol, Malena

Liisa Mendelin sa...

Hej Malena!

Jag vet inte om det för mig handlar så mycket om rädsla för att emot positiv feedback som om en oförmåga att lita på att den positiva feedbacken faktiskt är ärlig. Fast det kanske egentligen handlar om precis samma sak fast med olika ord. Tack för att du delade med dig av dina tankar.

Också för mig är tron viktig när det kommer till självkänsla. Att få tro att jag är skapad som en avbild av gåtornas gåta, ja då måste det finnas sånt i mig som är värt positiv feedback. Jag gillar din bild av handen mellan skulderbladen, en vänlig men bestämd puff.

Jag har många gånger i tankarna återvänt till "Berättelsen om Pi", och varje gång varit så glad åt att jag vågade ge den vidare, fastän jag tyckte att den var så himla bra att den alltid borde bo i min bokhylla. Det känns bra att dela med sig av de sköna upplevelserna i livet, det är liksom inte bort från mig att också andra får läsa en bra bok jag läst. Jag ser också fram emot filmen, med Ang Lee som regissör borde den ju bli bra.

Sol härifrån också!