Nej kan det faktiskt vara meningen... Senast jag suttit så här och pressat ur mig text som jag inte fullt greppar var inför en filosofideadline som gulis. Jag satt på akademin mitt på natten och bara pressade fram text om gamla filosofer och hoppades innerligt att jag skulle lyckas knapra fram ens en teori rätt.
Nu sitter jag här igen. Samma akademi, annan stad. Inte natt, men sent ändå. Jag pressar min hjärna till det yttersta för att förstå de rättegångshandlingar som ligger framför mig. Gör understrykningar, och försöker skapa struktur till artikeln som ska förklara vad hovrätten kom fram till. Samtidigt som jag vet att deadlinen var för fyra timmar sen och att jag verkligen inte är på TF längre. På TF där deadline närmast är ett symboliskt begrepp.
Jag sackar efter i studierna. Det är lite magiskt hur mina klasskamrater hunnit göra alla grejer redan. Och lite tragiskt hur jag sitter här ensam och stretar med en evigt lång att göra-lista.
Men på något sätt är jag nöjd ändå. För genom den här (saakelis) uppgiften har jag lärt mig massor om hur franchising-företag funkar, och blivit övertygad om att jag nog aldrig vill bli en privatföretagare i en sådan. För Kotipizza kan minsann stämma dig för att du gått i konkurs. Och vinna.
2 kommentarer:
Du sackar inte efter. Du är svinduktig!
Ojdå, märker nu att jag fått till ett tycka-synd-om-Liisa-inlägg, fastän jag bara ville beskriva stämningen av att sitta på plugget nio på kvällen... :) Men tack! Din kommentar och Thomas lilla applåd vände skutan på rätt köl igen.
Skicka en kommentar