nyyheimani

Jag har glömt att nämna en sak här på bloggen:

Jag ska flytta.

Igen.

På lördag.

Femte flytten på fyra år.

Hoppla.

.

Jag var över till nyyheimani ikväll och skrubbade badkar

medan min kompis uppdaterade kylskåpet till kungsnivå.

.

Det var en fin stund av förbättrande verksamhet när vi pynjade med varsin syssla på våra håll. Jag löste problem med superskrubbning och han med superskruvmejslande.

Lugnt och harmoniskt.

.

Då fick jag känslan.

Den som jag får varje gång jag flyttar.

Känslan av omstart.

Jag börjar tänka på allt roligt som kan hända i mitt nya hem.

Vem ska hänga där?

Hurdana känslor kommer jag att ha?

Blir det ett glatt hem?

Och viktigast:

Kommer lägenheten att lämpa sig för kvällsreggae?

.

Spännande.

.

.

Såhär ser min hall ut.

.

.

Och här är Hörnet av Rummet.

Egentligen behöver man väl inget annat än en pall och en gitarr.

Och en ljusslinga.

.

identitet

Min vän Marco har spelat in ett andrum.

Och han gör det bra.

Riktigt bra.

Klick-klick.

Orsaker att älska kåren 5

Ni kanske minns kärlekspratet om tvättbokningen?

Jag kan nu meddela att jag fått ett "understödes!" på mitt förslag om hippieliv.

Och att nån har kallat den som startade bråket för tönt.

Det känns som att det finns oändliga mängder backup-trupper i kårens gömmor.

Orsaker att älska kåren 4

Ett definitivt plus med mitt boende är att det kan se så här fint ut på utsidan:

 

 

Hannas bild.

Göra annat än stressa

För första gången ever vågade jag bjuda in pysselgruppen till min lilla håla. Kolla så fint Hanna har dokumenterat det: Hannasvirrvarr .

 

 

120 faking euro

shitshitshit.

120 faking euro i skulder till bibban.

 

Ei näin.

Oi Irja!

När jag återhämtat mig från mina morföräldrars tassande steg på röda mattan sökte sig tankarna till biskop Irja.

Vad skulle hon ha på sig?
Killarna har ju kaftan till fest, men hur e de me tjejen?
Inte ska väl hon stackarn ha den där tunnan som fortfarande är kvinnliga prästers högtidsdräkt?
Den som är sju lager tyg och komlicerad att klä på sig och het som sahara?
Jag fick vänta länge. Men till slut:


Score!
Det ger mig verkligen framtidstro att det designats en kvinnlig biskopshögtidsdräkt i Finland! Hurra!

PS. Självklart spanade jag in andra dresser också. Dessa var mysigast:

Författare Pirkko Saisio


Skådespelare Ritva Valkama


Diakonissa Vieno Viitakare

Sköna damer!

(Ja, jag är oändligt trött på alla smäckra damer med svan-hållning och madonna-armar. Fram för andra ideal!)

Och alla bilder hittas förstås här.

Orsaker att älska kåren 3

Ibland pryds bokningslistan för tvättmaskinen av kärleksprat.

Den här gången engagerade jag mig:

--------------------------------

 

Utgångsläge: en person har bokat ganska många timmar för sin tvättning. Så nån har med stor ansträngning plitat dit orden Fem jävla timmar?!!?

Jag*: Det är nog fritt fram för dig också att boka fem jävla timmar.

Replik: Vem fan e så skitig så de tvättar i fem timmar?

 

Ny person träder in på arenan: Kanske du ska börja duscha!

Nån är på min sida: Nåmen hallå?! Boka i tid själv, och om du måst klaga på andra, lämna en signatur tack!

Nån blir arg: Lägg själv en signatur!! -Alfred J. Kvack

 

Jag ångrar lite att jag bidragit till kalabalik och försöker visa på nån form av hippieliv: Jestas. Kan vi int bara samsas om den här maskinen å respektera varandras olika tvättvanor? -Liisa **

-----------------------------------

 

Så här kärleksfulla är vi på Kåren. Tänk så många som engagerat sig i denna gemenskapens dans, denna svenskfinlands lyckliga familjs smågnabb. Fantastiskt.

 

 

 

 

*Jag är förstås enormt stolt över min extravagant välformulerade replik.

 

**Vem är modigast?! Va? Vem vågar använda riktig signatur?! Alla andra är fegisar.

 

stoltheten

Min mommo å moffa är på slottsbal just nu.

Vid intåget var de finast av alla veteranerna. (Ja, jag är subjektiv.)

Sättet som min mommo lugnt svingade fram sin hand mot presidenten var by far det elegantaste jag sett. Med en lätt höftsvingning liksom.

Jag sitter här och är det rördaste barnbarnet ever.

Men galan då?

Jag är lite efter med rapporteringen, men plitar ändå ner lite intryck:

 

Det var obeskrivligt skönt att sticka från Å…bo huxflux och tänka på nånting helt annat en stund. Att säga in your face åt alla borden och måsten, att pissa kraven i ögat så att säga.

 

Och det var fint att dela escapen med Anna.

 

Själva galan.

Ja.

Det var bra ordnat, absolut.

Och det var kul stämning. Lite spjuvrigt och aha!-igt.

 

Hittade en bild hos Johanna, som beskriver galastämningen perfekt.

 

Jag och Anna skapade tillsammans med lite annat folk en fast festpunkt, ett bord på perfekt plats. Plötsligt kom ett stort entourage. Det är Johanna och hennes gäng och under två sekunders tid händer massor: alla bara heej kraaam, jag petar på Johannas klänning och tänker just säga" åh e de sånt här material du har på den och ååh va den e fin tänk att du gjort den helt själv" men hinner inte öppna munnen förrän jag märker att nån på höger sida om mig vill skaka hand. Jag säger hej åt honom, vi byter namn och plötsligt bara blixt! och sen försvinner gänget lika plötsligt som det dök upp.

Så voil&aagrave;:

 

 

Jag känner alltså inte honom.

Fastän vi ser så vänskapliga ut.

 

Ungefär så var bloggalan.

Ingen kände egentligen nån, men alla såg jättevänskapliga ut.

 

Grötigt

gaaah, de händer tusen saker på en gång. Jag skickade just ett lite ödesdigert mail och snart ska jag hoppa på bussen. Slita till mig lite festkläder först.

Vi ses på blogg-galan!

För ovanlighetens skull

Jag gör många atypiska saker denna morgon:

• ställer om väckarklockan till en senare tid


• låtsas att det är första advent en gång till och tänder ljuset och äter långlång frukost


• skolkar från grekiskan (jag har mina orsaker)


• läser en blogg som gör mig smartare och mer engagerad än vad jag var till exempel i går. Du kan också läsa den. Den är rätt lång, och kräver kanske ett intresse för teologi eller kyrka eller engagemang för en bättre värld. Men den är läsvärd. Så klick-klick.

Plus att jag idag ska presentera min kand. Som skulle vara halvfärdig, men inte blev annat än enfjärdedelsfärdig.

 

Hej måndag.

Hosianna

God första advent på er!

Jag var kyrkvärd idag, åt en fullsatt kyrka.
Jag fick dela ut gigantiska mängder psalmböcker och formulär.
Och säga välkommen.
Stämpla skribapass.
Läsa andra läsningen.

Och däremellan hann jag helt bra delta i liturgin också.
Och jag fick lära mig att hosianna inte bara behöver vara jee jag är så glad och tacksam, utan att de också kan vara ett ja mår piss kan du kasta ett öga hit också?

Så tolkade åtminstone jag predikan.

Det var en skön högmässa.

Så att sånt.

konsumera och hjälp till?

Konsumtion.
Jag har ett problematiskt förhållande till konsumtion. Å… ena sidan är jag helt till mig över degrowth-rörelsen. Och asketer. Oj. Men å andra sidan gillar jag sköna saker. Känslan av att ha köpt nånting vackert som jag anar kommer bli en ny favorit är mysig. En bok. En skiva. En tröja. Men det finns mycket negativt i överdriven konsumtion. Miljö, mänskliga rättigheter etcetera får lida. Och lider dessa så lider jag och min medmänniska. Och mina med-djur.

Jag kan inte vara den enda som slits mellan köp allt och köp inget. Naturligtvis inte. Och därför finns etisk konsumtion. Min etiska oro stillas för stunden när jag shoppar här i stället:

amnestystore
konsumera och stöd samtidigt mänskliga rättigheter!

kyrkans utlandshjälps webshop
konsumera och hjälp utvecklingsländer!

flatebo.se
konsumera shysst tillverkade kläder med kärleksbudskap!

Men.
Etisk konsumtion. Handlar det faktiskt om att gripa tag i problemet, eller är det bara att göra det bästa av vår överdrivna konsumtionshysteri? Kan konsumtionen i sig vara en negativ struktur? Eller är konsumtion bara oetiskt om det är överdrivet eller handlar om dåliga produktionsförhållanden?

Jag vet faktiskt inte. Men jag tror att det är bra att fundera lite ändå.

I väntan på leveransen liksom.

Hurriksi

Jag kände mig galet impulsiv just och ändrade mitt modersmål till svenska. Utan att fråga min moder om det är okej. Utan att reflektera över om det har stora betydelser på något plan. Jag bara klick-klick-klick. Undrar om det var så här det kändes för alla dem som skrev ut sig ur kyrkan, så där bara klick-klick-klick.

Men nu, några minuter efter klick-klilck-klick så tänker mig att det här nog blir bra:

1.) Jag hoppas på minskad ångest när staten tar kontakt med mig för att det från och med nu kommer att ske på ett språk jag fattar bättre. Inte längre dom där långa orden som måste analyseras tre gånger för att förstås. Jag menar sånt här: Ennakkopidätyksen, ennakonkannon ja tuloverotuksen toimittaminen. Alltså vah?

2.) Jag tänker mig också att min församlingstillhörighet nu borde bli den församling där jag faktiskt är aktiv. (Jag hör för tillfället till Turun tuomiokirkkoseurakunta för att jag råkar bo på den församlingens område. Det kallas parokialprincipen och är lite tveksamt.) Jag tänker alltså att församlingsbyte leder till att de där 21,16 eurona kanske till och med går direkt till att köpa ljus till taizèmässorna som jag är med och fixar. Eller till lön åt prästen som drar min tjejgrupp. Eller till kyrkkaffet efter högmässan. Hoj Å…bo svenska.

3.) Sen tänker jag också att det säkert är bra om jag, som ändå lever hela mitt icke-familiära liv på svenska, kunde slänga upp en hand för det kvarteret. Kanske till och med mitt kvarter?

Det handlar tydligen om identitet.

Bra ställe.

Min kusin är duktig fotograf och har precis fixat en snygg hemsida åt sig.

Klick-et-i-klick.

Och där hittade jag helt oförhappandes en bild av mina bästa lekplatser som liten.

Fint va?



Jag kunde klättra runt där i timmar, runt och på den där stenen. Det var så häftigt med den där skylten, och med alla små stenarna nära vattnet som man kunde ha äventyr på. Det var speciellt bra på vintern, för om det var mycke snö så kunde man bygga grottor där bredvid stenen. Då hade man is under sig, sten bredvid sig och superhård snö ovanför sig. Det ni. SÅ… ska man ha det som barn.

PS. Det står vattenledning på skylten. Det tog många herrans år innan jag fattade att det inte var pappa som hade satt upp den för att förklara åt turisterna att det är ett vattendrag här, att vi är nära havet nu, att nu kan man alltså ta fram sina kameror. DS.

Varje skadad själ.

Om du, som jag, känner dig nere ibland så är kanske det här nåt för dig:

Klicka, lägg dig på golvet och blunda. Eller dansa.

Om du gillar texten så hittas den här.

...att du delar smärtan ger mig hopp.

Orsaker att älska kåren 2

Och den här gången utan ironi i rösten:

 

Fatta att jag inte behövt skrubba dass sen augusti.

Jag offrar gärna fräsha morgontidningar mot att en städare varje morgon klockan 9 fixar upp toan och köksgolvet.

Underbart.

 

Detta är torsdagsmorgonens insikt, som drabbade mig när jag var "tvungen" att vänta i hela två minuter på att vessan sku bli färdig.

Orsaker att älska kåren

Det är skön tidigt morgon. Jag har vaknat före alla andra och får således njuta min frukost i lugn och ro i köket. Jag kokar kaffe, komponerar smörgåsar och fördupar mig i gårdagens hbl. Hinner tänka att det nog är fint med vardagsmorgnar, och att det egentligen är förvånansvärt fridfullt och harmoniskt att dela kök med 15 andra.

Så händer det.

Jag byter sida i tidningen och

ett ensamt litet könshår

hoppar fram

och säger

hej.

God morgon.

All my friends drive porches

Jag gör grekiskaläxa och lyssnar på Janis.

Just den här låten slår alltid en lika rak höger* i mitt materialistansikte.

Å„lskar hennes skratt där riktigt på slutet.

In your face, framgångsteologi!

 

 

*som om jag hade den krävda auktoriteten för att snacka i slagsmålslingo

Ett tips

En skön sida att gå in på när ens hem känns för fullt med saker, för råddigt, för otrendigt, för hipp som happ hop-plock av ärvt och fått. Det är inte alltid bättre med planering.

unhappyhipsters.com

Någon som är så rolig så rolig

I fem veckors tid har hon bott här av och till.

Ibland har hon varit på äventyr, men sen 15:e oktober har hon valsat in och ut i mitt hem.

Och vi har haft det så bra.

Vi brukar vanligtvis ändå bråka lite.

Rusa ut mellan varven. Bli överdramatiskt sårade.

Och med mina små sexton kvadrat skulle man ju tro att det skulle bli en del pikande eller tandgnisslande.

Men nej.

Vi har haft det så bra.

Fastän vi båda har varit stressade.

Kanske smått deprimerade.

Lite panikartade.

Men ändå.

Vi har haft det bra tillsammans.

Kanske det är därför jag orkat fastän jag varit så trött så trött.

För att hon varit här.

För att jag haft någon att äta mysfrukost med.

Någon som hjälper till med disken.

Någon som råkar ut för absurda saker som vi kan skratta åt.

Någon som är så rolig så rolig.

Å…h vad jag tycker om min syster.

 

Men nu är hon färdig med sitt fotande. Just traskade hon iväg till bussen som ska ta henne till båten. Jag brukar sällan sätta hit bilder på andra, men jag tycker att ni bara måste få se hur otroligt påpackad hon var när hon for.

 

 

 

 

Lägermamman

Jag råkade idag sitta framför världens mest rastlösa konfirmander i kyrkan.

Det är lite svårt att kombinera det där med
oj vad kul att ni är i kyrkan, känn er välkomna och älskade, hoppas ni trivs
med ett
seriöst nu, kan ni sluta viska och väsnas och röra på er och dansa (?) för jag vill verkligen kunna höra Mias predikan?

Och hur vänder man sig om och säger schhh, utan att i misstag använda schhh-et från botten av magen som säger att nu är det allvar på riktigt annars skickar vi hem er från skribalägret så får ni gå skriban på tumanhand med prästen i stället?

Det är ibland svårt att lämna sin lägermammaroll. Men de var ändå jättesöta.

önskningar

Minns ni tiden när man allra allra mest av allt var intresserad av dinosaurier, rymden och planeter? Eller lego?

Då hade man nog inte en tanke på att man kanske borde önska sig en evangeliebok, bara för att man inte vet hur man nånsin ska ha råd att skaffa en med egna medel.

Jag läser alltså min systersons önskelista till tomten.



PS. Har världens bästa lördag på gång! Har tvättat tusen ton kläder, läst nästan tillräckligt med kandilitteratur för dagen OCH möblerat om. Snart ska jag dessutom köra ett yoga-pass. Hoppas er lördag också är bäst! DS

En till överraskning.

Ser man på. Så fantastiskt.

Jag vill bara ropa att hallå jag känner den här tjejen!

Så kloka och genomtänkta saker hon säger och vilken härlig attityd... jamen läs läs läs!

En överraskningarnas dag.

Klockan är inte ens tio och jag har redan överraskats av dehär sakerna:

• Jag klarade av att stiga upp utan att snooza en endaste gång!!! Himmel, jag har vunnit en halvtimme!


• Världen var vit utanför mitt fönster. Å„ntligen lite ljus!


• Min syster dök upp för spontanfrukost kl 8. Helt oväntat. Havreflingor och mjölk fick än en gång slänga sig i väggen för brasseri-frukost med kaffe, bröd, groddar och avokado. Dock saknades den viktiga ingrediensen c-vitamiinipore.

Och, det konstigaste av allt:

• Jag har studieinspiration! Vem såg det komma?

När jag röstar

Hej nu är det är dags att börja intressera sig för riksdagsvalet i april 2011!

Ni kanske trodde att det var tråkigt med val? Nehej, det är hur spännande som helst. Det är så mycket som är på tok just nu att vi bara måste vakna till och GÖ–RA NÅ…T Å…T SAKEN!

Men vem ska man rösta på? Dessa faktorer är viktiga för mig när det ska väljas kandidat:

• Kön. Mamma har lärt mig att alltid rösta på en kvinna. "Gubbarna får ändå så många röster." Må min lilla fjuttiga röst uppmuntra kvinnor att fortsätta kämpa! ...hur konsekvent man blir i den här frågan är sen en annan vegebiff. Om det endast finns två kandidater och det står mellan elitistbitch och miljöfeministfarbror så får könet vika undan.


• Språk. Fastän jag inte känner mig som en finlandssvensk i själ och hjärta så har nog tiden i SU gjort sitt. Jag ser bara så många fördelar med tvåspråkigheten. Och så tänker jag på alla som kämpat med finskan sen trean i lågstadiet och ändå har ont i magen av nervositet inför läkarbesök på finska.


• Miljön. Den spelar så himla stor roll att det är galet att det inte ännu är olagligt med plastpåsar (som i Eritrea). Ett litet exempel kanske, men HALLÅ… vi måste börja leva mer i enlighet med vår skapelse.


• Solidaritet. En kandidat som inte lovar   förbättrad åldringsvård har inget i riksdagen att göra. Politik ska handla om solidaritet framför pengar. Allt som görs i riksdagen borde göras bakom "the veil of ignorance", okunskapens slöja. Stifta såna lagar som du själv skulle gilla oberoende av vilken samhällsposition du kommer att ha efter att lagen trätt i kraft.


• Tro. Väldigt ny faktor. Men tänk så skönt det skulle vara med en politiker som skulle gå i kyrkan på söndagarna, i helig gemenskap med vanligt folk en stund. Som fattar att det behövs teologi. Som fattar att kyrkan inte är en föråldrad institution eller ett hängställe vid sidan av Folkhälsan. Som fattar att respektera Mysteriet.

Kommer ni på fler faktorer?

Vad påverkar er när ni väljer kandidat?

Ett bus om dagen håller glädjen i staden

Dagens bus: vi köpte och paketerade in ett gäng whiteboard-pennor åt vår grekiskalärare. (Det har varit stor dramatik varje gång över att såna saknas.) Han såg inte alls förvånad ut när han såg paketet och började öppna det. (Jag hade skrivt hans namn med grekiska bokstäver på det.) Sakligt och rutinmässigt avlägsnade han det glansiga pappret och när innehållet stod i öppen dager sa han bara "ja det här kunde jag gissa". Vadå? Vaknade han i morse och bara visste (ginoskų) att han skulle få ett hemligt paket innehållande whiteboardpennor? Hur ofta händer det? Å„r det rutin?

 

Men vi fick en anekdot från hans studietid som belöning.

Och jag fick en rättelse.

 

Lärarens namn skrivs inte med tau utan med theta.

 

 

pisig

Försökte förklara min dag åt en kompis på facebook:

Kompis: Hur e de me dig?

Jag: egentligen en ganska pisig dag

Jag: pissig!

Jag: int psiig

Jag: *pisig

Det är lite roande när man ska vara melodramatisk och sen bara snubblar över tangenterna just när man ska rusa ut ur rummet med ett stön och en dramatisk hand för pannan. (Men försök själv skriva p i s s i g sådär riktigt snabbt!)

Nu kan jag rätta till läget: För att ha varit en i grunden pissig dag, så är jag ändå ganska nöjd. Rentav småglad.

Annie

Det handlar väldigt mycket om Annie Lennox just nu.

Och om att kvällsdansa till fina låtar jag hittar.

Om ni sett min lägenhet, mina små små kvadratmetrar, så vet ni att det är väldigt avancerat att dansa kvällsdans här.

Men det går.

PS. I dag träffade jag plötsligt en vän som inte alls skulle vara i den här stan nu, inte ens i det här landet. Tokigt hur världen håller på egentligen.   Men fint.

Grekiska high five!

Det ligger nåt väldigt spännande i att börja veckan med grekiskaföreläsning.

Dessa element är ytterst viktiga:

• gjord läxa


• gigantisk kaffemugg


• grekiska-kompis att sitta och viska med


• den här inställningen:

All the cool kids know dead languages!

årsfedelidoo.

Vill bara berätta att jag kom hem klockan 6 i natt. Och att jag vaknade 13. Det här är så långt bort från mitt asketiska dygnsrytmideal man bara kan komma.

Kanske jag äntligen blivit en studerande.

 

 

Glädjefläkt från sommaren.

Tänk så galet.

Det fanns en gigantisk luftventil utanför Moulin Rouge som gjorde att

mina byxor och jag

hade rysligt roligt en stund.

 

 

 

 

 

 

 

 

Bland annat därför är det himla viktigt att äga harembyxor.

 

Orsaker att orka

Det finns saker som gör att jag orkar andas fastän allt just nu är på gränsen till för mycket:

• Vänner

Folk som klappar mig på knäet eller petar på min axel med en penna. Som frågar hur det är med min rygg, och orkar säga åt mig för hundratusende gången att Liisa nu ska du ta det lugnare och sluta stressa. Som orkar fråga om jag vill hänga fastän det är givet att jag inte orkar. Som vill luncha.

• Chicks

Församlingens tjejgrupp. Vi träffas varannan vecka och pustar ut och diskuterar och funderar. Varje gång känns det som träda in i en oas av kravlöshet att möta dessa fina brudar. Inget fult tävlande eller se-ner-på-varandra-nde, utan i stället frossar vi i uppbyggande, peppande, lyssnande, accepterande. Och fikar.

• Att blogga

Ju sämre jag mår desto mer måste jag skriva. Allt åker ju inte ut hit förstås, men publiciteten (fastän den är liten så liten) får mig att må bättre. Jag vet inte varför det är så. Kanske det handlar om adrenalinkicksen och egoboosten över att nån faktiskt läser det jag skriver. Det kan handla om att få dela med sig, skyffla ut. Eller så är det en omvandlingsprocess, ett bearbetande. Det fula blir mindre fult när det blir till ord i mjuk font som ramas in av rosa bakgrund. En kreativ lek med ord ger mer energi än man skulle tro.


Tack för det.

När hon är här

När min syster är här blir varje morgon en fest.

 

Det börjar med att jag snoozar ett tag (30 minuter!) och sedan stiger upp på det minst eleganta sättet (kravlar/faller/staplar). Jag tänder lampan så att hon ska reagera. Hon drar täcket över huvudet och jag vandrar iväg till ett annat rum. När jag kommer tillbaka knäpper jag på radio vega och börjar sminka mig och sånt. Mitt i bestyren kan jag plötsligt höra att hon skrattar till. Eller sjunger med i någon av vegas återkommande melodier. Sedan lyssnar vi en smula oförstående och förvirrade till dagens andrum, och skrattar åt nyheterna. (I morse var nyheterna helt absurda ska ni veta. Bl.a. har Bush skrivit en bok.)

 

När jag hängett en timme åt att göra mig färdig har hon äntligen samlat krafter att stiga upp. Och då gör hon sig klar på två sekunder. (Så snabb är hon faktiskt.) När hon är klar traskar vi iväg till köket och har världens bästa frukost. På riktigt världens bästa. Fastän det är vardag och man egentligen bara borde slänga i sig lite havreflingor och mjölk. I stället är det kaffe och tidningar och c-vitamiinipore och avokado och rostat bröd och ägg som gäller.

 

Det är så himla fint med frukostsällskap.

 

Vilken är den bästa stunden när du har familjebesök?

överlevnadsinstinkt

Några roliga saker:

• Jag leker helg idag (->tvättar kläder och lyssnar på janis)


• Min syster är här och just nu är hon det bästa som hänt mig.


• I helgen ska jag få hänga i ett rum som kallas "stilla stället" på höstdagarna. Jag ska få träffa 800 ungdomar, och det är just vad jag behöver. De har så mycket hopp i kroppen att det smittar av sig.

Min överlevnadsinstinkt säger att jag bara ska fokusera på dessa tre saker. Inget annat.

Mammabloggar

Jag har förbjudit mig själv att läsa mammabloggar.

.

Jag upplevde nämligen att de ger en felaktig syn av vad bebisar egentligen är. Små söta accesoarer som ibland kakkar och spyr och skriker men som ändå är helt underbara och yadayada. Det är information och intryck som jag inte behöver i detta livsskede. Så jag tog bort underbaraclara och peppe och kakkakaffe och linn och en hel drös till från min blogglista.

Och kände mig nöjd.

Frigjord på något sätt.

Men.

Nu har det gått en vecka ungefär.

Och jag saknar.

Inte det där med små små babykläder eller gulliga bilder eller roliga citat eller humorbittra vardagsbeskrivningar.

Nej. Jag saknar inte det som jag trodde att jag skulle sakna.

Jag saknar visdomen.

För de mammabloggar jag följt med skrivs av så otroligt kloka kvinnor.

Perspektiven.

Mogenheten.

Tryggheten.

Humorn.

Det saknar jag.

.

 

 

Jag kan inte förstå.

Plötsligt hör jag om nazister hit och dit. På gatan nära mig. På andra sidan ån. Som gjort mina vänner rädda. Som gör mig rädd.

Som "vill väcka uppmärksamhet" enligt pressen. Som beger sig på ägare till pizzerior. Skriker "slagord i ytterhöger-anda".

.

Våld hat våld.

Jag förstår inte.

Jag kan bara inte.

Kristallnatten all over again.

Vad gick fel?

Kan vi aldrig lära oss av historien?

.

.

.

Jo.

Vi måste ha lärt oss nånting.

.

Den här gången får vi inte tiga.

Och det var diakonidagarna det

Helgens diakonidagar var mycket.

Spännande (vi studerande fick sova i ett spökhus).

Gulligt (200 gråa permanenter och några farbröder i kavaj).

Mysigt (Borgås stift har en viss mysfaktor som inte går att förneka)

.

Och inspirerande. Verkligen. Att träffa människor som ägnat sina liv åt att göra världen bättre. Människor som brinner för det goda. Som orkar skriva insändare fastän de bemöts av illvilja varje gång. Som orkar gå in i de mörkare dimensionerna av världen för att komma till roten av det onda och hitta ett sätt att arbeta emot det. Människor som varje dag möts av samhällets baksida men ändå orkar kämpa på för att hjälpa andra. Inte undra på att man bli imponerad och inspirerad.

.

Snart ska jag få söndagskvällshänga hos människor som gör mig lugn i magen. Tack för det.

 

Asanas och diakoni

Två saker.

.

Ett.

Jag bara känner att jag måste få berätta,

mest för att jag är stolt.

Igår på yogan

klarade jag av både

uppochnedvänd lotus

och

bakåtkullerbytta.

Dessa är asanas som i början av hösten kändes helt omöjliga.

Jag blev så till mig av att jag faktiskt klarade av dem att jag förstås blev lite övermodig.

Då måste jag ju förstås klara av huvudstående också.

Det högtravande försöket blev till något som mest liknar

en kullerbytta

så att jag hamnade obehagligt nära tanten framför mig som inte alls log åt det lite smålustiga att jag hade lyckats trilla ner från huvudstående i sådan fart att jag faktiskt rullade hela vägen fram till hennes matta.

Men ändå.

Uppochnedvänd lotus och bakåtkullerbytta!

Får jag skriva in detta i min cv?

.

.

Två.

Jag åker på diakonidagar idag tillsammans med Stora E.

Där ska vi hänga med tanter i beiga koftor tänkte vi.

Och jag ska få gå på seminarier

om fördomar (vi och dom-tänkande)

och

människohandel.

Det blir så himla intressant att det kryper i benen på mig.

.

.

Trevlig helg!

"vi föds som original, men dör som kopior"

Så sa en farbror igår,

och jag skrev genast upp det på min hand.

Det lät så smart och insiktsfullt.

Jag

undrade om det verkligen kan vara så.

Så jag

frågade min granne när vi sammanstrålade i nattmatssyften.

Han trodde på motsatsen.

Bebisar är ju så himla lika varandra. Små kopior.

Medans vuxna

är originalla varelser som stakat fram sig på olika banor.

Hittat olika yrken och format olika liv.

Men.

Jag vet inte.

.

Jag tänker på rumban.

Du ska ha bra hållning.

Du ska lyckas med studierna.

Du ska ha det där vackra förhållandet också.

Nästan som på film.

Och det finns så mycket som du borde ändra på angående ditt utseende.

.

Håller vi inte på och kopierar oss själva?

Å„ndrar och trixar och kämpar.

För att bli en kopia av något annat.

Ett ideal.

Eller har vi ändå kvar våra inneboende original nånstans?

.

Vad tror du?

bungalow

Det finns mycket att säga om facebook, och jag är ofta den första att gnälla. Jag brukar dra fram nånting om att det är tokigt att det är så lätt att ha koll på folk fastän man egentligen inte vet nånting om hur folk mår på riktigt.

 

Nåja. Må så vara. Men det finns stunder då facebook är hejdlöst roligt. Som när jag hade denna dialog med min vinden-granne-vän:

 

min vinden-granne-väns statusuppdatering: hade glömt hur kallt kallt var. Brrrr. Tänk om man vore en liten liten fågel, då skulle jag flyga till Bahamas.

 

Jag: sen när du uppfunnit förvandla-människa-till-pi kuliten-fågel-laserstrålen så måste du komma ihåg att jag också vill komma med!

 

min vinden-granne-vän: Du är sååååå välkommen med tipu-ystäväni! Vi kan bo i en bungalow, hämta Cokis från baren och chilla vid poolen.

 

Vid såna stunder tänker jag mig att facebook inte kan vara så farligt ändå.

 

Jag vill vara en pikuliten fågel med min vinden-granne-vän och bo i en bungalow och hämta Cokis från baren och chilla vid poolen. Jag vill.

 

Vad vill du?

 

 

Bilden är bild-googlad.

 

Försörjerskan

En till bra sak med syster på besök är att hon fixar mat på bordet.

.

Häromdan

fotade hon en gubbe på en marknad och

vips

hade hon fått en rökt lax att ta med sig hem.

En annan gång

var hon på hockeymatch och kom hem med en saftfalska.

(jordgubbsrabarber, jättegod)

En tredje gång

plockade hon med sig en gratis ost på stan.

(en sån där dyr lyxig smaklig)

.

Det är otroligt.

.

Jag vill också kunna försörja som hon.

Inga pengar inblandade.

Utan endast

ren och skär

jakt.

Nytt liv

Det är kul med syster på besök,

för när hon använder min dator får internet plötsligt nytt liv.

Det här är det senaste fyndet,

som totalt ändrat min syn på Robyn.

Till det bättre.

 

Hejdå, snygga tröjan från Zara!

Jag kunde inte stilla nyfikenheten.

Några snabba klickklick på eroakirkosta.fi.

Och nu vet jag.

Insikten.

Den hutlösa summan jag betalar åt kyrkan i året är

21,16

euro.

.

Det känns rätt lite.

Med tanke på ramaskriet.

.

Sen har jag ju minimala inkomster också.

Men det är en annan historia.

.

autsch.

Jag lyssnar på en låt som gör ont i min själ.

På repeat.

Jag borde nog sluta.

Men det går inte.

Ibland är det skönt att vältra sig i det som gör ont i själen.

Kanske man bearbetar det svåra på det sättet.

Vem vann då?

Mia vann!

.

.

Och priset är:

.

.

Inte en, utan två böcker!

.

Knappt lovlig av Katarina von Bredow

och

Kära Agnes! av Håkan Nesser

.

Båda handlar om kvinnor, en om helt nya sådana och den andra om lite äldre sådana. Båda böckerna är sådana där som man kan läsa snabbtsnabbt och som lämnar efter sig en svag insikt av hur människor faktiskt kan tänka. Galet men realistisikt.

.

.

Grattis Mia! Hoppas du får glädje utav böckerna.

Du får dem på diakonidagarna!

Paneldebatten

Helt oförhappandes fick jag ett mail med bilder från paneldebatten.

Vet ni vad vi kom fram till där?

.

Att det finns element i studievärlden och vuxenblivandet som suger märgen ur oss.

Att vi behöver en studiepsykolog TypGenastNu.

Tänk på det.

.

Och att tidsplanering är viktigt.

En dag består av åtta timmar arbete, åtta timmar vila och åtta timmar sömn.

Vilar du tillräckligt?

Å…tta timmar!

.

Och sociala sammanhang är viktiga för vårt välmående.

Helst kravlösa sådana.

Ni vet, där man kan vara sig själv och känna att man får både ge och ta.

Utan att känna press på att ha promillen i blodet.

.

Och att vi alla har ett ansvar.

Just det.

Det kom vi fram till.

A n s v a r.

Om vi ser att en medstuderande mår dåligt.

Vad gör vi?

Det tål att tänkas på.

.

Och sen ett ps.

Närhelst man känner att nä tusan nu klarar jag inte av att planera mitt liv min ekonomi mina studier.

Så får man faktiskt mer än gärna söka sig till församlingens diakoni.

Diakonerna är nämligen proffs på att hjälpa i såna sammanhang.

Och alla får hjälp,

vare sig man hör till kyrkan eller ej.

.

Bra va?

.

.

Jotain ihan muuta.

Så varför hör jag till kyrkan?

Här kommer min reaktion till den senaste tidens masshysteri. Inte för att nån har frågat, utan mer för att jag behöver få det här ur mig:

Jag hör till kyrkan för att jag tycker att det är coolt. Jag tycker att det är bra att nån tar tag i ungarna som 15-åringar och diskuterar etik, livets mening och dödens grubblerier med dem. Det är bra att det finns ungdomsarbetare som säger åt de anorektiska liven att de faktiskt är älskade precis som de är, att de inte behöver snyggprestera för att vara människor.

Jag tycker att det är bra att det finns präster som besöker gamla människor när de fyller år. Jag tycker att sjukhussjälavårdare är sjukt viktiga. Jag är evigt tacksam för den organiserade diakonin, som gör att vem som helst av oss kan hämta en matkasse när det är alltför länge till nästa studiestöd eller barnbidrag.

Och kyrkorna. Tänk att det faktiskt finns heliga rum runt om i hela landet. Rum dit man kan gå när man är förbannad på livet, Gud, avsaknaden av Gud. Rum där man bara får sitta tyst och gråta. Rum där man får tända ljus och hoppas på att det blir bättre. Rum där man får lyssna till heliga gamla berättelser om människors möten med något större än det egna jaget. Rum där man får sjunga psalmer.

Och jag tycker om kyrkan för att jag upplever att den är öppen. Jag fattar inte snacket om trångsynthet och uteslutande. Det är inte alls så jag upplever kyrkan nämligen. Medierna kanske säger så, men hur många av journalisterna har egentligen ett ärligt, ödmjukt intresse för kyrkan? När besökte hbl:s ledarskribenter senast en gudstjänst eller deltog i en samtalsgrupp om sorg? Hur många journalister känner en präst eller en diakoniarbetarere, sådär på riktigt? Har journalisterna förstått vilken brinnande nödvändighetskänsla dessa har för att göra världen bättre?

Så jag är med. Jag vill ha kyrka. Med allt vad det innebär. Jag vill ha gemenskap över konstiga sociala gränser. Jag vill öva mig i att tänka på att alla som sitter där i kyrkbänkarna (och också de som inte sitter där) faktiskt är precis lika älskade.
Det är inte lätt.
Så därför behöver jag öva mig.
Och kyrkan är den plats som bäst utmanar mig till att öva mig på att älska människor som är fula, fattiga, gamla, handikappade, irriterande, snuskigt rika eller bara avundsvärt snygga. Jag tror seriöst att jag blir en bättre människa om jag försöker älska också dem som det tar mig emot att älska.

Så jag ger gärna den där procenten av mitt studiestöd till kyrkan. För jag behöver inte ytterligare tretton toppar från h&m eller en charterresa till cypern.

Jag behöver ett meningsfullt liv.

Dagar av människospillerskap

Vissa dagar är man bara en spillra av vad man brukar vara.
Jag tycker att det är viktigt att säga sånt på en blogg.
Inte för att håva in åh vad det är synd om dig-kommentarer.

Utan för att visa åt 14-åringen.
Eller 60-åringen.
Att det är normalt att känna sig som en spillra ibland.
Man är inte konstig för det.

Glamour och blingbling kan ju också vara en vardag.
Och fint är väl det. Men själv mår jag bara dåligt av att läsa bloggar om snygghet, kläder, träning, prefekta fester. Perfekta hem.

Jag blir liksom den lilla 17-åringen igen. Som läser tidningar med bantningstips och lär sig att ta hand om sitt utseende med hjälp av Tyra Banks modellskola.

Däremot är det skönt med variation. Extremer åt båda hållen gör ju ingen glad.

Men någon som vågar visa hela spektrumet.
…Ångesten och exstasen.
Personligt men inte privat.

Ger nog en hel drös livshopp ändå.

Josè

Nu som då händer det att jag hittar tillbaka till Josè.

Då klickar jag mig hit.

Och låter Josè leverera.

Så får han hålla på i flera dagar i sträck, tills jag slutligen kommer på

att jag måste skydda honom, att jag inte får spela sönder honom.

Så glömmer jag honom igen.

För att skydda det oerhört vackra som hörs i min dator just nu.

Bild härifrån

PS. Tack för alla härliga svar på min bok-utlottnings-gallup! Jag ska lotta ut boken snart, men hinner inte göra det förrän den där paneldebatten och några deadlines blivit bortschaktade. Så du hinner ännu va me i utlottningen! DS.

Vem har lurat alla barnen?

Idag har jag läst och läst och läst.

Och kommit fram till att detta måste vara konst som Paul Tillich skulle ha gillat.

Vem har lurat alla barnen?

Det här är inte allt som finns.

Det finns mer.

Det finns mer.

Jah!

Theology is

the grammar of the Christian language game

but if the grammar does not

change the direction of your life

it is useless.

She´s a very special girl

Dagens bästa stund var att inklämd i en liten hiss tillsammans med hälften av min styrelse sjunga och dansa och knäppa fingrar till den här låten:



PS. Kom ihåg att din röst gärna får höras i de föregående inläggens kommentarer! Speciellt i den där du kan vinna en bok (det är en himla bra bok vill jag lova) DS.

Can't touch this.

Hur orkar du?

Jag har fått ansvaret att leda en debatt om unga vuxnas illamående på måndag, och idag funderade jag med arbetsgruppen på debattens innehåll. Det är ingen liten grej som blir färdigfunderad i första laget, så nu ska här minsann fördjupas. Eftersom jag älskar att interagera med er läsare så slänger jag nu fram lite frågor. Svara gärna, och gör det anonymt.

1) Trivs du med din vardag?

2) Känns dina studier meningsfulla?

3) Känner du press att bli färdig snabbt med dina studier? Kommer pressen från dig själv eller utifrån?

4) Har du någon att prata med när livet känns extra tungt?

5) Finns det någonting i din vardag som du känner att du verkligen inte orkar med? Vad?

Eftersom jag önskar att ni svarar anonymt så kan jag tyvärr inte lotta ut en bok bland er som svarar. Men det här är ett sätt för er att göra debatten bättre!

Ja föresten: alla är jättevälkomna till debatten på Kåren inkommande måndag kl 18!

Bland svaren utlottas en bok.

Tänk er en sån hipp sak som att vi hade föreläsning om bloggar idag.

Och nu surrar tankarna förstås. (Det händer allt oftare nuförtiden.)

Varför bloggar jag?

Hur påverkar mitt bloggande mig, och hur påverkar det min relation till mina medmänniskor? Blir jag en bättre människa av att blogga?

Och hur bloggar jag? Handlar det verkligen om att bara spy ur sig allt som råkar finnas i sinnet just i den stunden eller har jag ett budskap?

Handlar bloggen om att blotta sig, eller om att skapa ett nytt jag?

Ni som bloggar, gör ni det för att

a)det är roligt

b)det känns viktigt

c)ni tycker om möjligheten att skapa en verklighet där ni framstår precis så som ni själva väljer att framstå?

Svara, vetja!

Uppbyggande samtal

Jag råkade luncha med en av våra lärare idag. Samtalet gled in på min kand, och när jag förklarat grundtanke (gudsbilden i postkristen kultur) sa han:

"Varför hålla på med någonting så tråkigt som gudsbilder?"

Därpå följde några minuters utläggning och nu är hela min kandidatplan åt skogen.

Jag är inte den första att snacka gudsbilder. En av mina källor är ändå en dammig lunta tryckt 1927.

Så nu funderar jag i stället på narrativitet.

Religion är inte små dogmatiska lådor,

utan i stället

berättelser som får

själen att studsa

och hjärtat att steppa.

Och samtidigt gör all skillnad i världen.

Klick-klick

Jag insåg just att adlibris har fri frakt för studerande i september och att det finns massor av pocketar som kostar 3,90.

Hur det kunde vara och hur det är

Det är en av höstens sista soliga dagar.
.
Det är nu som man kunde klä sig i jordnära färger (orange, brunt, rött) och gå till parken och kasta höstlöv omkring sig. Gärna i sällskap av nån klädd i manchesterjacka eller -byxor. Man kunde också ta långa promenader längs med ån, och ta en tur med förin. Det kanske är första gången man plockat fram yllevantarna och den riktigt tjocka halsduken. Man kanske tar fina bilder till sitt facebook-album "hösten 2010 i Å…bo". Sen går man till ett mysigt cafè, beställer en chai latte och bläddrar lite i sina föreläsningsanteckningar, som ännu känns pirrigt intressanta. Man funderar på vilken spännande och fin höst det är, och fantiserar om hur ens liv kommer att utvecklas de närmaste veckorna.
.
I stället för allt sånt vackert, sitter jag inne i min grotta och knarkar finrexin. Och ser på barnfilmer. Febern har tagit mig, och det är rätt skönt. Jag säger "pah" åt alla stora obligations och deadlines och funderar i stället på om jag ska ägna min följande halvtimme åt att läsa nyaste Aku Ankka eller se ännu ett avsnitt av "olipa kerran...".
.
Hur det kunde vara och hur det är.
.
För att inte känna mig som en förlorare föredrar jag hur det är.

Taizètisdag

Hej på dig,

känner du mig så vet du antagligen att Taizè är rätt viktigt för mig. Varför det är så skrev jag om en gång i våras. Då lade jag också upp lite bilder från en Taizèmässa vi ordnade med några kompisar.

.

Nu har vi igen fixat ihop nånting.

.

Det är så att en broder från Taizè kommer på besök till Finland. Broder Stephen heter han.

Vi (mina kompisar och Församlingsförbundet) har ordnat ett tillfälle dit folk får komma och träffa honom. Vi kallar det Taizètisdag, och så här ser vår inbjudan ut på facebook:

.

När? 28 september
Var? Å…bo domkyrka

Kom och träffa broder Stephen från Taizè,

fira Taizèandakt och

dela gemenskapen över en bit mat i Å…bo domkyrka.

Kl. 18.15 Träff med broder Stephen
Kl. 19.00 Taizèandakt
Kvällsbit
-------------------------- -------------------------- -----------
Meet brother Stephen from Taizè and

participate in Taizè prayer in Turku Cathedral.

The event is bilingual.

6.15 pm Meeting with brother Stephen
7 pm Taizè prayer
Something small to eat

.

Känn dig välkommen.

Som när jag var liten

"Vårtrötthet"

Konstaterade farbrorn idag

När mysrummet utlät en kollektiv suck
.

Hans morfaderliga approach

Frid i sinne

.

Som när jag somnade i bilen som 18-åring

Noll skuldbeläggande

I stället nostalgiska ord

.

Hakan i bröstet

Kinder djupt rosa

Lite dregel

Mössan på glid

Som när jag var liten

.

Hon tycker om mitt sovande

Hon trivs när hon får se mig vakna

Det är nåt av det bästa med min

Mamma

.

Tack farbrorn.

.

.

Mars 2009

Mammabloggare alltså

Jag kan inte begripa mig på hur det är möjligt att mammabloggare existerar.

Jag har varit plastmamma i dagarna två åt två busiga ungar, och märkt följande saker:

-man hinner göra massor på en dag (för dagen börjar kl 6 och ska fyllas med parkbesök, biblioteksbesök, bustid hemma, matätande, kakkablöjstvättande och hundra saker till)

-man hinner inte göra nånting alls på en dag (jag såg mig själv plötsligt i en situation där jag hade prioriterat bort att tvätta egna tänder, kolla mig i spegeln, tänka på vad jag hade för kläder på mig och äta mat i lugn och ro. Det var liksom viktigare att hitta den där vanten som var försvunnen, eller att hindra storebror från att slå ihjäl lillebror.)

Så jag kan inte förstå hur det existerar så många mammabloggar som

a)uppdaterar flitigt

b)skriver roliga inlägg

c)kryddar inläggen med hur proffsiga foton som helst.

Jag kan bara inte förstå.

Men en stor eloge till mammabloggarna, för att ni orkar med det minimum av egentid som mammaskap innebär!

(ps. utan min systers hjälp skulle helgen gått åt skogen. Nu hade vi istället buskul med ungarna. ds.

En vinden-plats!

Egentligen skulle jag bara hämta en karamell* från vår amanuens.

Och det fick jag förstås (en röd med genomskinligt papper).

.

Men jag fick också en alldeles egen vinden-plats**.

.

Sådär bara.

Nu ska här minsann skrivas kand!

(bara kristologin blir avklarad först)

*detta berättar en del om mysfaktorn på vår fakultet

**som är ett eget skrivbord plus dator plus anslagstavla på en charmig vind

Innan lunch

Min nya strategi: man måst jobb för brööföödon.

Jag måste alltså ha mitt Kristologi-arbete färdigt innan lunch.

.

Den som inga färdiga texter har

den får gå med magen bar (alltså hungrig).

.

ett mycket typiskt dagboksinlägg.

Det är ganska sjukt att jag hållit på med att skriva en två sidors-grej nu i två veckor nästan. Kristologin blir liksom aldrig klar. Det är antagligen första grejen inom teologi som inte provocerar eller engagerar mig på något sätt. Jag är rätt fine med kristologifunderingarna från Kalcedonmötet år 451. Så kan vi gå vidare nu?

Jag tänkte börja med en grej här på bloggen: att avsluta med dagens grej att vara tacksam över.

Så.

Dagens grej att vara tacksam över:
att jag klarade av att studera koncentrerat en hel timme ungefär.

Sen har jag bara lunchat och kaffat och hängt och lyssnat och skrattat och funderat.

Nu ska jag hem och sen ska jag på församlingens unga vuxna stormöte och sen ska jag träffa pysselgruppen.

Jee, hösten har kommit igång.





bild härifrån

scoop

Nu är det minsann dags att interagera lite med andra bloggare. Min fina löparvän Heidi har nominerat mig till att skriva 7 hisnande fakta om mig själv och sedan nominera 7 andra bloggare att göra det samma. Så ohoy, här kommer årets "scoop":

1. Jag har ett asketiskt livideal. I min drömvärld äger jag så lite som möjligt och lever så enkelt som möjligt. Detta rimmar illa med verkligheten än så länge (jag menar, ni skulle ta en titt i min fulla kalender eller se hur mycket grejer jag släpar hem från alla världens loppisar och crazy indian shops).

2. Jag har egentligen ingen aning om varför jag började studera teologi. Men jag trivs.

3. Jag gör tråkiga saker roligare genom att göra dem till tävlingar. Just nu har jag roskisvecka i vår korridor. Det enda som motiverar mig till projektet är att göra det så mycket bättre än alla andra. Jag checkar läget varje morgon och skurar ur sophinkarna och skapar nytt disksystem. Allt är en tävling.

4. Jag kan öppna en läppomada-burk med endast en hand.

5. Det händer rätt ofta att jag börjar dansa utan att det finns musik. Ibland till andras glädje, ibland till andras förlägenhet.

6. Jag tänker för mycket. Därför är jag väldigt långsam ibland.

7. Jag är pedant. Ni skulle se mina kvällssmörgåsar. Mästerverk i symmetri.


HUj vad svårt det var. Man ska ju liksom vara rolig när man gör såna här listor, annars blir det bara ett enda uppräknande av saker som ska göra mig intressantare och häftigare i andras ögon.

Eftersom jag alltid ska vara lite speciell så Å„NDRAR jag nu nomineringen till:

Berätta om tre höjdpunkter i ditt liv. Uppmana sedan tre nya människor göra samma sak.

Ni är utmanade!:

Riksu. Kvinnan som just flyttat till Ylivieska av alla ställen och som jag saknar något oerhört.

Fröken Julie. Har man en så snygg blogg som hon har så är det bara rätt att fylla den med lite livshöjdpunkter.

Stora E. Snälla berätta, du skriver så roligt!

Lyckostrategin

Nattnattnatt

Dygnsrytmen sabbad

Den blå skärmen fullföljde frestelsen

Starkare än gravitation

Krävs fem muskelknuttar för att

skilja mina ögon från facebook

.

Såg en film om galen kvinna

Ville ha man

Våld

Blod

Död

Grishjärta genomborrat

Jag

Blev rädd för egen framtid.

.

Vill vara gulligt naturligt förälskad

Tror

Sannolikheten ökar

Om frisyren är längre, ljusare

Självklarare

.

När insidan inte räcker blir vikt

muskler

charm

smalhet

kontaktlinser

viktiga

Jag skriker nej!

.

Samtidigt som strategin utkristalliseras.

.

Januari 2010

Om att glänta lite.

Jag vet inte om det är klokt. Men jag har fått enorm lust att glänta lite på ett hemligt förråd av dikter. Eller dikt-aktigheter. Så jag kommer att visa er saker jag skrivit för länge sen. Saker jag skrivit som lycklig, saker jag skrivit som ledsen. Jag vet inte om det är klokt.

Men jag vill ändå.

För det finns kanske nån.

Om så bara en halv person.

Som skulle gilla det.

Och då är det värt det.

Håll till godo.

.

PS.

De kommer att hittas under taggen "stumpskrift".

Nyskapelse

Sommarens plötsliga störtregn

klyver världen itu utan barmhärtighet.

Pekar

nej, uppenbarar!

Högt och klart till allas påseende.

.

Klänningen som kallt och vått klamrar sig fast

Tar inte insikten ifrån mig.

Kan inte göra det!

.

Den svala blöta söta luften

levererar budskapet:

.

Världen är ny.

.

Renad.

Rensad.

Nyskapad.

.

Och viskar

sjungande

.

Nu kan vi börja om.

Bilden är tagen av min systersson (3 år).

Jaha Liisa när ska du få en sån här under hakan?

säger han och petar lite på sin sockerbit.

.

Och jag skruvar på mig.

Undrar om människan skämtar.

Du borde väl veta vådan av att bestämma sig.

Tänker jag.

Och säger: aldrig.

Bara för att jag blir lite störd över frågan.

.

Men frågan är bra.

Och viktig.

.

Jag inser att det är mitt fjärde år som börjar nu.

Mitt fjärde år av teologistudier.

Tiden har gått så himla snabbt.

Känns som bara några månader sen jag tog mina första steg in i mysrummet.

Några månader sen jag sprang gråtande ut från en föreläsning.

Kanske några veckor sen jag blev kär i högmässan.

En vecka sen jag hittade religionsfilosofin.

.

Men det är ju år sen!

Å…r.

I pluralis.

Jag har inte längre hela min studietid på mig att fundera.

Men jag måste inte heller bestämma mig genast.

Det säger många.

Men många tycker också om att prata om prästbristen.

Peka på nöden.

På det yttre kallet.

Många säger också att det är något bisarrt över det.

Eller, de säger det inte. Men ögonbrynen talar klarspråk.

.

Antingen så är det mot bibeln och bekännelsen.

Eller så är det mot vad en modern människa ska förväntas göra.

.

Många är så himla tvetydiga.

.

Många kunde ta och bestämma sig så småningom.

.

Så kanske jag kan bestämma mig.

.

Sen.

.

Organisera

I våras flyttade jag från 56 kvadrat till 16.

Innan flytten hade jag ett massivt downsizing-projekt.

Jag skänkte bort massor med grejer.

Kläder

böcker

stuff.

Men ändå har jag det trångt här.

.

Hälften av mitt hem (8kvadrat) är fortfarande en obestämd massa av svårorganiserade saker. Sopsäckar och pafflådor turas om med att retas med min oförmåga att tämja dem.

Och jag har ingen aning om var min iPod-laddare har gömt sig.
.

Sådär.

.

Nu har jag klagat.

Då är det dags att göra något åt saken.

Jag ska leka organisationskung!

Spaceships

Det är helt vidunderligt hur mycket spännande människor som samlas i Taizè.

.

Människor som funderar på sina liv,

som söker mening.

Människor som vill göra världen bättre.

Kreativa människor.

.

En kille vi träffade spelar i det här bandet, som har en bra grej på gång i Nederländerna. Lyssna vettja.

.

Bland annat Spaceships är helt fantastisk kvällsreggae. (Ni vet, sånt man lyssnar på medan man borstar tänderna och gör sig sovklar.)

.

.

Bilden är från deras myspace.

J

Jag har märkt en sak i sommar.

.

Att jag är J.

Det betyder att jag

planerar

organiserar

övervakar

bedömer

och

leder.

Får jag inte göra det

så blir jag orolig och nervös.

.

Det finns människor som är P.

De går igenom livet med en mottagande attityd.

Tar dagen som den kommer.

Hoppar på impulser.

.

Och det är ju lite så man (läs: jag) vill vara.

Ta vara på överraskningarna som kommer

och omfamna alla impulser med glädje.

.

Men jag kan inte.

.

.

Ska vi ta en läsarundersökning?

Ja då.

Å„r du P eller J?

Å ter i Å bo

Hej på er, nu är jag tillbaka.

Och det är verkligen full hulabaloo här.

Tusen saker att göra.

Tusen saker som bara händer.

Livet är en spännande gåva!

Jag har jobbat med att ge mat åt 2000 människor i Taizè. Då såg man så här galen ut.

Sayonara!

Nu sticker jag till Frankrike.

.

Paris.

Taizè.

Å„ventyr.

.

Beat that.

.

Hejdå!

.

(vi ses kanske 24.8)

.

.

.

.