Här kommer min reaktion till den senaste tidens masshysteri. Inte för att nån har frågat, utan mer för att jag behöver få det här ur mig:
Jag hör till kyrkan för att jag tycker att det är coolt. Jag tycker att det är bra att nån tar tag i ungarna som 15-åringar och diskuterar etik, livets mening och dödens grubblerier med dem. Det är bra att det finns ungdomsarbetare som säger åt de anorektiska liven att de faktiskt är älskade precis som de är, att de inte behöver snyggprestera för att vara människor.
Jag tycker att det är bra att det finns präster som besöker gamla människor när de fyller år. Jag tycker att sjukhussjälavårdare är sjukt viktiga. Jag är evigt tacksam för den organiserade diakonin, som gör att vem som helst av oss kan hämta en matkasse när det är alltför länge till nästa studiestöd eller barnbidrag.
Och kyrkorna. Tänk att det faktiskt finns heliga rum runt om i hela landet. Rum dit man kan gå när man är förbannad på livet, Gud, avsaknaden av Gud. Rum där man bara får sitta tyst och gråta. Rum där man får tända ljus och hoppas på att det blir bättre. Rum där man får lyssna till heliga gamla berättelser om människors möten med något större än det egna jaget. Rum där man får sjunga psalmer.
Och jag tycker om kyrkan för att jag upplever att den är öppen. Jag fattar inte snacket om trångsynthet och uteslutande. Det är inte alls så jag upplever kyrkan nämligen. Medierna kanske säger så, men hur många av journalisterna har egentligen ett ärligt, ödmjukt intresse för kyrkan? När besökte hbl:s ledarskribenter senast en gudstjänst eller deltog i en samtalsgrupp om sorg? Hur många journalister känner en präst eller en diakoniarbetarere, sådär på riktigt? Har journalisterna förstått vilken brinnande nödvändighetskänsla dessa har för att göra världen bättre?
Så jag är med. Jag vill ha kyrka. Med allt vad det innebär. Jag vill ha gemenskap över konstiga sociala gränser. Jag vill öva mig i att tänka på att alla som sitter där i kyrkbänkarna (och också de som inte sitter där) faktiskt är precis lika älskade.
Det är inte lätt.
Så därför behöver jag öva mig.
Och kyrkan är den plats som bäst utmanar mig till att öva mig på att älska människor som är fula, fattiga, gamla, handikappade, irriterande, snuskigt rika eller bara avundsvärt snygga. Jag tror seriöst att jag blir en bättre människa om jag försöker älska också dem som det tar mig emot att älska.
Så jag ger gärna den där procenten av mitt studiestöd till kyrkan. För jag behöver inte ytterligare tretton toppar från h&m eller en charterresa till cypern.
Jag behöver ett meningsfullt liv.
Jag hör till kyrkan för att jag tycker att det är coolt. Jag tycker att det är bra att nån tar tag i ungarna som 15-åringar och diskuterar etik, livets mening och dödens grubblerier med dem. Det är bra att det finns ungdomsarbetare som säger åt de anorektiska liven att de faktiskt är älskade precis som de är, att de inte behöver snyggprestera för att vara människor.
Jag tycker att det är bra att det finns präster som besöker gamla människor när de fyller år. Jag tycker att sjukhussjälavårdare är sjukt viktiga. Jag är evigt tacksam för den organiserade diakonin, som gör att vem som helst av oss kan hämta en matkasse när det är alltför länge till nästa studiestöd eller barnbidrag.
Och kyrkorna. Tänk att det faktiskt finns heliga rum runt om i hela landet. Rum dit man kan gå när man är förbannad på livet, Gud, avsaknaden av Gud. Rum där man bara får sitta tyst och gråta. Rum där man får tända ljus och hoppas på att det blir bättre. Rum där man får lyssna till heliga gamla berättelser om människors möten med något större än det egna jaget. Rum där man får sjunga psalmer.
Och jag tycker om kyrkan för att jag upplever att den är öppen. Jag fattar inte snacket om trångsynthet och uteslutande. Det är inte alls så jag upplever kyrkan nämligen. Medierna kanske säger så, men hur många av journalisterna har egentligen ett ärligt, ödmjukt intresse för kyrkan? När besökte hbl:s ledarskribenter senast en gudstjänst eller deltog i en samtalsgrupp om sorg? Hur många journalister känner en präst eller en diakoniarbetarere, sådär på riktigt? Har journalisterna förstått vilken brinnande nödvändighetskänsla dessa har för att göra världen bättre?
Så jag är med. Jag vill ha kyrka. Med allt vad det innebär. Jag vill ha gemenskap över konstiga sociala gränser. Jag vill öva mig i att tänka på att alla som sitter där i kyrkbänkarna (och också de som inte sitter där) faktiskt är precis lika älskade.
Det är inte lätt.
Så därför behöver jag öva mig.
Och kyrkan är den plats som bäst utmanar mig till att öva mig på att älska människor som är fula, fattiga, gamla, handikappade, irriterande, snuskigt rika eller bara avundsvärt snygga. Jag tror seriöst att jag blir en bättre människa om jag försöker älska också dem som det tar mig emot att älska.
Så jag ger gärna den där procenten av mitt studiestöd till kyrkan. För jag behöver inte ytterligare tretton toppar från h&m eller en charterresa till cypern.
Jag behöver ett meningsfullt liv.
26 kommentarer:
Tack, instämmer.
WOW, jag skulle vilja kunna uttrycka mej som du! Håller helt med dej i allt och du skriver så jag blir så berörd och rörd att jag nästan börjar gråta!
Ja, jag kan så int säga det nära ens så bra som du. Så jag nöjer mig med att länka till din sida ;)
Jättefint skrivet Liisa! Den kyrkan är min också, och mångas med mig! :)
Tack!Väl skrivet!
Det var fint skrivet Liisa! Du har nog en viktig poäng där med snedvridningen i media, att de grundar sina skriverier på några uttalanden istället för upplevelser av kyrkan.
Jättebra skrivet och välvalda ord! Det måste verkligen vara jättetrist att folk nu plötsligt börjat dra folk som hör till kyrkan över med en kam, för det finns ju massor av jätteviktigt arbete som man inte tänker på att kyrkan utför, som allt du nämner. De konservativa tråkmånsarna är ju bara en liten procent, och tråkmånsar finns det tyvärr i alla grupper... Tack för att du öppnade mina ögon!
Jag håller med dig i väldigt många saker. Det jag däremot inte tror på är att allt detta måste ske i det forum det har skett i hittills. Jag ser, precis som du, en massa gott med och i kyrkan. Jag har själv engagerat mig som yngre, men valde att skriva ut mig när jag var en bit över 20. Orsaken - att jag inte kan vara i ett sammanhang där kärleken och acceptansen är villkorad. Jag upplever att den borde vara villkorslös, och det är den inte, tycker jag.Jag tycker inte att kyrkan är tillräckligt kärleksfull och omtänksam - alla är inte accepterade på lika villkor. Jag behöver också ett meningsfullt liv, jag tror att alla behöver det (en del inser det kanske fortare än andra...) Däremot är det inte kyrkan som ger mig den meningsfullheten, utan andra sammanhang. Jag tror alltså att allt det goda som du beskriver ovan kan existera ändå, trots att folk skriver ut sig. Men sammanhangen och formen kommer att ändra. Det måste den göra, för vi kommer inte att kunna existera utan att ta hand om varandra.
tack fina du. gemenskap över konstiga sociala gränser is the shit. kravlöst accepterande. värme. hoppas många läser detta!
Tack för din text! Perfekt uppbackning för en medelålders mormor som ställer upp gång efter gång i församlingsrådsvalet i en konservativ församling - bara för att det inte är ett alternativ att ge upp VÅR kyrka!
Tycker att du säger det med en skön kläm. Den kyrkan är jag också medlem i.
Du e så bra Liisa.
oj jolanta! tack för dina ord!
Tack Leon, kul att du hittat hit!
Tack Jessica! Skönt att höra!
tack för länken, och erkännandet det innebär :)
Tack för dina ord, Nanó!
Tack Hanna! Det betyder mycket att du säger så.
Tack för att du ställer upp i församlingsvalet! Det är viktigt!
Tack för det du skriver. Du pekar verkligen på något som tyvärr är sant: att kyrkan inte är tillräckligt kärleksfull. Det är sant, vi är inte där än. Det grämer mig, jag skulle så gärna vilja kunna älska alla villkorslöst, men jag kan inte ännu. Så jag jobbar på det. Jag tror det är samma med kyrkan. Dess mål är att förmedla att Gud älskar alla villkorslöst, men tyvärr är inte kyrkan fullkomlig, lika lite som vi som dess medlemmar är fullkomliga. Och det är kanske därför som kyrkan inte är så villkorslöst kärleksfull som vi skulle önska. Men vi har ändå det där kärleksfulla idealet, som pushar och motiverar oss att fortsätta kämpa för att kärleken ska vara ovillkorlig. Visst kan det goda existera fastän folk skriver ut sig. Jag är bara rädd att det blir för stor press på individerna om där inte finns en struktur och en ram, en kyrka, som kan hjälpa till. Det är ett himla tungt lass att bära att förändra världen på egen hand.
Tack för det sailor!
Tack Heidi. Du å!
Tack Ann-Lis! När får vi se dig i Åbo igen?
Tack du! Du vet.
Oj Liisa! Det här var så bra skrivet. Jag tycker det är synd att pressen tar upp allt det negativa. Som du säger så finns det så mycket bra med kyrkan också, som man kanske inte tänker på om man inte är så aktiv. Naturligtvis finns det saker som måste jobbas på, men varför skulle kyrkan måsta vara perfekt då ingen annan måste vara det?Personligen hoppas jag att kyrkan skulle vara mindre konservativ, och acceptera att saker och ting ändras, även "normer". Men, som sagt, det finns säker olika åsikter inom kyrkan också.
Tack för dina ord Johanna, de värmer mig djupt. Du har rätt i att det där perfektionskravet är lite udda och missplacerat. Visst vore det fint om kyrkan vore perfekt, men det är ju vi människor som är kyrkan, så vi får väl också jobba lite för saken om vi vill ha den där perfektionen. Och ATT det finns olika åsikter inom kyrkan! Javisst finns det. Och ju mer jag tänker på det så tycker jag att det är skönt att kyrkan är så brokig. Likriktat tänkande blir så tråkigt i längden.Tack för dig och dina ord! :)
Skicka en kommentar