Hur det kunde vara och hur det är

Det är en av höstens sista soliga dagar.
.
Det är nu som man kunde klä sig i jordnära färger (orange, brunt, rött) och gå till parken och kasta höstlöv omkring sig. Gärna i sällskap av nån klädd i manchesterjacka eller -byxor. Man kunde också ta långa promenader längs med ån, och ta en tur med förin. Det kanske är första gången man plockat fram yllevantarna och den riktigt tjocka halsduken. Man kanske tar fina bilder till sitt facebook-album "hösten 2010 i Å…bo". Sen går man till ett mysigt cafè, beställer en chai latte och bläddrar lite i sina föreläsningsanteckningar, som ännu känns pirrigt intressanta. Man funderar på vilken spännande och fin höst det är, och fantiserar om hur ens liv kommer att utvecklas de närmaste veckorna.
.
I stället för allt sånt vackert, sitter jag inne i min grotta och knarkar finrexin. Och ser på barnfilmer. Febern har tagit mig, och det är rätt skönt. Jag säger "pah" åt alla stora obligations och deadlines och funderar i stället på om jag ska ägna min följande halvtimme åt att läsa nyaste Aku Ankka eller se ännu ett avsnitt av "olipa kerran...".
.
Hur det kunde vara och hur det är.
.
För att inte känna mig som en förlorare föredrar jag hur det är.