Jag har förundrats över att så många var så positiva till
Alfreds och mitt podsamtal. Det var ju faktiskt inga lättsmälta grejer vi pratade om, och jag var lite hård i orden. Jag tänkte nästan efterlysa lite kritik, men nu behövde jag inte det för min vän Berra har lyssnat på samtalet och kommer med invändningar och frågor. Han gav mig lov att svara här på bloggen, så att också ni kan delta i diskussionen. Vi börjar:
Berra: ”[Det finns] många saker jag inte förstår [i podcasten], framför allt inte föraktet mot "kontorsjobbande marknadsförare". Och antagandet att dessa kontorsarbetare ser ner på de som jobbar inom produktionen. Som jag ser det är alla delar viktiga."
Jag föraktar inte marknadsförare. Verkligen inte. Men jag förundras över hur det kan kännas meningsfullt att arbeta med att skapa behov som inte finns.
De som jobbar med idéerna på kontoret ser knappast öppet ner på dem som producerar varorna i slavfabrikerna, men ändå: de behandlas inte som jämlikar. Om vi verkligen ansåg dem ha samma värde som oss så skulle vi högljutt kräva förändringar i deras arbetsförhållanden innan vi började designa, marknadsföra och köpa. Förstås finns det undantag. Alla varor produceras inte i slavfabriker, alla varor är inte onödiga.
"Jag tycker att man kan se tillväxt som ett ekonomiskt sätt att säga att mera värde har skapats under en viss tidsperiod. Det kan väl inte per definition vara dåligt?”
Jag menar inte att tillväxt i sig är dåligt. Det är idén om att en ständig ekonomisk tillväxt vore möjlig som jag opponerar mig mot, och att aktieägarnas utdelning prioriteras högre än att företaget ger meningsfullt och människovärdigt jobb åt så många som möjligt. Jag tror inte det går att göra bra politik med idén om att vinsten alltid ska växa, att vi ständigt ska konsumera mera än året innan. Jorden klarar inte det.
"Det är ett problem att människor konsumerar onödiga och dåliga saker (saker som inte motsvarar verkligt behov). Men är du också emot konsumtion som verkligen är behovsbaserad? (Här kommer naturligtvis också den knepiga frågan om vem som definierar behov i en värld där man värderar människors fria val)”
Vi kan inte leva utan konsumtion. Problemet är inte att vi använder pengar för att skaffa oss saker, utan att politikerna börjat definiera människor som i första hand konsumenter, snarare än medborgare, konstnärer, medmänniskor. Jag är inte emot konsumtion som baseras på riktiga behov. Det svåra är, precis om du säger, att veta vilka behov som är riktiga. Vi påverkas mycket mera än vi vill medge av att hela vår omgivning genomsyras av reklam. Det skulle vara intressant att testa köpfrid, det vill säga att förbjuda all reklam. Vad köper vi då, när ingen ger oss impulser och manipulerar våra begär? Kanske det som vi verkligen behöver.
Idealet för mig är att alla butiker blev det som Ruohonjuuri och andra ekologiska och etiska affärer försöker vara: rättvisemärkta. Jag vill kunna gå in i en butik och köpa det jag har behov av utan att behöva granska varje produkt. I dag vilar alltför stor del av ansvaret på konsumenten. Företagen säger att konsumenterna styr priset och pressar ner lönerna för producenterna. Jag vill att företagen tar sitt ansvar och slutar skylla ifrån sig.
"I de länder där produktionen finns blir ju levnadsstandarden bättre tack vare produktionen som finns där. När den har nått en viss nivå flyttar man produktionen till ett annat lågprisland och till slut har man ändå en situation där alla fått det bättre. Jag skulle absolut gärna göra ett hopp från situationen idag till den utopistiska där alla har det bra, men jag har absolut ingen aning om hur man kunde genomföra det. Har du? Eller finns det någon modell som med säkerhet vore bättre än den vi har idag?"
Det är en romantiserad bild att levnadsstandarden skulle bli bättre i lågprisländerna i och med slavfabrikerna. Visst leder det till en del förbättringar, typ att internet införs. Men förbättringarna kommer inte hela befolkningen till godo, utan leder snarare till att inkomstklyftorna växer. I stället för att stöda länderna när de bygger ut sitt vattenreningssystem eller andra basfunktioner satsar man bara på lyxfunktionerna som de rika investerarna behöver. Det går inte på ländernas egna villkor och det finns definitivt ett mått imperialism och kolonialism i det hela. (Här fick jag hjälp av
Ylva att formulera mig.)
Skulle företagens syfte vara att förbättra förhållandena i låglöneländerna skulle de inte ha något emot att tillåta arbetarna att organisera sig och kräva bättre rättigheter. Det är ren och skär utsugning det är frågan om, att utnyttja fattiga människors utsatthet för att kunna pressa ner produkternas slutpris ännu lägre än konkurrentens.
Ett sätt att ändra på det här är att göra så som Fairphone gjort: att företagen tar sitt ansvar på riktigt och garanterar att råvarorna och produktionen är blodfri. Det är inte lönsamt för ett företag att göra det, därför behöver det finnas lagstiftning som uppmuntrar denna utveckling. Kanske internationella avtal, kanske att staterna ställer lika höga krav på rättvisemärkning som på livsmedelsövervakning av de varor som importeras. Hur kan det vara möjligt att det finns saker till salu som producerats på ett vidrigt sätt?
Kommentarsfältet är ert!
