Det där med de tusen orden

Den här mannen har jag förälskat mig i. Ni ser ju varför.


(Foto från Elna Rombergs Facebook)

Döttrarna

Råkar du, eller någon du känner eller hört talas om, vara i samma generande situation som jag? Nämligen: vara väldigt fast i en rätt dålig teveserie från Australien som heter McLeods Daughters?

Det har nämligen hänt något väldigt oväntat och fräckt jobbigt i serien nu (slutet av säsong fyra, de avsnitt som just kommit ut på arenan) och jag BEHÖVER ventilera detta. Jag förstår inte hur serieskaparna kan göra så här mot mig. Mot oss?

Serien har övertygat mig om att jag kan bli lycklig bara om jag flyttar till Autralien, ärver en gård, lär mig rida och ta hand om får. Och köper några alpackor. Bild härifrån.

Saknar att se

I ögonvrån ser jag att något lyser i mörkret. Jag vänder mig om och blickar ut genom fönstret och ser tusentals små ljus i den norska bergdalen nedanför min systers hus. Det är mörkt och alla små hus glittrar. Han borde stå här nu, precis bredvid mig så att jag kunde peka och säga "se!".

Eller när jag satt på bussen på väg till flygplatsen, när himlen målades pink och koboltblå för att solen gick hem från jobbet. Tänk om han varit där då. "Se", skulle jag ha sagt. Eller han.

Det gör nästan fysiskt ont att uppleva skönhet och inte kunna dela den med honom. Samtidigt är jag tacksam för att jag faktiskt hittat någon som uppskattar skönhet lika mycket som jag.

Om fem dagar är han klar med sitt Sydafrika-äventyr och jag med min Norge-bravad. Då. Då ska vi se igen. Om så bara via telefon.

Förnöjsamhet

"The economy as it is is currently structured would grind to a halt if we ever looked at our stuff and simply declared, 'It is enough. I am happy with what I have.' "

Så skriver William T. Cavanaugh i boken Being Consumed. Det kan mycket väl hända att han är min favoritteolog just nu.

Dop

Så intressant diskussion om barndop på gång i Karkkis blogg, läs alla!

Ps. I nästa Astra borde man kunna läsa lite om hur jag ser på mitt barndop och på förhållandet mellan kristendom och feminism. Det ni!

Särbehandling

I dag har vi kommit överens med den gamla sjömannen som hänger i vårt kafferum att det inte är okej att kommentera min kropp. Det känns som en stor seger efter att ha fått stå ut med frågor om min ålder, när jag ska skaffa barn och konstateranden om att jag säkert är kräsen med maten eftersom jag är rätt smal. För något år sedan var jag tvungen att säga till ordentligt att det inte är kul att skämta om att kvinnans uppgift är att koka kaffe, något som jag möttes av varje dag under några veckors tid.

Det här är verkligen ryckt ur sin kontext och därför låter det värre än det är. Men tänk att det fortfarande finns gubbar med gubbhumor. Tänk.

Igår pratade vi om feminism i kafferummet och en av männen berättade genuint upprört att han blivit särbehandlad på grund av sitt kön TRE gånger i sitt liv (och därmed är kvotering fel). Det var verkligen jättesynd om honom.

Jag hade inte tid att räkna hur många gånger jag blivit särbehandlad på grund av mitt kön, men oj vad jag önskar att de bara vore tre.

Så jo att ää... feminismen behövs än.

Pang

Så kom den, lika oväntat som väntat: höstnedstämdheten. Med ett pang. Jag är inne på dag fem och det känns fortfarande pangpangpang.

Fastän allt egentligen är bra. Fin pojkvän, bra sysselsättning, fin lägenhet, bra vänner. Tacksamhetslistan brukar vara mitt bästa medel mot deppigheten. Jag skriver ner min tacksamhet, tvingar mig att se allt det fina som förunnats mig. Och så dansar jag. Då brukar deppigheten försvinna.

Men inte när det handlar om höstnedstämdheten, för den är inte svagare än jag. Vi är lika starka. Vi är jämnstarka. Vi brottas.

Med ett pang blir det omöjligt att känna genuin glädje över tacksamhetslistan. Med ett pang blir jag bara trött och gråtig av att dansa. Med ett pang tycker jag inte längre att jag är vacker.

Höstnedstämdheten tar inte bara bort glädjen, utan också förmågan att känna glädje. Den säger att inget egentligen någonsin blir bra. Alla försök att känna glädje är futila, futtiga. Plåster på ett sår som skulle kräva stygn eller amputering.

Men i dag kan jag skriva om det. Det är bra. Det betyder att jag stigit upp, skakat på kroppen, blivit medveten om min styrka. Jag måste ännu andas i några dagar. Försöka ta promenader, springa bort från tyngden. Sen saakeli.

Ge mig lite anarki

Det händer ofta att folk pratar om kristendom på ett sätt som känns främmande för mig. Med folk menar jag kanske mest mediebruset och åsiktsgubbar. När de vräker ur sig har jag lust att ropa "det där är inte kristendom. Ni måste veta vad ni sågar innan ni sågar, hör ni det, ni har fel bild." Men varken bruset eller gubbarna hör. De vet inte hur man gör när man lyssnar. Otroligt frustrerande.

Men i den här videon skymtar det som jag så gärna önskar att bruset och gubbarna skulle fatta. Att kristendom är något mycket häftigare och vettigare än de tror. 

I det här samtalet skymtar det som är kristendom för mig. Ja, inte tre vita män som snackar böcker utan det här med organiserad anarki och protest mot kapitalistisk hederskultur. Ni måste klicka och se helt enkelt. Ge det tjugo minuter, det blir riktigt bra mot slutet.

Det är alltså Patrik Hagman och Tomas Lundström som pratar kristen anarki på bokmässan i Göteborg:

Djupet, hallå hej!

Nu har det gått några veckor sen jag förvandlades från trött lomanainen (semesterkvinna) till motiverad studerande. Det är över ett år sedan jag senast läste akademiska texter, eller ens diskuterade ämnen som tillåts vara mångfacetterade. Åsikt mot åsikt bang bang är mera hur medievärlden kommunicerar.

Journalistiska texter är skrivna så att vanliga människor ska kunna ta in dem när de slösurfar eller kokar morgonkaffe. Texterna handlar inte om ytliga ämnen, snarare tvärtom, hela världens misär blir lättläst och det gör att komplexa frågor tyvärr får en ytlig behandling. Men det märks inte. Jag har inte heller tänkt på det förrän nu, när jag suttit två dagar och kämpat med en liten text på tolv sidor. Med ordbok, markeringspenna och wikipedia i högsta hugg. Nu inser jag hur bred men ytlig läsning medierna ger.

Jag förstår ju varför det är så. Journalistiken ska vara snabb. Man får ett uppdrag, forskar lite bakgrund, intervjuar några personer och sammanställer sedan allt till en lättläst helhet med rubrik som lockar till läsning. Processen kan ta en halv dag till max tre (enligt det lilla jag upplevt). Man hinner inte sitta två dagar och läsa en text på tolv sidor. Man hinner inte ta promenader för att reflektera över det man läst.

Jag har saknat det akademiska djupet. Att sitta på seminarier där jag inte förstår allt, men ändå inser vilka spännande sfärer vi snuddar vid. Många av de problem som medierna mal på om fram och tillbaka - ja, det finns faktiskt folk som funderar på dem på ett djupare plan, och kommer med lösningar eller superfundamentala invändningar. De finns. Men de når inte ut ur det lilla seminarierummet där vi sörplar te medan vi diskuterar modernitet och senmodernitet. Förstår ni hur frustrerande det är att sitta i ett rum där potentiella världsförbättrarlösningar finns och samtidigt veta om att ingen utanför det rummet vet om vad som pågår?

Det är väl knappast någons fel att det är så. Men om jag fick två önskningar i dag så skulle de vara de här:

1) att journalister skulle få mera tid att fördjupa sig i forskning. I somras fick jag läsa en doktorsavhandling utanför arbetstid. Jag hade en enda kväll på mig innan jag följande dag skulle intervjua doktoranden. Det blev en bra intervju, men tänk så mycket bättre den hade blivit om jag faktiskt hunnit läsa avhandlingen ordentligt i stället för att stressläsa sammanfattningarna.

2) att forskare skulle bli bättre på att kommunicera sina insikter till vanligt folk. Vanliga människor måste få veta varför din forskning är relevant för världsförbättringen. Om ingen vet om dina insikter, om de bara finns samlade i en dammig doktorsavhandling skriven på fikonspråk, ja, har du verkligen gjort ditt jobb då?

Men egentligen ville jag bara säga att jag saknat det här djupet något oerhört. Visst, jag har haft svårigheter de senaste veckorna, känt att hjärnan inte räcker till. Men jag älskar att läsa texter med mer djup än vad journalistiska texter ger. Här är äntligen texter som låter världen vara komplicerad, och som ärligt försöker resonera sig fram till nya lösningsmodeller utan att fastna i sunkiga gamla världsbilder.

Så hallå djupet här kommer jag.

Kritik tack!

Jag såg den här videon och känner mig hjärntvättad, för jag bara håller med håller med håller med. Kan inte nån av er också se den och komma med kritik? Gärna något annat än att jorden klarat "liknande katastrofer" förr, för det läste jag redan på videons kommentarer på youtube och det tror jag inte ett dugg på.

Paddan

Förra veckan köpte jag en ipad av en underbar tant och jag har varit euforisk över den. Äntligen kan jag skriva precis var som helst. Jag kan fast cykla ut till Uittamo och skriva en roman sittandes på en klippa.

Men jag behövde nån sorts ställning, för att slippa bygga en skranglig konstruktion av böcker och tekoppar att luta paddan mot. Jag googlade och föll för ett elegant skyddande skal som går att vika till en ställning. Så jag gick till en it-butik med min nya vän. Och träffade en padda.

- Aha, det där är en ipad etta, sa han (det är den äldsta och sämsta versionen).

- Får se om vi alls har nånting till den där, sa han och betonade att det verkligen handlade om den där  och inte om den här.

Så grävde han fram det fulaste skyddet jag sett, i grå genomskinlig plast. Det kändes halt och hårt i mina händer. Det liknade inte det eleganta skyddet.

- Det här är nog det enda vi har till den där.

- Men jag behöver en ställning också, sa jag. Inte bara ett skal.

Då plockade han fram en liten plastig sak stort som ett bankkort. Den såg ut att ha levererats i ett kinderägg. Han vecklade upp den och placerade min padda på den. Det såg ostabilt ut, så där som saker ur kinderägg brukar vara. Men den var liten och lätt att ha med sig.

- Eller så kan du köpa den här, sa han och vevade fram en komplicerad mojäng i nån sorts stålimitation.

Vi testade, den fungerade. Mojängen är rätt kråtig att släpa med sig överallt, inte alls så där strömlinjeformat vit och smidig som äppleföretaget vill få allting att verka.

Jag köpte till sist båda alternativen, för att det första i princip blev gratis om jag också köpte det andra. Förstås.

Men ett grått moln hade trängt sig på. Jag var så glad åt min padda, tills den andra paddan kom och sa att min padda är gammal och därmed dålig. Fastän jag vet bättre började jag tänka så här: "Snart ska jag uppgradera till den nyaste modellen, ska bara spara sjukt mycket pengar först."

Det känns så designat, så planerat. Att jag efter en kort eufori med min nya padda ska känna missnöje och börja sukta efter något nyare, dyrare, snärtigare.

Och av en händelse är det också detta jag läst om den här veckan: att konsumtion till stor del handlar om suktan. Om suktan inte finns så måste den skapas. När en suktan är tillfredställd måste en ny suktan skapas. Och så mal det på tills kapitalismen självdör av sin egen orimlighet.

Kan det ske snart?

Nu börjar det

Jag har svischat runt mellan fyra olika bibliotek och jagat böcker, lite som en polishund letar droger. Konsumtion, konsumtion, kapitalism, religion... Sniff, sniff. Nu har jag en redig trave böcker på mitt bord, och ska ta mig an dem riktigt snart.

Tänkte att dagens uppdrag blir att definiera konsumtion.

Och så vill jag bara hälsa er och mitt framtida jag: det känns kungligt att få studera på heltid i egen takt. Jag känner mig som en modern munk.


PS. Besökte som hastigast teologernas kafferum och insåg att det ju faktiskt finns människor som ser Finlands abortlag som ett värre människorättsbrott än det som Ryssland just nu gör mot sina homosexuella medborgare. Och så påmindes jag om att alla kvinnor inte per automatik är feminister. Krocken. Intalar mig att det är bra med variation. Att inte snöa in sig och tro att hela världen tänker som jag.

Smart men farlig

Ni kanske visste att vi gjorde en dokumentär i vintras? Den finns på arenan nu, man kan se den både i Finland och utomlands när man klickar här.

Den handlar om den där prylen som alla står och petar på hela freakin tiden. Smarttelefonen.

Om en tvättmaskin men ändå inte.

Tvättmaskinen snurrar på. Bubblar, kurrar och ökar takten för lite centrifugering. Den har hållit på länge, den är långsam. Jag väntar.

Det är inte min maskin, inte min tvätt. Jag skulle inte behöva vänta på den, jag kunde sticka iväg till mig och mitt. Men jag hänger gärna kvar en stund till hos honom och hans. Han är på jobb, jag är ledig. Tömmer jag inte maskinen nu så töms den först på kvällen och då luktar den kakka.

Det är kanske inte det här jag borde berätta först. Att jag sitter hemma hos en kille och väntar på att få tömma hans tvättmaskin. Det ger säkert helt fel bild. Men jag tänker att ni vet bättre. Ni fina ljuvliga läsare som jag saknat att ha kontakt med. Ni vet bättre än att tro att jag blivit femtiotalsfru.

Jag kunde i stället berätta om hur det känns att cykla genom Helsingfors med honom, hur staden liksom blivit vackrare. Hur det plötsligt finns picknickplatser överallt. Hur havet på något sätt alltid är med. 

Om vin, sång och bra samtal. Om dans. Om hur mitt liv den senaste månaden har varit en enda lång fest.

Men det går inte, orden liksom flyr mig. Det blir för hemligt, för personligt. Så då berättar jag om tvättmaskinen i stället.

Där. Snett bakom brudparet. Där dansar vi. Och festen bara fortsätter.
Foto: Världens bästa bröllopsfotograf

Skärgårdsdoktorn

Jag kunde gifta mig med SVT:s öppna arkiv. Tack vare den har jag hittat tillbaka till Skärgårdsdoktorn.

Tänk att det fanns en tid när alla såg på den här teveserien och alla ville vara Wilma. 

Och alla ville bli ihop med pappan när de blev stora. Fast nu ser man hur störig han faktiskt var.

Släkt alltså.

Jag kan ibland tycka att jag har lite för mycket släkt. Både mamma och pappa har många syskon och de har i sin tur många barn. Och jag är så dålig på att hålla kontakten. Så dålig på att ha koll. I en stor släkt blir det också ofta så att man drunknar i mängden, det händer ofta att någon kallar mig för Laura, som inte är jag utan min syster.

Men så plötsligt hamnar jag på en släktbaluns. Jag stiger av tåget i Storkyro, för att den släkten som bor där har fest och mamma är där. Det är hon som ska hämta mig från tågstationen, men det är inte hon som sitter i sin bil när jag väl hoppar av dieseltåget på den lilla stationen.

Det är min kusin Juha som hämtar mig i stället. Förstås. Det är ett tag sen vi setts och han har blivit så himla pratsam och trevlig. Det är bara hur gemytligt som helst. Vänligt tvingar han mig att köra bilen hem till dem, jag har inte kört bil på evigheter och är skiträdd. Men han är lugn och pedagogisk, säger att jo, det där är bromsen. Fastän det är jag som är äldre och borde ha mera koll så känns det inte dåligt. Bara bra. När jag väl lyckats parkera bilen säger han: jag var inte alls rädd när du körde.

Väl framme i festborgen susar det av släktingar. Lite mostrars män att catcha upp med, lite kusiner (och kusiners kusiner!) att babbla med, en hel del urgod mat att äta och en vis morfar att prata med ("Mä oon aina ihmetellyt sitä että miten ihmiset kohtaavat. Siinä on jotain tosi hienoa.") Och man bara ja.

De är så glada åt att se mig. Det är inte alls svårt att vara, allt är bara lätt och bekvämt. De har koll. Eihän nyt Lissu syö lihaa. Tänk att spekulationer kring vilka som sist och slutligen var med på mitt dop för tjugofyra år sen kan vara ett fullgott samtalsämne.

I mål.

Jobbade nästan fyra timmar övertid i dag. Igen. Och på en fredag dessutom.
Man kunde ju tänka sig att kvinnan som satt på spårvagnshållplatsen efter en sådan dag (efter en sådan VECKA) skulle vara bitterheten själv.
Men vet ni.
ICKE.
För jag hade kakkat ur mig två riktigt bra texter innan jag satt där och var trött.
Och jag har varit lugn i dag. Inte alls i panik när jag satt i bilen på väg till keikka. Bara lugn.
Man åker ju bara dit och säger jaha, vad har vi här då. Det lärde jag mig den här veckan: Jag behöver inte ha angst om jag inte hunnit förbereda mig till tusen. Till tvåhundrafemtio räcker bra.

Och jag har fått försäkran om att det inte fortsätter så här intensivt, sen när de andra sommarfåglarna kommer. Och så har jag fått beröm. Som verkligen känns som beröm och inte bara något man säger.

Så jag kände mig bara glad när jag steg på spårvagnen.

Glad över jobbet, glad över sommarregnet, glad åt att bo i Helsingfors!

Ni då, hur funkar era sommarjobb?

Sommarpratare(tävling!)

Måste bara få säga med vän röst: ähum, jag känner två av årets sommarpratare.

Vilket inte är nån stor bedrift, svenskfinland being what it is, men den här då: jag har fått provläsa den enas manus och det är helt fantastiskt.

Med tanke på att jag är den hårdaste av sommarpratssågare så är det en väldigt fin sak att säga. Jag var verkligen djupt besviken på förra årets finlandssvenska pratare. Hur tror man att det är en bra idé att prata om sitt cv i en timme? Eller att det är okej mot lyssnaren att säga "när jag satt och skrev det här sommarpratet funderade jag på det ena och det andra... och inte har jag ju egentligen något att säga" Slöseri med dyrbar örontid!

Men jag kan alltså lova att de två jag känner av sommarpratarna absolut inte kommer att slösa på er örontid.

Vilka de är? Kolla listan och gissa! Den som gissar rätt först får en överraskning (lovar).

Här hittas sommarpratarna.

Elva timmar

Haha, den här dagen var så in my face. Elva faking timmar på jobb, och då slöade jag inte en enda gång (om man inte räknar när jag satt i bil till och från keikka, och svettades som en finsk man i bastu).

Jag ljög visst i går. Jag är visst den nya medarbetaren som ger 110 procent.

Åtta timmars arbetsdag

Förväntan. I morgon är min semester slut, och jag ska börja min sommarpraktik på Husis. Jag är nyfiken på hur det här med åtta timmars arbetsdag ska gå.

Jag är inte den ivriga nya medarbetaren längre. Hon som gärna kavlar upp ärmarna och hugger i för allt vad tygen håller. Hon som gör 110 procent. Alltid lite mer än du kunde tro. 

Jag har haft två arbetsperioder i mitt liv som känts lyckade, där jag tyckt att arbetsinsatsen varit på hanterbar nivå. Den första berodde på ren 18-åringslathet, och den andra på återhämtning efter en nästan-utbrändhetsgrej jag ramlade ner i för något år sen.

När jag pluggade inför studentskrivningarna läste jag intensivt i två timmar medan jag åt frukost, och gick sen  ut på långpromenad. När jag återhämtade mig efter "utbrändheten" (citattecknen behövs, jag önskar jag hade ett bättre ord) hade jag en liknande arbetsrytm. Vaknade, yogade lite, skrev kandidatuppsats i två tre timmar, och det var det. Jag var så nöjd med mig själv fastän jag jobbade så lite. Eftersom jag inte jobbade bort alla krafter varje dag var det faktiskt skönt att börja jobba igen nästa dag. Det var lustfyllt, och jag klarade av att tänka på ett väldigt kreativt och spännande sätt.

Däför jag blir så glad av att Underbara Clara, den kanske mest produktiva kvinnan någonsin, berättar om sin fem timmars arbetsdag. För det känns greppbart, mänskligt. Och vettigt. Hur bra presterar man egentligen de tre sista timmarna av en arbetsdag?

Jag kan ha fel, men jag tror att åtta timmars-normen funkade bäst då när det bara var killarna som fick jobba. På den tiden när andra hälften av befolkningen jobbade hemma och fixade så att killen slapp jobba när han kom hem. Då användes hälften av arbetskraften ute på arbetsplatserna. Idag får kvinnor jobba med annat än hushåll. Det betyder ju att hela arbetskraften används på arbetsplatserna. Då borde det väl räcka om hela den arbetskraften jobbade hälften mindre? Eller? Finns här ett logiskt felslut jag inte ser?

Och så tänker jag lite naivt: Om vi alla jobbade fem timmar, borde inte det betyda att det fanns fler arbeten och att ingen därför skulle behöva gå arbetslös?

Jag vet att jag kan jobba åtta timmars dagar. Det går. Jag kommer inte att vara den lata praktikanten i sommar. Jag säger bara att det kommer att suga ut en hel del krafter ur mig. Men det är okej, för jag är utvilad nu. Jag känner till och med ett litet bring it on!

Shoppingfastan - Maj

Åh, nu tar vi maj. Mars och april berättar jag om en annan gång, om jag orkar. Men nu sitter maj på min axel och flämtar som en tok, så det är bäst att bara köra i gång och berätta.

I maj flyttpackade jag. Fyllde tre stora kassar med kläder som åkte iväg till Allkristna loppiset. Gallrade, gallrade, svettades. Ändå är det skönt nu att ha blivit av med kläder jag inte använder, kläder som bara tar plats i mitt medvetande. Kläder som jag nu glömt bort. Till slut fanns det nästan bara klänningar, ylletröjor och trosor kvar. Och det blev lätt att välja kläder på morgonen.

Men så förändrades plötsligt min frisyr. Efter att ha murklat omkring hela vintern i slarvigt äckelhår kände jag  ett behov av förändring. Jag gick från bohemisk slarvtofs...

...till något som lätt kan kallas 80-tals sportigt:

Och plötsligt gillade jag inte mina kläder längre. Allt jag hade i garderoben verkade skrika efter den där bohemtofsen. Utan den var jag vilsen. Det här är första gången under fastan jag känt ett seriöst shoppingsug. Jag ville så gärna ha kläder som talade samma språk som den här superkorta kalufsen. Och det skulle vara så lätt att fixa med lite impulsshopping, inbillade jag mig.

Jag var lite irriterad när jag började min skandinavienturné i Oslo. Det var ju nu jag skulle gå runt med genomtänkta kläder och slippa bekymra mig för hur jag såg ut. Det var nu livet skulle vara lätt. Men jag kände mig bara fel. Och i Norge har alla kvinnor långt, starkt hårsvall.

Men så fick jag två tunikor av min supersnälla syster i Oslo. En mörkblå, en vit. Enkla, stilrena. Och ett par jeans. Och som tur var hade jag nappat med mitt afrika-halsband i ryggsäcken. Jag blev bohem igen. I brist på redigt gammaldags handarbete får denna räddning av situationen vara Månadens kreativa drag.

När resan fortsatte till Göteborg gjorde jag faktiskt ett nyköp. Jag hade från början tänkt att shoppingfastan skulle utesluta ALLT förutom mat och hygiengrejer, jag skulle alltså inte köpa accessoarer, väskor eller skor. Men det blev svårt med skorna. Jag har slitit ut alla mina vår-sommar-höst-sneakers. Kvar fanns bara ett par svettiga men bekväma springskor (superfula) och ett par nätta men i längden obekväma ballerinor. Jag hade liksom inget däremellan. Så jag tummade på regeln och köpte rättvisa Ethletic-skor i Göteborg:

Och vilken glädjerusch det var! Att besöka en butik och veta att jag får köpa något, vilken grej! Och jag tänker att det är så här jag vill att min konsumtion ska vara: en lyx som händer en gång om året, max. En genomtänkt handling, med rättvisetänk och miljökärlek som självklara utgångspunkter. Och det ska finnas ett behov. Aldrig mera någonsin vill jag köpa något jag inte har ett genuint behov av. Jag är så himla trött på att gallra.

Månadens frestelse:

Loppisarna i Sverige! Jag vandrade runt i några av dem, bara för att de har så skön stämning. Glädje, genomtänkt sortering, roliga provrumsidéer. Frestades att köpa en tunn jeansskjorta och en regnbågskjol. Men jag tänkte på min överfulla ryggsäck och segrade.

Månadens glädjetjut:

Min Malmösyster donerade denna åt mig! Sydd av vår mamma åt hennes syster för lääängesen. Skamligt kort för att vara klänning, men perfekt som laid back övredel till ett par jeans. Dessa gåvor.

Du som läst hela det här inlägget kan klappa dig på axeln och äta en chokladboll med gott samvete. Det är inte många som klarar en sådan prestation i dessa dagar av tabloidisering!

Grönt te + socker = kläder?

Det råder brist på kläder i mitt hem just nu. Alla kläder jag hade med på resan är blöta efter en tvättmaskinsrumba och alla mina andra kläder ligger snyggt vikta i tusen ikea-kassar i Maxmo. Så kanske... odla nytt? Det borde rymmas inom Shoppingfastans regelverk.

Hej från Rælingen

Jag har landat i Norge, en bitteliten bit utanfør Oslo. Hær idkar vi terapi i form av kickbiking, vattenfærg och modellera på dagarna, och in vino veritas på kvællarna. I morgon ska vi åka och se på hæstar.

Jag borde gå ut och vandra lite nu, nær lugnet lagt sig i huset. Men jag orkar inte.

Min kindle med tentbok fick psykfel som inte går att ræddas med den enklare formen av googling, så jag antar att den hær resan får bli tentlæsningsfri. Helt okej, så kan jag också leva.

Nyyheimani

Har lagt upp elefanterna på väggen. Packat upp rinkkan och packat en liten ryggsäck med det mest nödvändiga. Sitter i tant Hilkkas lägenhet som jag ska bo i den här sommaren, tillsammans med min kusin och hans söta tjej. Det är lite huller om buller och bohemt. Och här finns en katt. Eller inte just nu, den är på semester. Ändå känner jag av det. Ögonsvid och andningssvårigheter.

Googlar: bli fri från kattallergi.

Och så pratade jag i telefon med Fredrik just. I en evighet. Sen gjorde vi det. Tog bort "är i ett förhållande" på facebook.

Vet inte vad jag ska känna. Ögonsvid.

Förändring

Jag läste nånstans att det alltid är tungt med förändring. Kanske det. Min livsförändring just nu är ganska tung och förvirrande. Men den är också pirrig. Jag har fått veta min nya address. Jag har snackat lite förtroligt med min blivande hyresvärd och lovat hjälpa till på en studentfest i nyyheimani. Jag har sållat ut grejer till loppis, mina föräldrar har hämtat min symaskin. På onsdag flyttar jag och min rinkka till Helsingfors. Om en vecka lyfter mitt flyg till Oslo. Nu är det minsann dags. 

Inget mer väntande och planerande.

Är lite kär i instagram

Hej, tänkte berätta att jag också finns på instagram. En hittar mig som liteskrik. Har en* inte smarttelefon hittas mina bilder här: Liisas instagram

Jag har använt instagram i några månader nu och är så nöjd. Det passar mig ypperligt. Jag får visa alla roliga och fina grejer jag ser men inte hinner blogga om. Dessutom är det spännande att få nya följare. Just nu har jag en följare som är väldigt anonym (man ser aldrig hennes ansikte på hennes bilder), men som jag ändå anar vem det är. Varje ny bild hon lägger upp är en ledtråd till vem hon är. Hon hade t.ex en bild av En liten skillnad samma dag som den kom från tryckeriet. S p ä n n a n d e.

I början av året spreds en grej på facebook, om en happy moments-jar. För varje bra sak som hände en under årets lopp skulle en lägga en lapp i en stor glasburk. På lappen skulle en kort beskriva den positiva händelsen. Sen i slutet av året skulle en ha en salig lyckoburk att rota runt i när livet såg mörkt ut. Oh well, fin tanke, men inget jag skulle orka göra. MEN INSTAGRAM. Funkar ju precis så där. En** dokumenterar sina fina stunder (fast för mig får också asiga stunder vara med) och sen kan en scrolla runt i sitt arkiv när en känner sig deppad. Heja heja***.

*Ja, detta inlägg testar hur det funkar att använda en i stället för man.

** Okej, här börjar det ta emot. Känns inte grammatikaliskt korrekt att överallt tråtta in EN hit och EN dit och EN slank EN ner i diket.

*** Och jag är inte sponsrad av instagram. Borde kanske vara det.

Klart att man inte kan förlora på shoppingfasta

Jag sitter i skolan, febrig och allmänt uslig. I stället för att panikjobba med mitt slutarbete läser jag en härligt inspirerande artikel om shoppingfasta, eller "detox" som det också kan kallas. Läs du också vetja!

Klicka: Sofia Hedström: Ett år utan shopping

Shoppingfastan - Februari

Ni kanske trodde att jag glömt shoppingfastan? Icke, jag har bara varit upptagen med annat än att rapportera om saken. Studier, bokprojekt, stundande flytt, livet. Men nu när boken är färdig ska jag aktivera mig igen. Vi tar februari.

I februari gjorde jag ett radioreportage om lopptorg. För reportaget besökte jag tre olika loppisar här i stan, fick gå backstage och så. Se de massiva klädbergen vi producerar, träffa människorna som sorterar vår lump. Fick veta att det största problemet är att folk donerar skräp till loppisarna. Skräp som inte går att sälja, skräp som kostar massor att göra sig av med. Så sluta göra det, okej? Helt och rent är vårt nya mantra när vi skänker kläder till välgörenhet!

Jag trodde att jag skulle känna mig frestad att köpa loppiskläder när jag gjorde reportaget, men nej. Eller okej, jag fick med mig en film och en fin skål, men kläderna stannade kvar på de omaka galgarna. Det otroligt stora utbudet gav mig creeps.

I februari hittade jag den här boken i mitt skåp. Fredrik visade åter vilken fin sambo han är. Jag började drömma om att sy. Saknade dock tyg.

Månadens kreativa drag:

Jag hade lite fult garn som skräpade runt i min garnlåda. Jag hade en handduk som jag aldrig visste "vilken sida som var upp". Ni vet, vilken långsida jag torkat ansiktet i och vilken som... tagit hand om rumpan. Dessutom var handduken litelite för kort, så där att det inte är helt okej att gå runt med bara den på. Så jag virkade en kant och sydde fast. Bra projekt.

Månadens frestelse:

Haha, nä int alls frestad faktiskt. Carlings må tycka att det var i februari som alla skulle förnya sina garderober MEN HALLÅ. Jag gick in i butiken för att kolla varför det var dags att förnya garderoben just då, men hittade bara en massa kläder som var i sämre kvalitet än de jag redan hade.

 E verka va na luras hede.

En liten skillnad

Ett år sedan kom idén och nu är den klar. Boken. Elva läsvärda berättelser om hur det är att vara kristen i en tid där kristendom blivit något konstigt.

Det har varit fint att få redigera dessa texter. Jag har skrattat, känt mig beklämd, blivit provocerad, blivit  förundrad. Och framför allt inspirerad. 

På fredag borde jag få hålla mitt alldeles egna exemplar i handen.

Livstecken.

Den här veckan har jag klarat av två skitsvåra saker: 

 1) Att stå på huvudet utan hjälp. Något jag kämpat med sen jag återvände till yogan i höstas. I går gick det, äntligen!

2) Att byta ut bakhjulet på cykeln. Fredrik var min mentor, men jag gjorde allt själv. Skruvade loss växelmojängen, pillade bort hjulet. Bände bort den gamla ytterringen och innerdäcket. Petade dit nyheter. Skruvade fast. Pumpade i luft. Det bara sväller i bröstkorgen av emancipation. 

 Hurra för livet!

och döda kungar på teve

Efter två mördarveckor kände jag att maxmo kallade. Jag behöver få göra lurun. Ni vet, smältvattenkanaler. Behöver få stå i timmar och peta med pinne och stövelhäl i marken. Hacka snön, se den smälta. Aah det ska jag göra i morgon.

Jag älskar att jag ska få vara ledig i fyra dagar. Är så trött nu, så trött att jag varit otrevlig och martyrisk mellan varven. Inte bra.

Jag försökte läsa en bok, men mamma tittar på teve på så hög volym att jag läste samma sida tre gånger. Men det tycker jag hon ska göra. Senast jag var hemma såg vi en dokumentär om finsk-svensk historia. Det är samma tema nu. Döda kungar.

Nu ska jag vila. Vet om att jag har saknat att blogga. Att berätta saker för er. Men det kommer känner jag. Snart ska vi hänga igen.

Stoltheten

Jag har systrar som kan göra sånt här. Jag baxnar av stolthet.

"Mannen plockar upp allt i påsen"

Läs Anninas text om hundskit! Eller kanske handlar den om något helt annat. Men läs!

Fastan-fastan.

Det är ju askonsdag i morgon!

Jag känner lite att jag borde ha hittat på nån superrolig och superradikal fasta i år, sådär för att bygga vidare på förra årets fattigdomsfasta. Men jag har inte kommit på nåt bra. Inget jag blir inspirerad av i alla fall. Jag orkar inte heller köra i gång en ny fattigdomsfasta, inte i år. Dessutom har jag ju shoppingfastan att vårda.

Det får alltså bli en enkel fasta. En variant av "avstå-från-något-ohälsosamt-för-att-med-kroppen-reflektera-över-nödvändigheten-av-det-ohälsosamma". Jag ska avstå från kaffe i fyrtio dagar, mest för att jag är nyfiken på om det faktiskt blir lättare att yoga utan koffein i kroppen. Inte så djupt, inte så världsförändrande. Men det är allt jag orkar med just nu.

Fredrik å sin sida gör något som jag inte skulle klara av: han avaktiverade just sitt facebook-konto. (!)

Hur fastar ni?

Min hobby är att köpa saker.

I lågstadiet skulle man skriva in sina hobbyer överallt. I vänböcker, eos-anonser och funplanet-chattar. Jag hade svårt med det. Jag förstod inte riktigt vad ordet hobby betydde. Placerade det i samma kategori som bekiini, plåombåok, södern och pälsasi. Ord jag inte fattade, antagligen på grund av att vi talade finska hemma.

Så hobby. Småningom lärde jag mig att man kunde skriva att ens hobby var att rita, springa eller shoppa. Det coolaste var förstås att skriva shoppa. Så då gjorde jag det. Och det var sant. Jag älskade att gå runt i Tiimari och bara välja mellan alla suddgummifodral och miniatyrsaker man kunde ha på skrivbordet. Och så var det ju häftigt med H&M. Alla grejer man kunde köpa när man åkte till Vasa. Jag hade sällan nån plan, något behov. Bara lite sparpengar och en oerhörd lust att se på fina saker. Och köpa dem, och sedan gå runt med sakerna i en löjligt liten plastpåse.

Nu kan jag tycka att det är väldigt konstigt det där. Att ha shopping som hobby. Undrar hur det skulle se ut om jag fortfarande hade shopping som hobby. Den här infographicen säger att det skulle vara dåligt, men den känns lite ensidig. Vad säger du? Är shopping så farligt som det sägs i dag?

Ankkuri hoi

Åh vilken dag. Traskade iväg sjukt tidigt till Academill för att klippa ihop mitt sista nyhetsinslag och skriva sändningsmanus. Kom hem tio timmar senare, trött som en trasa. I dag har jag varit kvinnan i studion, hon som säger Hej och välkommen till Botnianytt och Goda nyheter till dem som tröttnat på dåliga skor. 

Jag har haft ont i magen av nervositet, något jag sällan brukar ha. Jag brukar ju kunna ställa mig upp och predika så där bara, med några stolpar nerkrafsade på en skruttig lapp. Men det här var så annorlunda. Men roligt. Riktigt roligt. 

I morgon ska vi sågas, men i dag är jag glad. Vi har jobbat hårt med vår nyhetssändning och resultatet blev så bra det bara kunde bli med våra förutsättningar. Dock kan det hända att jag önskade tittarna en fittigt trevlig fortsättning på dagen.

Smällar man får ta.

Shoppingfastan - Januari

Januari har inte varit jobbig shoppingmässigt. Två paket anlände med saker jag beställt i december. Två rättvisa bastoppar och ett par ekologiska duckfeet-skor. Det är mer nytt än jag är van vid att få på en månad. Att jag dessutom tog en tur ner till Åbo och rensade ur min garderob där ledde till att många gamla favoriter fick flytta till Vasa. En röd ylletröja mamma hade när jag var liten. Ett par slackerjeans. En chockrosa bomullsklänning. Ett par bikerboots.

Överflödet svepte in.

I övrigt har jag känt ett starkt lugn när jag vandrat genom centrum på väg hem. Inte en enda av neonskyltarna har varit riktad till mig. När de stått där och lockat har jag bara kunnat säga nej tyvärr, jag är inte den du söker.

Månadens frestelse:

Benetton har haft slutförsäljning hela månaden och jag har passerat skyltfönstret på vägen hem varje dag. 70 procent rea på ALLT. Jag har tänkt på hur bra yllekoftor de har. Så otroligt bra koftor. Men övervunnit frestelsen genom att tänka på den tjocka röda ylletröjan.

Förändrade kläder: 

1. Jag klippte bort ärmarna på en t-skjorta som länge skavt i armhålorna. Sicksackade lite och blev nöjd.

Skapelser:

Virkade en mössa av restgarn från loppis. Den blev ful.

Elefant-pänts

 

Tänk att jag kan klä mig så här när jag tränar. R o l i g a   f j a n t b y x o r. Bara en sån sak gör yoga väl värt besväret. Ofta är jag ändå mycket tråkigare klädd på yogan, men de här brallorna får åka på när motivationen tryter. Funkar alltid.

CV-fabriken

Nu har jag återhämtat mig från gårdagens angst. Pratade med min lärare, ryckte upp mig, ringde en potentiell praktikplats. Som bad mig skicka en ansökan.

På något förunderligt sätt trillade två lediga timmar in i vår dag så jag och studiekompisen Catrin grundade en cv-fabrik. Det var verkligen nyttigt att fundera på våra curriculums tillsammans. Eftersom hon jobbat som chef och faktiskt anställt folk kunde hon genast säga vilken av mina cv:n såg mera lovande ut (den med mera förtroendeuppdrag). Eftersom jag inte är fontblind kunde jag informera henne om att Times new roman fick hennes cv att se gammal ut. Win-win.

Det visade sig vara svårare än jag trodde att ta en bra bild till cv:n. Catrin hade gått hem, så jag kämpade själv med att försöka klicka fram nåt bra med telefonen. Tänkte det skulle vara bra ljus vid fönstret. Kvällssol och allt.

- Anställ mig, sa hon innan hon åt upp den potentiella arbetsgivaren.

Det blev inte bättre av att ta bort halsduken. Snarare farligare.

Så jag övergav telefonen och satte mig framför datorn. Photobooth var precis lika svårt.
Efter mycket petande och klickande och lite picmonkey-missbruk blev det så här. Får duga.

- Hejhej, jag har mediaglasögon och rysk schal. Är en sådan arbetsmyra att jag inte hinner göra något åt håret. Men glad är jag. Anställ.

Lite arg så här på kvällskvisten

Besökte en kompis som nyligen blev teologie magister, med ganska samma innehåll i utbildningen som jag. Hon är tvungen att skriva työtön (arbetslös) på ett papper varje dag för att få arbetslöshetsunderstöd. Hon är den smartaste människan jag vet (fördjupar sig i världsekonomi som kvällslektyr!) och ändå finns det inte jobb. 

Hon är inte ensam. Det kryllar av magistrar där ute som inte får jobb. Fastän de är hur smarta som helst.

Jag vrider mina händer och min mage och hela kroppen i vånda. Framtidsvånda. Känner att jag borde göra allt allt allt för att få jobb när jag bli klar. Välja det mera krävande praktikalternativet på våren. Knyta kontaktäää. Fånga ett bra sommarjobb direkt efter. Jobba jobba jobba. Visa världen att jag kan.

Men samtidigt är jag så trött. Det här året tar verkligen musten ur mig. När det blir sommar vill jag vila. Rehabilitera. Orkar inte försätta mig i ännu en ny kravfylld situation, för vet ni, det är saakelis tungt att hela tiden veta att man inte ännu kan, att man ännu  har miljoner att lära sig, att man kanske till och med suger. (Jag vet att jag inte suger, men ni förstår den där känslan va, den som ibland bara kommer och är?)

Men jag vågar inte vila. För då ser jag det där pappret framför mig. Och undrar hur många työtön jag ska orka skriva förrän jag till slut ska känna mig helt kelvoton (värdelös).

Vad hände med det där som elevhandledarna alltid sa? Att skaffa bra utbildning så får du jobb? Glömde de bara att definiera vad en bra utbildning är? Glömde de att säga: skippa universitet och välj yrkeshögskola? 

Eller så förstod de bara inte att världen skulle bli så här.

Där är vi.

Hufvudstadsbladets lista på vårens böcker. Se där. Under romaner, noveller och lyrik.

 Där finns ju mitt namn.

Spännande.

Nu gäller det alltså att få klart den också.

Dagens svettiga + gissa platsen

Efter dagens yogapass drog jag på mig kläderna utan att duscha och mötte upp några exilteologer för att prata liv och död. Men var?

Nä ere från Bangladesh?

Före jul skulle jag handla två grejer: mjukisbyxor åt Fredrik och enkla bastoppar åt min syster Maija. Enkelt. Det där tar en kvart att fixa på h&m. Men när jag ska vara så jäkla medveten. Och bry mig så himla mycket. Så jag kollade lapparna. Och förstås är allt gjort i Bangladesh. Allt. Och jag kan bara inte ignorera det längre, kan inte låtsas att jag inte läst om de förkastliga arbetsförhållandena där. Slavfabrikerna. Alla arbetare som brann inne i november. Till vilken nytta? Jomen så att jag ska kunna köpa mysbyxor får 29,90. Och toppar för 4,90!

Så jag gick till de dyrare affärerna. Vila, esprit, peak performance. Byxorna kostade 39,90 men var fortfarande made in Bangladesh.

Jag gick vidare till en riktigt fancy butik. Tänkte att det får kosta mer bara det är rättvisa produkter.

Jag är den enda kunden i den vackra butiken. Känner att jag behöver förklara mitt ärende.

- Hej, jag söker efter kläder som inte är tillverkade i slavfabriker.

Hon ser förstående ut så jag fortsätter.

- Ja du har säkert läst om fabriksbränderna i Bangladesh. Tusentals människor brann inne för att deras chef vägrade släppa ut dem. Så var är era kläder gjorda?

Expediten skiner upp.

- Ja alla våra kläder kommer faktiskt från nordiska länder. Sverige, Danmark... Finland och Norge!

- Oj, så bra! Kan du visa mig era basplagg, toppar och sånt?

Vi går till ett hörn där olika basplagg i klara färger hänger på rad. Jag är förväntansfull och funderar på hur mycket jag är redo att betala för en topp tillverkad i Finland. Expediten tar fram en gul topp och letar fram tvättlappen. Tillsammans lutar vi oss över den för att kunna läsa den lilla texten.

Det står Made in Bangladesh. Vi är helt tysta en stund.

- Nämen, ere Made in Bangladesh? säger hon till slut.

Vi kollar några andra märken. Och ett par till. En topp är gjord i Turkiet. Alla andra i Bangladesh. Det är lite besvärad stämning där i den stora ljusa butiken. Jag önskar henne en god fortsättning på dagen och går därifrån.

Jag lyckades inte hitta rättvisa kläder i Vasa. Inte enkla basplagg åtminstone. Så det blev andra julklappar. Men efter julfirandet började jag leta på www och fann slutligen en oas i denna konsumtionsöken. Via Vihreät Vaatteet (länk i min länklista) hittade jag yolo.fi som säljer rättvisa och ekologiska kläder. Och tadaa, en svart och en vit topp kom på posten idag. Jag är så glad.

Gissa platsen.

Hej hej, mobilbloggaren här igen. Gör reportage om udda boende idag. Har än en gång märkt att journalistyrket ibland kräver avkall på min vegetarianism. Men mysigt är det.

En dagens.

Glömde fota min lunch. Blev ledsen i ögat, så Linn kompenserade genom att ställa mig mot väggen. Nu känner jag mig som en riktig mobilbloggare. Hurra.

Plötsligt händer det.

Något oerhört hände igår. Fredrik kom hem med en ny telefon åt mig. Eller ny och ny. Dägäs gamla. Men den är ändå hur ny som helst. Och den är min. Och äntligen kan jag det där som så många kan. Blogga från mo bilen. Åh. Min blogg behövde det här. Hej outfitbild!

Min bästa kjol (gjord av en gammal ylletröja).
Mina bästa örhängen.
Första dagen i skolan.

hejhej

 

Good old 2012

Men förstås ska också jag summera året som gick!

År 2012
... blev jag tipsad om mytomatoes.com och fick äntligen min kandidatuppsats skriven.
... bonade jag om i mitt nya hem i Åbo (något jag gjort varje år de senaste åren. Nytt år, nytt hem i Åbo liksom).
... angstade jag över distansförhållandets jobbigheter, men tyckte också det var kul att vänja mig vid att vara i ett förhållande. Om så bara var tredje helg. Att få kvällsprata varje dag är en så otroligt bra sak.
... fick jag många bra råd om förhållanden, bl.a. att det är en viktig sak att bara kunna vara tyst tillsammans.
... är året då jag fattigdomsfastade i 47 dagar. En tid som på alla sätt var väldigt bra, jag har inte ett enda skäms-minne från den tiden.
... upptäckte jag minimalism som fenomen, och började gallra i grejerna.
... blev jag moster för sjätte gången.
... insåg jag att jag inte måste vara överallt. Hemma är också bra.
... flyttade jag till Vasa för att först jobba som sommarteolog och sedan studera journalistik.
... predikade jag mer än jag gjort tidigare. Sex gånger tror jag. Det var kul.
... gjorde jag själavårdsspraktik på sjukhus. Träffade många döende människor som jag fortfarande tänker på nu som då. Hoppas att deras anhöriga har det bra.
... träffade jag fyrtio undomar, men tyckte att jag inte riktigt lärde känna dem, att jag misslyckades lite i att vara en bra vuxen på skribaläger. Bestämde mig för att ta paus från församlingsjobb.
... reste jag till Oslo-systern två gånger, annars höll jag mig i Finland.
... älskade jag sommaren i Vasa. Jag planterade smultron på balkongen, upptäckte Gustavsborgs dambad och for på lenkki med Fredrik (kanske hela tre gånger)
... tänkte jag många gånger "varför skulle jag vilja bo någon annanstans än här?" utan att komma på något svar.
... hittade jag till wasa yoga center.
... jobbade jag många kvällar och helger med en antologi om kristen tro som kommer ut i vår.
... började jag studera på medialinjen, och lärde känna fyra härliga personer (som jag ska få träffa igen i morgon, jesjesjes!)
... lärde jag mig att tycka om hundar. Åtminstone ett stort svart odjur vid namn Tara, som flyttat in till Fredriks föräldrar. Hon är glädje materialiserad.
... blev jag sambo.

Ett bra år.

Dragkedjor

Pappa var här på lunch. När jag berättade om shoppingfastan gav han mig ett tips:

Om en dragkedja går sönder lönar det sig att be en knappbutiksägare (!) att byta ut dragdelen, det är oftast den som är sliten, inte själva kedjan. Det här är mycket lättare än att köpa en ny dragkedja och själv försöka sy in den i plagget (när har någon någonsin lyckats göra det snyggt?). Kostar kanske fem euro, och kan säkert göras också av andra än knappbutiksägaren.

Orsaker att shoppingfasta

Idag ska jag köpa strumpor. Det blir mitt sista klädinköp för i år. Efter det ska jag fasta från klädshopping i tolv månader.

Det handlar om Modemanifestet. Jag läste boken för ett år sedan och är fortfarande hänförd.

Det handlar också om de åtta ikeakassarna som fylldes av kläder när jag flyttade till Fredrik vid årsskiftet. När jag flyttade till Vasa i maj var klädkassarna fem. Sedan dess har mitt klädbestånd växt med tre ikeakassar, fastän jag trott mig leva köpsnålt. Det måste bli ett slut på mitt slentrianmässiga inhåvande av kläder. Det är inte okej, fastän det mesta är från loppis. Jag har inte plats.

Jag hoppas att shoppingfastan tvingar mig att bli mer kreativ. Jag har en massa idéer om hur jag ska omvandla min pojkväns gamla kläder till något jag själv kan trivas i, men tar mig aldrig tiden att faktiskt sprätta, klippa, sy.

Dessutom ska jag ska skriva en gradu snart. Jag vill skriva om hur shopping har blivit den nya religionen (eller något ditåt). Jag tror att en fasta från den form av shopping jag själv är svagast för kan hjälpa mig att skriva den där gradun. Idén till att använda shoppingstrejk i slutarbetet fick jag från Ellens shopstop.

Sådär.

Jag sitter på golvet i det som är min "walk-in-closet" i mitt nya hem. En minimal garderob som man kan gå in i, just och just. Det är här jag ska förvara mina kläder. De åtta kassarna rymdes inte in, så jag gör ännu en smärtsam gallring. Det gör så ont att göra mig av med kläder att jag bestämmer mig för att sluta håva in dem. I samma stund inser jag hur skönt det ska bli att sluta ta in nytt och i stället fokusera på det som redan finns. Reparera, vårda, sy om. Jag ser fram emot det här året.

Men först strumporna.