Lite arg så här på kvällskvisten

Besökte en kompis som nyligen blev teologie magister, med ganska samma innehåll i utbildningen som jag. Hon är tvungen att skriva työtön (arbetslös) på ett papper varje dag för att få arbetslöshetsunderstöd. Hon är den smartaste människan jag vet (fördjupar sig i världsekonomi som kvällslektyr!) och ändå finns det inte jobb. 

Hon är inte ensam. Det kryllar av magistrar där ute som inte får jobb. Fastän de är hur smarta som helst.

Jag vrider mina händer och min mage och hela kroppen i vånda. Framtidsvånda. Känner att jag borde göra allt allt allt för att få jobb när jag bli klar. Välja det mera krävande praktikalternativet på våren. Knyta kontaktäää. Fånga ett bra sommarjobb direkt efter. Jobba jobba jobba. Visa världen att jag kan.

Men samtidigt är jag så trött. Det här året tar verkligen musten ur mig. När det blir sommar vill jag vila. Rehabilitera. Orkar inte försätta mig i ännu en ny kravfylld situation, för vet ni, det är saakelis tungt att hela tiden veta att man inte ännu kan, att man ännu  har miljoner att lära sig, att man kanske till och med suger. (Jag vet att jag inte suger, men ni förstår den där känslan va, den som ibland bara kommer och är?)

Men jag vågar inte vila. För då ser jag det där pappret framför mig. Och undrar hur många työtön jag ska orka skriva förrän jag till slut ska känna mig helt kelvoton (värdelös).

Vad hände med det där som elevhandledarna alltid sa? Att skaffa bra utbildning så får du jobb? Glömde de bara att definiera vad en bra utbildning är? Glömde de att säga: skippa universitet och välj yrkeshögskola? 

Eller så förstod de bara inte att världen skulle bli så här.