(Läs Ylebloggaren Daniel Olins kolumn om du missat vad Kony-historien handlar om.)
Engagemang i global rättvisa är en väldigt bra sak och värd all uppmuntran den kan få, men jag bara måste få peka på en grej som stör mig i kortfilmen Kony2012.
Jag störs av att Joseph Kony framställs som ondskan själv. Onekligen är han en skurk och kriminell av värsta sorten - men ondskan själv? Steget från att påstå något sådant är väldigt kort till att tro att allt blir bättre bara vi eliminerar den där onda typen. Försvinner Kony försvinner ondskan, och vi slipper befatta oss med frågan desto mer. Filmen placerar hela världens ondska i Kony, i stället för att se att ondskan också finns i oss själva.
Tito Colliander fångar det så bra i romanen "Korståget":
- Men det är ju upprörande! ropade hon. Hur kan ni tala om det sådär -. Att de tar fullkomligt oskyldiga människor och släpar dem någonstans, Gud vet vart! Som brottslingar! Oskyldiga människor --
Han såg på henne, och det var någonting i hans blick som gjorde att hon hejdade sig.
- Dorotea Stepanova, sade han mycket allvarligt. Det finns inga oskyldiga människor.
- Hur så - ? Hur menar ni?
- Det finns inga oskyldiga människor, sade han. Men är det fråga om brottslingar så -. Han tystnade, såg upp på henne och log. Att vara en brottsling - det är ju strängt taget bara en yttre egenskap. Någonting som kommit upp till ytan - skriket. Smärtan finns ju i oss alla.
Ondskan finns ju i oss alla. Vi har alla anlag till det och därför är det lite skenheligt att måla upp en enda person som den Onde, när ondskan lika väl kunde ha fått utlopp i någon av oss. Vi är alla kapabla till hemska saker, så ondskan försvinner inte bara vi letar reda på Kony och ställer honom till rätta. Den blossar bara upp nån annanstans. Och jag tror att "nån annanstans" lätt blir de människor som inte ser de onda fröna i sig själva, som ser att det onda finns i skurkarna, men inte i mig. Då identifieras ondskan inte, och oidentifierad ondska är ondska som faktiskt kan blossa upp och bli en ny Kony.
Men filmens uppgift var kanske inte att uppmuntra till världsförbättring genom självrannsakan.
2 kommentarer:
Colliander! Stalkar du mina läsvanor från min studenttid medvetet? Läste du inte Lagerlöf i fjol?
Har du läst hans memoarer? Det är där de verkliga guldkornen finns.
Nix, stalkar inte! Den där Colliander-boken råkade bara falla i händerna på mig, och med en sådan titel och sådant Dostojevskij-i-lättare-form-språk så var jag bara tvungen att läsa. Har inte läst nånting annat av honom - ännu. Tack för tipset om memoarerna, vi får se när de trillar in i min hylla. Och jo, jag läste Lagerlöf i fjol, och i år, och alltid (om det räknas att tänka tillbaka på berättelserna).
Skicka en kommentar