Fastlagstisdag, och jag skippar helt öppet halaren. Antar att man nog får kalla sig studerande ändå.
Allt på bilden är loppisfyndat förutom spetstoppen från gina tricot och NoaNoa-halsduken jag fått i födispresent (en av de där få presenterna som verkligen trillat rätt). Koftan i tunn och slät merinoull hör till den bästa kategorin loppisfynd; användbar året om, tar inte mycket plats i packningen och skrynklar aldrig till sig. Dessutom betalade jag max två euro för den i tiderna.
Jag har funderat på de här topparna som ska visa napan. Det är ju i och för sig inget nytt fenomen men som tur har jag inte heller utgett mig för att vara en trendspanare. Jag gillar napa-topparna. Det är så skönt annorlunda jämfört med alla långa trikåtoppar som jag rullat in mig i de senaste åren. Men jag har svårt med det där att visa napan. Jag tänker på njurar och äggstockar som fryser, och jag tänker på blyg navel som verkligen inte vill visa upp sig. Så jag löser det så här än så länge, med en lös vit loppistopp under. Det känns inte helt fullständigt ännu, men det kommer. (I Indien såg jag en svensk turisttjej bära samma topp med ingenting under, jag tänkte whöööuw, de där svenskarna har nog napa-självförtroende dom.)
I teologernas kafferum idag berättade en tjej att hon köpt en precis likadan kjol som min på loppis. Jag gör en vild gissning och påstår att de korallfärgade manchesterkjolarna måste härstamma från den där perioden kring 2006 när alla tidningar sa att korall är färgen som alla ska gilla, men som i verkligheten visade sig vara ännu svårare att använda än turkost. Nu har kjolarna tydligen hittat till loppisarna, och äntligen kan jag känna mig trendig anno 2006, visserligen sex år sent. Tur att jag inte är en trendspanare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar