I dag var det min
gudstjänstgrupp som fixade högmässan, och jag dök upp i grå kavaj och svarta stuprörsjeans. Kavajen och färgskalan kändes lite för anständig, så jag tog också trotsigt på mig min Led Zeppelin-tröja och lackade naglarna galet mörkgrå.
Lite söndagsrevolt.
Den grå kavajen är ett panikköp från en månad sen då jag kände att jag
behövde se proper ut (jag skulle leda en diskussion med två
biskopar och 80 kyrkligt anställda, jaiks). När jag stod i H&Ms dunkla provrum i Vasa tänkte jag att det är bra att köpa ett
basplagg i neutral färg när jag nu en gång köper nytt, och jag
såg framför mig hur stilren (och unik!) jag skulle se ut i den kavajen i flera
år framåt. Men redan samma dag såg jag en annan tjej bära precis
samma H&M-kavaj, och följande dag ännu en. Sen märkte jag
förstås att det var ett dåligt drag att köpa full syntet:
materialet faller inte snyggt, blir lätt elektriskt och lockar
dessutom snabbt fram svettfläckar. Vanligtvis skulle jag i det här
skedet tänka att kavajen får hitta en ny ägare på loppis.
Men den tanken får se sig om efter ett nytt huvud att bosätta sig i, för nu har jag läst Modemanifestet. Vivienne Westwood talar i förordet om att ju mer man bär sina
kläder, desto mer gör man dem till sina egna. Just nu känns det
som att min gråa syntetkavaj tillhör H&M mera än mig, och jag
känner mig lite lurad över att ha köpt ännu ett av deras dussinplagg i
dålig kvalitet. Men om jag tar Westwoods ord till hjärtat och
använder kavajen så mycket jag kan, på de mest fantasifulla sätt, så kommer det till slut bli jag som äger plagget, inte henkkamaukka. Så nu har jag bestämt mig för att ta ansvaret för mitt dåliga klädköp,
i stället för att genast skyffla över det till loppiskretsloppet. Tack Vivienne, du har satt mig på plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar