inte okej

Finaste ting har ägt rum idag egentligen.
Jag har fått kaffa med härliga stora E, på Naantalin Aurinko.
Jag har fått vara på sånglektion.
Jag har fått hänga på psalmcafé.

Men ändå.

Jag kan nu informellt konstatera att jag hatar att luncha med utisar.
And I'll tell you why:
Jag är trött på att en gång i veckan göra mitt bästa för att underhålla, utan att få nån som helst respons. Som idag. Jag berättade en fantastisk anekdot från min ungdom. Jag beskrev scenariot, gjorde röster, bifogade rörelser. Jag var i mitt ljuvligaste jag. Och vad möts jag av? Jo, döda fiskögon. Tystnad. (Fastän man inte förstått allt så borde man ju fatta att vara tillmötesgående när någon gett sitt allt!)
Och på riktigt: om själva grejen med att jag ska ge av min tid varje vecka är att de ska tvingas prata svenska, då är det faktiskt inte okej att prata tyska sinsemellan, och fnissa.

Ush och fy.