Vilka är dina hombren?

Några år sedan
slutade jag med sociala sammanhang
som fick mig att må dåligt.
Människor som pratade om saker jag inte var så värst intresserad av (tupperwareburkar, kändisar),
i ett tempo jag fick åksjuka av.
Som pratade utan att lyssna.
Eller som lyssnade mest för att de fick en kick av att känna att de var så bra på att lyssna.
Rundgång i samtalsämnena och mycket höhöhö:ande.
Jag var tvungen att sluta vara där.
Det tog musten ur mig.
I stora sammanhang är det lätt att känna sig ensam.
Svårt att veta vem av alla de trevliga som kunde ta ett samtal mitt i natten även om jag aldrig skulle ringa mitt i natten.

Jag märkte att jag lyssnade på alla
men ingen lyssnade på mig.
(Så kändes det, men sant kan det ju inte vara.)
Det är bättre nu.
Jag fokuserar på dem som får mig att känna mig bra
och hoppas att jag får dem att känna sig bra.
Fokus är bra.
Bättre att fokusera på dem man har
än att tråna efter planetens hippaste sammanhang.

Vilka är dina hombren i Åbo?
frågade mitt lunchsällskap.
Jag kom på väldigt få.
Vi enades om att det var bra.
Hans hombren är också få.

Jag är en bättre hombre
när jag kan fokusera på mina hombren.

Människor alltså.