NU är fastan slut!

Ni vet hur situationen varit. Det har varit svårt för mig att inte ha råd att med frissabesök under fastan, med tanke på att hårsituationen var jobbig redan när fastan började. Att går runt med konstant dålig hårdag har inte varit det svåraste med fastan och det har definitivt varit lärorikt, men nu får det vara nog. NU är fastan slut.

Eila (damen som klipper mig) läxade upp mig när jag satt mig ner i frissastolen. No, kerropas. Och jag berättade, lade fram min skam över hur dåligt jag skött mitt hår. Berättade om Indiens blekande sol, och om minusgraderna som sög sig fast i luggen. Och hon instämde i varje ord. Nää on kyllä todella kuluneet. Men hon gjorde sitt bästa (annars skulle hon inte vara min Eila!) och nu är jag bara så nöjd. Fastän vi förstås missförstod varandra (det gör vi alltid) om hur pass kort det skulle vara på ena sidan.

Vilken nåd att få känna löjligt stor glädje över något så enkelt som hår.

Min vänstra sida går hem var som helst. Man kunde till och med tro att jag är en pagetjej. 

Eller att jag går på hanken?

Men se där, min högra sida skriker "kom å bråtas me mieeg!"

Påskspektrat

Ungefär så här var min påsk:

På långfredag vandrade jag iväg till Martinskyrkan, där vår församling firade långfredagsgudstjänst.  Jag har svårt att inse att man också kan ha andra gudstjänster i just den kyrkan, när den för mig andas så väldigt mycket långfredag. Altartavlan är som gjord för att ackompanjera läsningen av texterna om Jesu död, och akustiken perfekt för en gudstjänst utan orgel. För mig är altaret i den kyrkan alltid täckt av svart tyg. Eftersom jag var kyrkvärd fick jag läsa Jesaja 53, och slutligen släcka Kristus-ljuset när Gud gav upp andan. 

Jag tycker om långfredagen för att den är så hopplös. Den talar rakt om lidande, om smärta och mörker. Den undviker inte, och försöker inte ens ge ett konstlat hopp. Ibland står vi just så, utan hopp och mitt i smeten. Vi kan inte undvika det, men vi kan öva oss att hantera det. Öva oss att stå i mörker.

Efter gudstjänsten åt jag lunch med en god vän. Sen dristade vi oss till att se The Passion of the Christ, en verkligen tung film att se. Inget man vill småäta choko till. Sedan pratade vi i hundra timmar om hur vi har det, om våra kyrie och gloria (svårigheter och tacksamheter).

På lördagen åt jag lunch med vänner, men märkte fort att jag ville vara ensam. Det är lite rörigt med påsken, å ena sidan vill jag vara glad åt att ha ledigt men å andra sidan handlar påsken om så mycket världssmärta att det känns konstigt att höra folk önska varandra glad påsk så länge som graven ännu är stängd. Så jag gick hem till mitt och gjorde något jag längtat efter att göra under hela fastan: jag planterade om mina krukväxter medan jag lyssnade till podcasts om svåra saker, om bland annat flyktingskap och ätstörningar. Det låter deppigt, men det kändes inte så. Det handlade mer om att se världen för vad den är, bristfällig, samtidigt som jag ordnade om för att mina växter skulle få det lite bättre. Inte bara älta det dåliga, utan att verkligen se det dåliga för att kunna göra något åt saken. Att lyssna på när Mia Skäringer berättar om hur hon blivit våldtagen samtidigt som jag knackade ut övervuxna rötter ur trånga krukor kändes inte hopplöst, för nästa steg var att sätta växten i större kruka, med ny jord och färskt vatten. Det är svårt att förbättra någonting om man inte först ser hur galet det är. 

Tidigt på påskdagsmorgon for jag på lenkki, och kände mig lite som kvinnorna vid tomma graven när jag mötte solskenet som var så livsbejakande. På påskdagens högmässa var jag kyrkvärd igen, och fick möta småbusiga präster och frivilliga i sakristian, och dela ut psalmböcker åt förväntansfulla kyrkobesökare. Dessutom fick jag se en glimt av kyrkkören som övade inför gudstjänsten när jag hämtade mer psalmböcker från ett mindre kapell. Jag tycker så om vår församlings kyrkokör. Den är så passionerad. Kören tar sin sång på stort allvar, och förmedlade en sann glädje under själva gudstjänsten. Jag blev så glad när de sjöng halleluja i stämmor, damerna och herrarna skilt. Efter gudstjänsten gick jag hem och bara njöt av mina tulpaner och ovanligt frodiga påskgräs. Kristus är uppstånden, och kärlek vinner.

Jag hade tänkt gå på bio på söndagen, sådär för att markera att fastan nu är slut och jag igen kan sätta pengar på nöjen. Men jag glömde bort det, och satt i stället och skype:ade för första gången någonsin med min pojkvän. Tänk att det inte hänt tidigare att vi sett varandra medan vi pratat. Det var fint. 

Annandag påsk hände något oerhört. Min tvätt blev tvättad, mitt golv dammsuget, min matta rensad från hundhår. Och, inspirerad av becoming minimalist-bloggen fyllde jag en en ikea-kasse med saker jag inte längre behöver. Den kommer att dyka upp på Teologiska studentföreningens gratisloppis nästa vecka.

Idag ska jag gå till frissan, vilket ni som följt min fattigdomsfasta vet är en väldigt stor grej. Jag är så glad åt det, och hoppas att jag ska få känna mig riktigt fin efteråt.

Jag känner väldigt mycket att livet vinner just nu. Glad påskvecka åt er!

Skärtorsdag, sammanfattningsdag

Nu vänner börjar fastan lida mot sitt slut, och med bara fyra dagar kvar av totala 47 sammanfattar jag nu vad jag lärt mig av att leva på hälften mindre pengar än vanligt:

• Veckohandla är hejsan. Att handla på mätt mage med inköpslista vinner 5-0 mot att handla trött och hungrig utan inköpslista. Det är otroligt skönt att kunna gå raka vägen hem efter en studiedag och veta att där finns allt jag behöver den här veckan, dessutom är det billigare i längden.
• Att låta konsumtion ta tid skalar bort onödiga inköp. Under fastan har jag många gånger tänkt "det där ska jag köpa sen när fastan tar slut", men nu kommer jag inte längre ihåg vad det var som var så viktigt att köpa, alltså kan det inte ha varit så viktigt trots allt. De enda saker som står sig kvar i minnet är en symaskin och en "groddningslåda", och båda känns som långsiktiga investeringar. 
• Brödbak är en njutning. Man kan lyssna på en bra podcast medan man knådar, och slänger man in bröden i frysen har man färskt bröd varje morgon. Man får själv bestämma mängden rågmjöl, och slänga i lite sojakross om man vill ha proteinrikt bröd. Och helt sjukt billigt är det.
• Det finns värre saker än att ha constant bad hair day. Det är de facto ganska spännande att se vad mitt hår hittar på när jag inte utsätter det för frissabesök.
• Det behöver inte kosta att ha fritid. Min bästa belöning efter en studiedag just nu är att se på film jag lånat på bibban medan jag reparerar kläder jag hittat i min garderob. Kostnad? Nada!
• Jag har haft råd att köpa fair trade-produkter fastän jag levt på 3,35 om dagen. När jag på påskdagen återgår till 6 euro om dagen borde jag alltså ha råd med ekoprodukter också.
• Det är en lyx att resa.

Det känns som att jag vunnit.

Vill du resa gratis måste du gå

Fastan har lärt mig att resor inte är en självklarhet. Det kostar att förflytta sig från en plats till en annan, om så bara med lokalbussen. Det enda sättet att förflytta sig gratis är att gå. För att cykla krävs det att du köpt en cykel, och för att åka tåg, buss och flyg måste du ha pengar över när mat och boende är fixat.

Jag vet inte om en fattig människa i längden kunde leva i ett distansförhållande. Varje gång jag och F vill träffas måste en av oss betala 60 euro. Under fastan har F tagit hand om det där, men jag skulle verkligen inte vilja ha det så i längden för voi saakeli att det stör jämställdhetsvurmaren i mig. Jag vill ju kunna dela på kostnader, varje cell i mig skriker att jag vill dela jämnt.

Och semesterresor då? Om man skulle gå in för att alltid leva så som jag levt under fastan, vad skulle man göra när man har behov av semester? Man reser inte bort. Hur billiga flygen än är så ska man ju också bo nånstans, och fastän man skulle få sova hos bekanta så måste man ändå äta. Och den ultimata frågan: hur kul är det egentligen att resa om man inte har råd att göra någonting? Inte gå på muséer och konserter, eller åka på guidad cykeltur i parisnatten. För att inte tala om shopping. Och  ungefär här uppstår frågorna som jag verkligen har svårt med:

Måste man resa? Är det faktiskt så kul och viktigt att se nya platser, möta nya kulturer, äta mat som smakar annorlunda? "Komma bort"? Och måste man nödvändigtvis flyga nånstans långt bort för att göra allt det där? Kan jag inte bara ta bussen till Varissuo?

Den här frågan kräver lite mer brottning. För jag tycker om att resa. Det är ju så kul att...

...vara turist i ett turistlöst Eritrea,

...hoppa runt på operan i Oslo,

...undra var Sacre Coeur är i Paris,

...hitta tomtens renar i Delhi,

...och upptäcka att skitstaden Alleppey mot alla odds faktiskt råkar ha den helt perfekta stranden.

Men hur ska man rättfärdiga sånt? Ska man?

Fattigdomsfastan i KP

Torsdag är alltid Kyrkpressen-dag men den här torsdagen är en lite annorlunda KP-dag, mest på grund av två saker:

Ett) Min fattigdomsfasta (eller enkelhetsfasta) är med i KP.
Två) Jag råkar vara i ett hem utan KP, så jag har inte sett artikeln i sin helhet ännu. Men jag tycker att nätpuffen på KP:s hemsida är riktigt fin.

Nina Österholm från KP tog bilden.

Inte så fattigt trots allt

Idag fick jag sitta en hel lunch och bara formulera mig om fattigdomsfastan med Nina från KP. Och jag kom på att det är lite töntigt att kalla min fasta för fattigdomsfasta. För jag känner mig inte fattig, och jag klarar mig bra. Det är inte alls jobbigt att leva på hälften av vad jag brukar. Jag bara planerar min mat lite bättre. De facto är jag mättare, gladare och generösare som "fattig". Och Nina hade en viktig poäng i att man nog inte kan kalla självvald fattigdom för fattigdom, det är liksom lite fräckt. Min tanke med fattigdomsfastan var ju inte att vara fräck utan solidarisk, men just nu känns det som att jag bara njuter av de goda frukterna av "fattigdom":

Jag har koll på min ekonomi, och jag känner mig väldigt fri från konsumtionshjulet. Jag har börjat uppskatta billiga råvaror framför dyra halvvägsprodukter. Jag har börjat se på vin, fetaost och avokado som en stor lyx, något jag kan njuta av då och då, inget jag "förtjänar" bara för att jag har en lång studiedag bakom mig när jag står i matbutiken och söker tröst.

Jag har det lite för bra för att kalla mig fattig, så hädanefter talar jag om enkelhetsfasta.

Budgetera mera

Har ni upptäckt Marthaförbundets bokföringsverktyg? Ni hushållsrävar där ute kanske tycker att sånt här är gammal skåpmat, men för mig är det här första gången jag har full kontroll över min ekonomi. Aldrig tidigare har bokföring och privatekonomi har varit så här spännande.

Ofrivillig frisyrfasta

Nu är jag äntligen klar med de tjugo sidor sexualteologi som jag kämpat med alltför länge, och därmed är jag berättigad till ett frissabesök! Eller: jag skulle ha varit berättigad till ett frissabesök, ifall jag fixat jobbet innan fattigdomsfastan började. Mitt hår är i lidande tillstånd (tragisk rotväxt och pulveriserade toppar), men jag har inte råd med ett Eila-besök, inte ens ett frissaskola-besök. Förslag på gratis åtgärder?

Ni ser smärtan.

PS. Kolla in den nyaste demokratiprocessen i högerspalten: en röstning om flugorna. Rösta, rösta!

Boila en tröja

Nej tossan, kanske ni tänker nu, har hon börjat koka sina kläder nu för att maten är slut? Nå nej, jag har mat så det räcker trots fattigdomsfastan, men efter en garderobsinventering fick jag lust att experimentera med ett tips jag hittade i Modemanifestet. Tefärgning!

Försökskanin blev en gammal favorittröja som missfärgats till äckelrosa (sista gången jag lät mamma tvätta mina kläder). Trots många försök så har plagget bara inte funkat i sin rosa variant, så nu fick den åka i kastrullen! Tillsammans med vatten och 10 tepåsar (hälften rooibos, hälften svart). Efter 40 minuters sjudande hällde jag i 2 dl salt och lät sjuda 10 minuter till. Sen sköljning i kallt vatten och sen:

Torkning. Jag är riktigt nöjd med resultatet, den rosa äckelfärgen försvann helt och blev lite mer jordnära-Liisa. Jag testade också att färga en gammal vit topp med hopp om att de fula svettfläckarna skulle kamoufleras. Men icke, svettfläckarna hoppade bara fram ännu mer radikalt brutalt. Inte helt win-win, men nästan.

Boila en böna

Hur gör man om man har skralt med bling men ändå vill äta näringsrikt? Man kokar sina egna bönor förstås! Till exempel så här:

Man köper en påse torkade bönor i en helt vanlig matbutik. Jag betalade 3 euro för den här påsen.

Sen blötlägger man över natten i kallt vatten. Det gör inget om bönorna får ligga i blöt lite längre, då blir de bara mjukare och finare. Det är vettigt att blötlägga hela påsens innehåll på en gång, för det ska ju ändå göras nån gång.

Skölj ordentligt, det kan finnas lite jordrester med i härligheten.

Koka i nytt vatten med lite salt och olja på låg värme. Är du vild kan du slänga med lite lagerblad, rosmarinkvistar eller timjan (men du måste inte). Risenta påstår att en timmes kokning räcker, men jag säger att bönorna blir godare ju längre man kokar. Stora vita bönor kan gott koka en och en halv timme, kanske till och med två. Ju större bönor, desto längre koktid. Vill man ha kortare koktid så lönar det sig att sikta in sig på mindre bönsorter, eller linser (som är supersnabba tjugominutersunder). Under tiden som bönorna kokar kan man göra nånting roligt, typ läsa serietidningar eller göra chokladbollar.

Sen är det bara att paketera in bönorna och sätta i frysen, och nästa gång du gör mat är det bara att slänga med några nävar bönor i såsen/stuvningen/pajen /soppan/ salladen. Superbilligt och proteinrikt.

Frågor på det?

Ny vändning

Kokade just min sista kaffekopp. Nu är "puruna" slut och en sparåtgärd är att i stället för att köpa ett nytt kaffepaket fokusera på att dricka bort några av de tråkigare tesorterna jag redan har. Jag vet inte om det här är vettigt, kaffe är ju faktiskt inte så dyrt. Men jag har en gång tidigare försökt avstå från kaffe, för att jag inte gillar känslan av att vara en oförmögen människa innan jag fått mitt morgonkaffe och för att magen ofta säger wöhöu, var du tvungen att dricka sådär många koppar? Så det känns inte så konstigt att slänga in en kaffefasta också, när jag nu en gång håller på liksom.

Pakko saada choko

Ni vet lejonkungen, och den där scenen där hyenorna bara väntar på en signal från Scar som ska låta dem jaga en gnuflock ner i en ravin där stackar Simba helt ovetande sitter och väntar på att bli dödad av en panikslagen gnuflock. Ni vet.

Då säger en av hyenorna (i finska versionen): nyt on nälkä, pakko saada gnu.

Jag har den känslan ganska ofta, inte att jag bara måste få en gnu, men choko. Men i och med min fattigdomsfasta har jag inte längre råd att nonchalant slänga in en platta i korgen när jag veckohandlar, så pakko saada choko-känslan har varit helt olidlig de senaste dagarna. Men nu har jag lösningen:

En burk kakao kostar lika mycket som en chokladplatta, men räcker till fast hur många chokladbollar och mudcakes som helst!

"studiestödsmetoden"

Min syster Maija berättade om ett klokt sparsätt när jag funderade på hur min fattigdomsfasta månne kommer att gå. Så enkelt, så imponerande:

"När vi bostadssparade hade vi "studiestödsmetoden". Vi lämnade just så mycket pengar som studiestödet var då på kontot, och om vi hade hundra mark (!) kvar var i slutet av månaden fick vi gå ut och äta. Aldrig har jag ätit så ofta ute på restaurang som då vi "sparade"."

PS. Jag lovar att snart sluta skriva bara om pengar här på bloggen, det är ju inte en pengablogg ni yrat in er till. Och inte en pengabinge heller för den delen, harhar.

Askonsdag

Sådärja. Nu har jag flyttat över ett litet överflöd från mitt konto till Gemensamt ansvar-insamlingen. Det känns lite skakigt att ha dubbelt mindre att klara mig på den här månaden till slut. När nästa studiestöd kommer räknar jag på nytt hur mycket jag får behålla och hur mycket någon annan behöver mer än jag. Jag har kommit på en enklare formel för kalkylen. Jag tar helt enkelt 3,35 (som är hälften av vad jag vanligtvis lever på per dag) gånger så många dagar som det är tills nästa inkomst ramlar in. Och för att göra det allra enklast så ger jag bort lika mycket som stannar kvar på mitt konto.

Fira fira fira

Jag har nog aldrig firat fastlagstisdag så här på riktigt förr. Kanske för att jag inte haft så värst utmanande fastor tidigare. Det har liksom inte spelat så stor roll mellan idag och imorgon. Men i år spelar det roll, stor.

Och hur jag firat?

Jag fixade undan ute-ståhejet och fastlagsbullarna förrförra helgen med mina syskonbarn, så jag slapp ta den där turen till pulkabacken och trycka i mig fastlagsbullar. I stället gick jag runt i matbutiken vid lunchtid och lät mig köpa allt som jag hade lust med till lunch, utan att se på priserna. Det var så skönt, att liksom unna mig saker när jag under de följande fyrtio dagarna sannerligen inte kommer att unna mig saker. Åh, ravioli, champinjoner, körsbärstomater, fetaost, avokado. Och lyxiga wienerbröd, vilket jag aldrig köper annars. Nu är jag helt däst, och känner bara att askonsdagen, bring it on!

Det är ju löjligt roligt att fota sin lunch. 

6 dagar i veckan

Märkte nu att jag i hasten räknat veckans dagar fel i förra inlägget, och basunerade ut att en euro om dagen i en veckas tid skulle bli 6 euro. 7 ska det vara. Du lever inte en vecka på 7 euro utan att skada din hälsa. Kanske nästa fasta kan handla om att lära mig räkna.

Det blir att välja bort avokadon

Det kan verka onödigt för en studerande att bege sig in på fattigdomsfasta, för jag är ju liksom redan fattig. Jo, jag hör till Finlands fattigaste (rätta mig om jag har fel), men jag har ändå möjlighet till smålyxigheter: bio nu som då, avokado på min smörgås och en maffig beställning till adlibris en gång om året. Jag tog studielån för att resa till Indien en månad. Jag är priviligerad.

Men 1,4 miljarder av jordens befolkning är inte lika priviligerade. De lever på under en euro per dag, medan jag efter snabb uträkning sprätter iväg 6,7 euro på en dag (hyran icke inräknad). Det är inte mycket, men det är ändå en förmån och lyx som jag lätt glömmer bort.

Under min fasta vill jag dela de där 1,4 miljarder människornas levnadsvillkor. Jag vet varför jag gör det (se tidigare blogginlägg), men jag vet inte vad jag förväntar mig att få ut av det. Kanske en ny syn på livet, kanske ingenting alls. Vi får väl se.

Tyvärr visar det sig redan nu att det är omöjligt att fullt ut dela de extremt fattigas levnadsvillkor. Jag skulle t.ex. inte ha bostad om jag levde i extrem fattigdom, för en euro om dagen räcker inte till hyra. Ett annat hinder är att jag inte kan gå ner till att faktiskt leva på en euro per dag. Det går inte i Finland, även om man inte hade andra kostnader än mat. Du lever inte en vecka på 6 euro utan att skada din hälsa. Jag tänker mig i stället en mellanväg där jag skär ner mina per-dag-kostnader med hälften. Så den ekonomiska formeln jag ska leva efter i fyrtio dagar ser ut så här:

Under fastan ska mitt brukskonto endast innehålla:
hyra + (40 x (6,7/2)) =
hyra + 135 euro

Jag darrar till lite när jag ser på den där siffran. Det är faktiskt lite pengar för att fixa mat för 40 dagar. Men det kan gå, och jag ska testa. Jag får helt enkelt välja bort avokadon, fetaosten, biobesöken, krogbesöken och tågresorna till människor jag tycker om.

På onsdag rensar jag bort överflödet på mitt konto (som nog inte blir så jättestort), och flyttar över det till Gemensamt Ansvars fasteinsamling som du kan läsa om här. Jag funderade länge på vart jag ska flytta över mina extra pengar, och jag fastnade för GA för att det är en folkrörelse som hjälper både hemma i Finland och i hjälpbehövande länder. 60 procent av intäkterna går till Kyrkans Utlandshjälps utvecklingssamarbete och katastrofhjälp. 20 procent används till mål i Finland (i år handlar det om ett komplicerat smålånesystem), och de resterande 20 procenten går till det hjälparbete som kyrkan och församlingarna utför.

Det tycker jag känns bra.

Fattigdomsfasta

Startpunkt ett.
En komma fyra miljarder människor lever på mindre än en euro per dag, i dag. Deras tillstånd kallas extrem fattigdom.

Startpunkt två.
Jag har länge drömt om att åka någonstans långt bort och göra volontärarbete. För att göra världen lite bättre och utvidga mina inre vyer (alternativt växa som människa, upptäcka mitt inre jag, finna harmoni, låta bitarna falla på plats, ja ni fattar).

Startpunkt tre.
Min väns bror åkte till ett afrikanskt land ett år för att volontärarbeta.  Året präglades något oväntat av en stark otillräcklighetskänsla. Vad hjälper det att en person åker ut och jobbar häcken av sig och sedan reser tillbaka? Situationen återgår snart till vad det var innan volontären gjorde sin insats. Volontärarbetaren kanske har utvidgat sina vyer (upptäckt sitt inre jag), men har situationen blivit bättre i världen? Bara volontärens flygresor räcker till för att radera det goda han jobbat för gratis under ett helt år. Min väns bror kom fram till att det bästa sättet att förbättra världen inte är att en massa vilsna människor letar sig till volontärprojekt för att kompensera för sitt dåliga västvärldssamvete. Det bästa sättet att förbättra världen, enligt honom, är att stanna där man är, gå en bra utbildning, få ett bra jobb och - här kommer poängen - leva så anspråkslöst som möjligt och ge bort allt överflöd till en pålitlig biståndsorganisation.

Hur sorgligt det än är så blir inte världen bättre av att jag reser till andra sidan jorden för att rädda sköldpaddor från tjuvskytte eller lära analfabeter att läsa. Världen blir inte bättre av att jag får göra den resan. Men världen kan bli bättre av att jag lever anspråklöst och ger bort mitt överflöd till en pålitlig organisation som vet vad de gör.

Men fasta?
Den kristna världen går på onsdag in i en fyrtio dagar lång fasta, en tid att avstå från något onödigt för att i stället fokusera på något nödvändigare. Den moderna människans fasta brukar ofta handla om att avstå från t.ex. alkohol, godis, kött eller bakelser. Jag tänkte i år testa på en fasta som antagligen tvingar mig att avstå från alla fyra sakerna. Jag tänkte fattigdomsfasta, inspirerad av min väns brors upplevelse. Hur det går till i praktiken berättar jag snart!

Fasta med mig

På onsdag börjar fastan, och jag har två idéer om vad jag vill göra av den. Den första idén berättar jag om i ett senare inlägg, men den andra idén tänkte jag häva ur mig här och nu:

Åbo svenska församling ordnar en fastegrupp i år igen. Jag deltog i förra årets fastegrupp och tyckte om det. Själva samlingarna varierade i givandegrad, men bara det där att ha en rutin - att en gång i veckan påminnas om att fasta pågår - hjälpte mig massor i att faktiskt minnas och upprätthålla min fasta. I år ska vi läsa Patrik Hagmans bok Om kristet motstånd, som jag tror blir ett riktigt bra och inspirerande diskussionsunderlag.

Här hittar du fastegruppens facebooksida, med mer info och anmälningsförfarande. Vi ses på torsdag kl 17, ja?