Jag var inte i ordning. Igår kväll satt jag alltför länge i den kutryggade ställningen framför datorn och såg på lägenheter i Åbo, klick-klick-klick. Det fanns inget behov, inga flyttplaner. Ändå var jag som hypnotiserad, i nån sorts trans, och flög över Åbos karta, dök ner här och där, lokaliserade gator jag bara vagt visste var de gick, svischade in i Port Arthurs enda höghus, noterade att rörsaneringen redan gjorts och att de valt konstiga kakel. Flög vidare till en tvåa helt i början av Biskopsgatan, med nätt balkong och gamla skåpluckor i köket. De här färgglada gamla skåpluckorna blev som guldpengarna i Super-Mario, nej mera, som ekollonet som ger Mario vingar. Jag hittade så många fina färger på de där skåpluckorna: petroleumblått, korall, dovt grönt, gult. Så vackra skåpluckor herregud. Och två lediga tvåor på Klockringaregatan 3, de var så passliga båda två, tänk att bo i det där huset som är byggt nästan vertikalt för att Kerttulin kievari-backen står just där. Med balkong mot innergården.
När jag äntligen insåg att jag inte behöver flytta (jag bor så underbart redan nu) var klockan redan tusen och min fina plan att korrigera dygnsrytmen från julfirandet misslyckades. Jag låg länge vaken och tänkte på hur stressig min vårtermin kommer att bli, med alltför många obligatoriska kurser. Alltför lite tid för det som är hjärtat allra närmast alltså le gradu.
Jag vaknade av att väckarklockan höll sin del av avtalet, det om att sparka i gång den normala dygnsrytmen. Kravlade mig upp och kände samma panik som kvällen innan. Den här våren går åt helvete. Duschade hett hett hett för det var så kallt i min lägenhet, försökte andas bort stressen, paniken. Jag knäppte på radion medan jag gjorde frukost. Där talade de om sömnlöshet, de sade att stressrelaterad sömnbrist bara kan botas genom förändringar i livsstilen och jag kände bara att jag inte orkar. Sen tog jag emot ett Andrum som inte riktigt berörde. Gaskade ändå upp mig under slutsången och gjorde mitt frukostbord fint. Dukade fram smörgåsar, rensade bort hundra kilo gamla tidningar och tände ett ljus. Sen. Just när jag skulle stänga av radion gav den mig Roger Pontare, och i stället för att hånskratta och stänga av ännu fortare så sa en röst nånstans inom mig att det här är chansen, det är nu jag kan vända på den här dagen. Så jag vred upp volymen och dansade och varje ord var precis min livssituation och jag sjöng med och nu skulle allt ordna sig. Aldrig sviker jag mitt land när vindarna viskar mitt namn.
Sedan lyckades jag faktiskt vandra iväg till akademin och uträtta saker, till och med direkt gradurelaterade saker. Över lunchen försökte jag redogöra för Ylva och Adrian det här som hände med Roger Pontare i morse, hur varje ord liksom var sant.
– Aldrig sviker du ditt land?
– Ja, men som på ett symboliskt plan, inte Finland!
– Alltså Teologiska fakulteten?
– Ahh, nej, nej, utan något mycket viktigare, något helt annat, nåt i själen!
Jag lyckades inte förmedla det då. Men nu vet jag vad det var. Mitt land är den stressfria tillvaron, den som är så viktig att jag kan tacka nej till sociala tillställningar, intressanta uppdrag, jobbiga uppdrag och all den status som de sakerna för med sig. Jag behöver ha överskådlighet, jag hatar jäkt.
Jag vet inte om jag kan rensa bort saker från min vår, antagligen inte, men jag tänker låna Roger Pontares yxa och hugga bort kraven på att det jag gör i vår ska vara så himla bra. Jag kan höfta ihop bokrecensionerna, tenterna och gudstjänstövningarna, och ja, kanske till och med gradun. Höfta.
När vindarna viskar mitt namn.
