Bättre på helg.

Saker jag funderar på just nu:

- varför det regnar i februari
- varför jag och gospel inte funkar
- varför jag så lätt får angst när det blir helg

Det är ju skönt att lägga stopp på arbetet och i stället vila. Men det är i vilan jag velar. Hur vilar jag bäst? Hur vilar jag? Ska jag börja ett syprojekt, ska jag dammsuga. Ska jag åka in till stan och göra något, men vad när hur varför. Helgen är så kort dessutom, tiden räcker inte till för lyckliga aktiviteter. Tider springer iväg medan man tar sovmorgon, medan man funderar på frukost. Plötsligt är det för sent att göra något och så blir det bara angst av alltihopa.

Jag behöver bli bättre på helg.

En kos blanka ögon

Den här veckan har jag ätit kött två gånger, båda gångerna av misstag.

Första gången handlade om ugnslåda i jobbmatsalen som jag trodde var grönsaksgratäng med sojabitar i. I munnen visade sig sojabitarna vara kyckling.

Andra gången var i samma kala jobbmatsal, men vid salladsbuffén. En potatissallad låg sida vid sida med paprikabitar, tomatklyftor och strimlad kål. Den såg ut som en helt vanlig potatissallad, med gräddfil och så där. I munnen visade det sig att någon gömt köttbullsbitar i salladen.

Va saakeli alltså. Hur kan det vara okej att lägga kött i sallad utan att skriva en stooooor varningslapp?

Men efter aggressionen kom den större insikten medan jag tuggade de sega kycklingbitarna och gummiköttbullarna (för klart som korvspad att jag åt upp allt på tallriken ändå, är tydligen väluppfostrad och medveten om problematiken i att slänga mat).

Insikten var att det faktiskt känns riktigt obehagligt att äta kött. Att mellan tänderna mala en massa som någon gång varit levande. Haft ögon och fötter, luktsinne och kisibrått.

Min vegetarianism har sakta ändrat karaktär. Det handlar inte längre bara om att få ner den ohållbara köttkonsumtionen och leva i solidaritet med den stora delen av världen som inte kan äta kött varje dag. Det handlar allt mer om att undra om djur verkligen är någonting som människor ska äta. Att tänka på en kos blanka mörka ögon och inse att den är ett du.

Lite vilse

Vid årsskiftet tänkte jag skriva en årssummering hit till bloggen. Tänkte att den skulle bli den intressantaste hittills, eftersom så himla mycket hände år 2013. Jag bodde i tre olika städer till exempel. Hade två olika pojkvänner, besökte fem olika vårdinrättningar och blev del av en fantastisk feministisk studiecirkel.

Efter det blogginlägget skulle jag ge er en summering av hur det gick att shoppingfasta ett helt freaking år. Jag byggde upp det blogginlägget i huvudet: jag skulle berätta att det gått hur bra som helst att vara shoppingfri i ett år, att svårigheterna egentligen började när jag fick börja köpa kläder igen. Jag ville verkligen berätta om allt som shoppingfastan lärt mig, men så blev det en prestation av saken. Precis som med årssummeringen.

Så blev mina planerade inlägg någon sorts blockeringar som hindrade andra intressanta inlägg från att dyka upp här. Så nu har jag avverkat dem i racerfart i stället. Har ni frågor om shoppingfastan så är det bara att fråga, jag svarar gärna.

Det känns som att bloggandets väsen har ändrat de senaste åren. Det är inte längre självklart att skriva personligt, för vad är egentligen poängen med att berätta för er om utbrändhet, hälsoproblem och vad jag lärt mig om kärlek under året som gick? Räcker det inte att jag får prata om sånt med dem som står mig närmast?

Bloggen har också blivit någon sorts cv för mig, och jag ogillar den tanken. Det tar bort spontaniteten från bloggandet, att behöva tänka att någon framtida arbetsgivare ska komma in hit och se hur himla bra/pinsamt jag skriver. Tänk om det var en framtida arbetsgivare som tyckte att mitt inlägg om McLeods Daughters var konstigt? Shitshitshit.

Jag är visst lite vilse i bloggandet. Men tänker införa mera spontanitet så kanske det blir bra igen.