distans

Inspirerad av den här bloggen har jag nu kollat upp hur många kilometer det är mellan mig och F. Jag har alltid tänkt att det är 500, för det är ju onekligen en imponerande siffra. Men nä, verkligheten (google maps) säger att det är 346. Jag är lite förvånad, kan man alls kalla sånt för distansförhållande? Går inte gränsen vid 499?

Det är okej hörni.

En perfekt sak som min nya blogg fört med sig är att jag äntligen fått en blogglänklista som uppdaterar sig själv, och visar de nyaste inläggen högst upp. I flera år har mitt bloggläsande varit ett panikartat hoppande fram och tillbaka, jag har susat in på samma blogg tre-fyra gånger utan att där finns nåt nytt, jag har plockat adresser ur minnet och tänkt att "kanske hon har skrivit nåt nytt", fastän det sällan är så. Det här har gett mig bilden av att alla andra bloggare är sjukt aktiva och väldigt ofta har nåt nytt på gång, att de hela tiden bara producerarproducerar.

Men så är det ju inte. Ni andra bloggare uppdaterar inte alls så ofta som jag trott, och det gör mig otroligt lugn i själen. Det är okej att inte uppdatera varje dag, för det gör inte Zeitgeist heller.

Some call it Träskända

Nu har jag sett Järvenpää. Där fanns en förvirrande taxistation, ett finskt Lärkkulla (kyrklig utbildningscentral) och en amica-restaurang utan vegealternativ. Jag har småpratat med finska kyrkliga byråkrater och suttit på ett nästintill meningslöst möte. Sen fick jag skjuts hem av en professor, det tog tre timmar och det var den bästa biten av hela Järvenpääparentesen.

Den nästbästa biten var att jag på håll fick se några ungdomar. De var så coola.

Lite kär

Efter en paus på flera år har jag blivit lite kär i youtube igen. Mest för att där finns sånt här:

"Hur orkar ni hitta på sånt här?" vill jag ropa.

Pakko saada choko

Ni vet lejonkungen, och den där scenen där hyenorna bara väntar på en signal från Scar som ska låta dem jaga en gnuflock ner i en ravin där stackar Simba helt ovetande sitter och väntar på att bli dödad av en panikslagen gnuflock. Ni vet.

Då säger en av hyenorna (i finska versionen): nyt on nälkä, pakko saada gnu.

Jag har den känslan ganska ofta, inte att jag bara måste få en gnu, men choko. Men i och med min fattigdomsfasta har jag inte längre råd att nonchalant slänga in en platta i korgen när jag veckohandlar, så pakko saada choko-känslan har varit helt olidlig de senaste dagarna. Men nu har jag lösningen:

En burk kakao kostar lika mycket som en chokladplatta, men räcker till fast hur många chokladbollar och mudcakes som helst!

Att kanske ta ansvar för felköp

I dag var det min gudstjänstgrupp som fixade högmässan, och jag dök upp i grå kavaj och svarta stuprörsjeans. Kavajen och färgskalan kändes lite för anständig, så jag tog också trotsigt på mig min Led Zeppelin-tröja och lackade naglarna galet mörkgrå. Lite söndagsrevolt.

Den grå kavajen är ett panikköp från en månad sen då jag kände att jag behövde se proper ut (jag skulle leda en diskussion med två biskopar och 80 kyrkligt anställda, jaiks). När jag stod i H&Ms dunkla provrum i Vasa tänkte jag att det är bra att köpa ett basplagg i neutral färg när jag nu en gång köper nytt, och jag såg framför mig hur stilren (och unik!) jag skulle se ut i den kavajen i flera år framåt. Men redan samma dag såg jag en annan tjej bära precis samma H&M-kavaj, och följande dag ännu en. Sen märkte jag förstås att det var ett dåligt drag att köpa full syntet: materialet faller inte snyggt, blir lätt elektriskt och lockar dessutom snabbt fram svettfläckar. Vanligtvis skulle jag i det här skedet tänka att kavajen får hitta en ny ägare på loppis.

Men den tanken får se sig om efter ett nytt huvud att bosätta sig i, för nu har jag läst Modemanifestet. Vivienne Westwood talar i förordet om att ju mer man bär sina kläder, desto mer gör man dem till sina egna. Just nu känns det som att min gråa syntetkavaj tillhör H&M mera än mig, och jag känner mig lite lurad över att ha köpt ännu ett av deras dussinplagg i dålig kvalitet. Men om jag tar Westwoods ord till hjärtat och använder kavajen så mycket jag kan, på de mest fantasifulla sätt, så kommer det till slut bli jag som äger plagget, inte henkkamaukka. Så nu har jag bestämt mig för att ta ansvaret för mitt dåliga klädköp, i stället för att genast skyffla över det till loppiskretsloppet. Tack Vivienne, du har satt mig på plats.

"studiestödsmetoden"

Min syster Maija berättade om ett klokt sparsätt när jag funderade på hur min fattigdomsfasta månne kommer att gå. Så enkelt, så imponerande:

"När vi bostadssparade hade vi "studiestödsmetoden". Vi lämnade just så mycket pengar som studiestödet var då på kontot, och om vi hade hundra mark (!) kvar var i slutet av månaden fick vi gå ut och äta. Aldrig har jag ätit så ofta ute på restaurang som då vi "sparade"."

PS. Jag lovar att snart sluta skriva bara om pengar här på bloggen, det är ju inte en pengablogg ni yrat in er till. Och inte en pengabinge heller för den delen, harhar.

1999 säger hej

Lite torsdagsmorgonsattityd till världen! Vad TLC-tjejerna måste ha haft roligt när de gjorde den här videon, tänk bara på kombon bikinitop och värmebyxor. Det var nog en hit 1999.

Askonsdag

Sådärja. Nu har jag flyttat över ett litet överflöd från mitt konto till Gemensamt ansvar-insamlingen. Det känns lite skakigt att ha dubbelt mindre att klara mig på den här månaden till slut. När nästa studiestöd kommer räknar jag på nytt hur mycket jag får behålla och hur mycket någon annan behöver mer än jag. Jag har kommit på en enklare formel för kalkylen. Jag tar helt enkelt 3,35 (som är hälften av vad jag vanligtvis lever på per dag) gånger så många dagar som det är tills nästa inkomst ramlar in. Och för att göra det allra enklast så ger jag bort lika mycket som stannar kvar på mitt konto.

Fira fira fira

Jag har nog aldrig firat fastlagstisdag så här på riktigt förr. Kanske för att jag inte haft så värst utmanande fastor tidigare. Det har liksom inte spelat så stor roll mellan idag och imorgon. Men i år spelar det roll, stor.

Och hur jag firat?

Jag fixade undan ute-ståhejet och fastlagsbullarna förrförra helgen med mina syskonbarn, så jag slapp ta den där turen till pulkabacken och trycka i mig fastlagsbullar. I stället gick jag runt i matbutiken vid lunchtid och lät mig köpa allt som jag hade lust med till lunch, utan att se på priserna. Det var så skönt, att liksom unna mig saker när jag under de följande fyrtio dagarna sannerligen inte kommer att unna mig saker. Åh, ravioli, champinjoner, körsbärstomater, fetaost, avokado. Och lyxiga wienerbröd, vilket jag aldrig köper annars. Nu är jag helt däst, och känner bara att askonsdagen, bring it on!

Det är ju löjligt roligt att fota sin lunch. 

om napapaitor och "säsongens färger"

Fastlagstisdag, och jag skippar helt öppet halaren. Antar att man nog får kalla sig studerande ändå.

Allt på bilden är loppisfyndat förutom spetstoppen från gina tricot och NoaNoa-halsduken jag fått i födispresent (en av de där få presenterna som verkligen trillat rätt). Koftan i tunn och slät merinoull hör till den bästa kategorin loppisfynd; användbar året om, tar inte mycket plats i packningen och skrynklar aldrig till sig. Dessutom betalade jag max två euro för den i tiderna.

Jag har funderat på de här topparna som ska visa napan. Det är ju i och för sig inget nytt fenomen men som tur har jag inte heller utgett mig för att vara en trendspanare. Jag gillar napa-topparna. Det är så skönt annorlunda jämfört med alla långa trikåtoppar som jag rullat in mig i de senaste åren. Men jag har svårt med det där att visa napan. Jag tänker på njurar och äggstockar som fryser, och jag tänker på blyg navel som verkligen inte vill visa upp sig. Så jag löser det så här än så länge, med en lös vit loppistopp under. Det känns inte helt fullständigt ännu, men det kommer. (I Indien såg jag en svensk turisttjej bära samma topp med ingenting under, jag tänkte whöööuw, de där svenskarna har nog napa-självförtroende dom.)

I teologernas kafferum idag berättade en tjej att hon köpt en precis likadan kjol som min på loppis. Jag gör en vild gissning och påstår att de korallfärgade manchesterkjolarna måste härstamma från den där perioden kring 2006 när alla tidningar sa att korall är färgen som alla ska gilla, men som i verkligheten visade sig vara ännu svårare att använda än turkost. Nu har kjolarna tydligen hittat till loppisarna, och äntligen kan jag känna mig trendig anno 2006, visserligen sex år sent. Tur att jag inte är en trendspanare.

lite skrik tar stora steg för demokratin

Nu kan man kommentera mina inlägg fastän man inte har OpenID eller ett Google-konto. Då väljer man bara Anonym i rullgardinsmenyn. Jag tänker mig att jag slår ett stort slag för demokratin här. En föreläsning jag hörde förra veckan handlade om hur anonymitet på nätet kan ses som något som ökar demokratin, eftersom då även röster som annars skulle vara tysta får bli hörda. I Svenskfinland speciellt är det många som håller inne med sin åsikt på grund av att åsikten kan skada personens yrke eller anseende. Tänk det. Vi är inte så mysiga som vi tror.

Så också ni som känner att ni inte vill vara offentliga kan komma fram med er åsikt här på min blogg. Känn er fria. Jag borde kanske börja skriva om känsligare saker för att anonymiteten på riktigt ska vara en demokratiökare, men principen finns här i alla fall. lite skirk jobbar för demokrati, fint va.

6 dagar i veckan

Märkte nu att jag i hasten räknat veckans dagar fel i förra inlägget, och basunerade ut att en euro om dagen i en veckas tid skulle bli 6 euro. 7 ska det vara. Du lever inte en vecka på 7 euro utan att skada din hälsa. Kanske nästa fasta kan handla om att lära mig räkna.

Det blir att välja bort avokadon

Det kan verka onödigt för en studerande att bege sig in på fattigdomsfasta, för jag är ju liksom redan fattig. Jo, jag hör till Finlands fattigaste (rätta mig om jag har fel), men jag har ändå möjlighet till smålyxigheter: bio nu som då, avokado på min smörgås och en maffig beställning till adlibris en gång om året. Jag tog studielån för att resa till Indien en månad. Jag är priviligerad.

Men 1,4 miljarder av jordens befolkning är inte lika priviligerade. De lever på under en euro per dag, medan jag efter snabb uträkning sprätter iväg 6,7 euro på en dag (hyran icke inräknad). Det är inte mycket, men det är ändå en förmån och lyx som jag lätt glömmer bort.

Under min fasta vill jag dela de där 1,4 miljarder människornas levnadsvillkor. Jag vet varför jag gör det (se tidigare blogginlägg), men jag vet inte vad jag förväntar mig att få ut av det. Kanske en ny syn på livet, kanske ingenting alls. Vi får väl se.

Tyvärr visar det sig redan nu att det är omöjligt att fullt ut dela de extremt fattigas levnadsvillkor. Jag skulle t.ex. inte ha bostad om jag levde i extrem fattigdom, för en euro om dagen räcker inte till hyra. Ett annat hinder är att jag inte kan gå ner till att faktiskt leva på en euro per dag. Det går inte i Finland, även om man inte hade andra kostnader än mat. Du lever inte en vecka på 6 euro utan att skada din hälsa. Jag tänker mig i stället en mellanväg där jag skär ner mina per-dag-kostnader med hälften. Så den ekonomiska formeln jag ska leva efter i fyrtio dagar ser ut så här:

Under fastan ska mitt brukskonto endast innehålla:
hyra + (40 x (6,7/2)) =
hyra + 135 euro

Jag darrar till lite när jag ser på den där siffran. Det är faktiskt lite pengar för att fixa mat för 40 dagar. Men det kan gå, och jag ska testa. Jag får helt enkelt välja bort avokadon, fetaosten, biobesöken, krogbesöken och tågresorna till människor jag tycker om.

På onsdag rensar jag bort överflödet på mitt konto (som nog inte blir så jättestort), och flyttar över det till Gemensamt Ansvars fasteinsamling som du kan läsa om här. Jag funderade länge på vart jag ska flytta över mina extra pengar, och jag fastnade för GA för att det är en folkrörelse som hjälper både hemma i Finland och i hjälpbehövande länder. 60 procent av intäkterna går till Kyrkans Utlandshjälps utvecklingssamarbete och katastrofhjälp. 20 procent används till mål i Finland (i år handlar det om ett komplicerat smålånesystem), och de resterande 20 procenten går till det hjälparbete som kyrkan och församlingarna utför.

Det tycker jag känns bra.

Fattigdomsfasta

Startpunkt ett.
En komma fyra miljarder människor lever på mindre än en euro per dag, i dag. Deras tillstånd kallas extrem fattigdom.

Startpunkt två.
Jag har länge drömt om att åka någonstans långt bort och göra volontärarbete. För att göra världen lite bättre och utvidga mina inre vyer (alternativt växa som människa, upptäcka mitt inre jag, finna harmoni, låta bitarna falla på plats, ja ni fattar).

Startpunkt tre.
Min väns bror åkte till ett afrikanskt land ett år för att volontärarbeta.  Året präglades något oväntat av en stark otillräcklighetskänsla. Vad hjälper det att en person åker ut och jobbar häcken av sig och sedan reser tillbaka? Situationen återgår snart till vad det var innan volontären gjorde sin insats. Volontärarbetaren kanske har utvidgat sina vyer (upptäckt sitt inre jag), men har situationen blivit bättre i världen? Bara volontärens flygresor räcker till för att radera det goda han jobbat för gratis under ett helt år. Min väns bror kom fram till att det bästa sättet att förbättra världen inte är att en massa vilsna människor letar sig till volontärprojekt för att kompensera för sitt dåliga västvärldssamvete. Det bästa sättet att förbättra världen, enligt honom, är att stanna där man är, gå en bra utbildning, få ett bra jobb och - här kommer poängen - leva så anspråkslöst som möjligt och ge bort allt överflöd till en pålitlig biståndsorganisation.

Hur sorgligt det än är så blir inte världen bättre av att jag reser till andra sidan jorden för att rädda sköldpaddor från tjuvskytte eller lära analfabeter att läsa. Världen blir inte bättre av att jag får göra den resan. Men världen kan bli bättre av att jag lever anspråklöst och ger bort mitt överflöd till en pålitlig organisation som vet vad de gör.

Men fasta?
Den kristna världen går på onsdag in i en fyrtio dagar lång fasta, en tid att avstå från något onödigt för att i stället fokusera på något nödvändigare. Den moderna människans fasta brukar ofta handla om att avstå från t.ex. alkohol, godis, kött eller bakelser. Jag tänkte i år testa på en fasta som antagligen tvingar mig att avstå från alla fyra sakerna. Jag tänkte fattigdomsfasta, inspirerad av min väns brors upplevelse. Hur det går till i praktiken berättar jag snart!

Sluta panta om döden

Oj, så bra bloggat av webbprästen Jessica: klick.

Fasta med mig

På onsdag börjar fastan, och jag har två idéer om vad jag vill göra av den. Den första idén berättar jag om i ett senare inlägg, men den andra idén tänkte jag häva ur mig här och nu:

Åbo svenska församling ordnar en fastegrupp i år igen. Jag deltog i förra årets fastegrupp och tyckte om det. Själva samlingarna varierade i givandegrad, men bara det där att ha en rutin - att en gång i veckan påminnas om att fasta pågår - hjälpte mig massor i att faktiskt minnas och upprätthålla min fasta. I år ska vi läsa Patrik Hagmans bok Om kristet motstånd, som jag tror blir ett riktigt bra och inspirerande diskussionsunderlag.

Här hittar du fastegruppens facebooksida, med mer info och anmälningsförfarande. Vi ses på torsdag kl 17, ja?

Keikka

Jag var på keikka igår. First Aid Kit besökte Åbo helt i början av sin turné med nya skivan The Lions Roar, och jag var där. Det börjar vara ett tag sen sist.

Men tjejerna alltså. Jag vågar inte googla deras ålder, jag är säker på att de ändå är så pass mycket yngre att jag blir kall inombords. Som yngre tänkte jag på alla talanger och storheter som äldre människor (fast Aron Carter var ett undantag, hans talanger kan förstås diskuteras men stor var han). Att talangerna är äldre betyder liksom att man ännu kan bli som de, om man skulle sätta sin själ till det. Men när talangerna plötsligt blivit yngre blir magen lite kall.

Så kommer frågorna: Vad har jag uppnått hittills? Vad är jag bra på? Vad kan jag skapa en häftig karriär av?

Och de panikartade besluten: Jag satsar på att bli singer-songwriter, jag spelade ju gitarr för fem år sen senast! Jag börjar måla på heltid, finansierar med studielån!

Och den mer realistiska idén: Jag ska leta hippieklänning på loppis.

bild.