Sweatshop

Sweatshop är en mini-realityserie där tre unga norska fashionistor åker till Kambodja för att jobba i klädfabrik. De tvingas inse hur deras livsstil påverkar andra människor. Sakta inser de hur otroligt privilegierade de är, och att människorna som syr deras kläder för svältlöner faktiskt inte gör det av fri vilja, att de också haft drömmar. Skillnaden är att de kambodjanska textilarbetarnas drömmar sakta grusats medan de suttit i 14 år och sytt exakt samma söm, om och om igen.

Vi säger ofta att världen är orättvis, men står lite handfallna inför det hela. Kanske för att vi lätt blandar ihop den här typen av orättvisor med andra hemskheter i världen som vi står maktlösa inför. Vad kan jag göra åt att Putin verkar ha förlorat alla proportioner? Vad kan jag göra åt miljökatastrofer? Ingenting. Världen barkar ändå åt skogen, oavsett vad jag gör.

Och det kanske stämmer på vissa orättvisor, men inte på den enorma orättvisa som sweatshops utgör. För här är vi faktiskt inte maktlösa – det är ju faktiskt vår livsstil som orsakar det här lidandet.

Vad var och en av oss kan göra:

Köpa färre kläder. Reparera, sy om. Hitta det vi behöver på loppis. Göra research innan vi köper nytt. Fråga om produktionen i butiken –  och om expediten inte kan visa att produktionen är etisk så är det bara att gå ut ur butiken, oavsett hur mycket vi suktar efter just den där grejen.

Eller som Vivienne Westwood säger det:

Är all konsumtion ond?

Jag har förundrats över att så många var så positiva till Alfreds och mitt podsamtal. Det var ju faktiskt inga lättsmälta grejer vi pratade om, och jag var lite hård i orden. Jag tänkte nästan efterlysa lite kritik, men nu behövde jag inte det för min vän Berra har lyssnat på samtalet och kommer med invändningar och frågor. Han gav mig lov att svara här på bloggen, så att också ni kan delta i  diskussionen. Vi börjar:

Berra: ”[Det finns] många saker jag inte förstår [i podcasten], framför allt inte föraktet mot "kontorsjobbande marknadsförare". Och antagandet att dessa kontorsarbetare ser ner på de som jobbar inom produktionen. Som jag ser det är alla delar viktiga."

Jag föraktar inte marknadsförare. Verkligen inte. Men jag förundras över hur det kan kännas meningsfullt att arbeta med att skapa behov som inte finns. 

De som jobbar med idéerna på kontoret ser knappast öppet ner på dem som producerar varorna i slavfabrikerna, men ändå: de behandlas inte som jämlikar. Om vi verkligen ansåg dem ha samma värde som oss så skulle vi högljutt kräva förändringar i deras arbetsförhållanden innan vi började designa, marknadsföra och köpa. Förstås finns det undantag. Alla varor produceras inte i slavfabriker, alla varor är inte onödiga.

"Jag tycker att man kan se tillväxt som ett ekonomiskt sätt att säga att mera värde har skapats under en viss tidsperiod. Det kan väl inte per definition vara dåligt?”

Jag menar inte att tillväxt i sig är dåligt. Det är idén om att en ständig ekonomisk tillväxt vore möjlig som jag opponerar mig mot, och att aktieägarnas utdelning prioriteras högre än att företaget ger meningsfullt och människovärdigt jobb åt så många som möjligt. Jag tror inte det går att göra bra politik med idén om att vinsten alltid ska växa, att vi ständigt ska konsumera mera än året innan. Jorden klarar inte det.

"Det är ett problem att människor konsumerar onödiga och dåliga saker (saker som inte motsvarar verkligt behov). Men är du också emot konsumtion som verkligen är behovsbaserad? (Här kommer naturligtvis också den knepiga frågan om vem som definierar behov i en värld där man värderar människors fria val)”

Vi kan inte leva utan konsumtion. Problemet är inte att vi använder pengar för att skaffa oss saker, utan att politikerna börjat definiera människor som i första hand konsumenter, snarare än medborgare, konstnärer, medmänniskor. Jag är inte emot konsumtion som baseras på riktiga behov. Det svåra är, precis om du säger, att veta vilka behov som är riktiga. Vi påverkas mycket mera än vi vill medge av att hela vår omgivning genomsyras av reklam. Det skulle vara intressant att testa köpfrid, det vill säga att förbjuda all reklam. Vad köper vi då, när ingen ger oss impulser och manipulerar våra begär? Kanske det som vi verkligen behöver.

Idealet för mig är att alla butiker blev det som Ruohonjuuri och andra ekologiska och etiska affärer försöker vara: rättvisemärkta. Jag vill kunna gå in i en butik och köpa det jag har behov av utan att behöva granska varje produkt. I dag vilar alltför stor del av ansvaret på konsumenten. Företagen säger att  konsumenterna styr priset och pressar ner lönerna för producenterna. Jag vill att företagen tar sitt ansvar och slutar skylla ifrån sig.

"I de länder där produktionen finns blir ju levnadsstandarden bättre tack vare produktionen som finns där. När den har nått en viss nivå flyttar man produktionen till ett annat lågprisland och till slut har man ändå en situation där alla fått det bättre. Jag skulle absolut gärna göra ett hopp från situationen idag till den utopistiska där alla har det bra, men jag har absolut ingen aning om hur man kunde genomföra det. Har du? Eller finns det någon modell som med säkerhet vore bättre än den vi har idag?"

Det är en romantiserad bild att levnadsstandarden skulle bli bättre i lågprisländerna i och med slavfabrikerna. Visst leder det till en del förbättringar, typ att internet införs. Men förbättringarna kommer inte hela befolkningen till godo, utan leder snarare till att inkomstklyftorna växer. I stället för att stöda länderna när de bygger ut sitt vattenreningssystem eller andra basfunktioner satsar man bara på lyxfunktionerna som de rika investerarna behöver. Det går inte på ländernas egna villkor och det finns definitivt ett mått imperialism och kolonialism i det hela. (Här fick jag hjälp av Ylva att formulera mig.)

Skulle företagens syfte vara att förbättra förhållandena i låglöneländerna skulle de inte ha något emot att tillåta arbetarna att organisera sig och kräva bättre rättigheter. Det är ren och skär utsugning det är frågan om, att utnyttja fattiga människors utsatthet för att kunna pressa ner produkternas slutpris ännu lägre än konkurrentens.

Ett sätt att ändra på det här är att göra så som Fairphone gjort: att företagen tar sitt ansvar på riktigt och garanterar att råvarorna och produktionen är blodfri. Det är inte lönsamt för ett företag att göra det, därför behöver det finnas lagstiftning som uppmuntrar denna utveckling. Kanske internationella avtal, kanske att staterna ställer lika höga krav på rättvisemärkning som på livsmedelsövervakning av de varor som importeras. Hur kan det vara möjligt att det finns saker till salu som producerats på ett vidrigt sätt?

Kommentarsfältet är ert!

Att vinna på lotto

Senaste Lasso (nån sorts finlandssvenskt kulturprogram) funderar på vad som händer om man faktiskt vinner på lotto, på vilken pengars koppling till lycka faktiskt är. Vad händer när plötslig rikedom drabbar oss? Kolla in programmet här.

Pga: kapitalistisk hederskultur

Som tur är jag inte den enda som funderar på varför folk inte gör konsumtionsrevolt. Min opponent i nästa graduseminarium Patrik Hagman (han är också annat, men i min värld just nu är han mest det) har nyss kommit ut med en bok om just de här frågorna. Hans svar på frågan verkar vara att vi lever i något han kallar en kapitalistisk hederskultur.

Dags att beställa boken så kan vi komma vidare på detta livsviktiga ämne. Klicka på bilden så kommer du till mera info i bokhandeln.

I boken "beskrivs den kapitalistiska hederskultur vi lever i och hur gemenskapen människor emellan hela tiden hotar att korrumperas av krav på effektivitet och ändamålsenlighet, hur ny teknik formar vårt sätt att se på varandra och hur vår känsla av att inte räcka till utnyttjas för obskyra syften. Men här finns också förslag på hur vi kan hitta vägar till mer ärliga och öppna relationer och finna sammanhang där våra liv blir meningsfulla."

Nåjah!

Varför gör vi inte konsumtionsrevolt?

Jag har lite morkkis över att jag i Alfreds podcast flera gånger säger att de som inte gör något åt konsumtionssamhällets orättvisor är dumma, naiva. Att alla vid det här laget vet att de flesta av våra varor görs i slavfabriker och att det enda rätta om man vill kalla sig människa är att protestera, att sluta köpa skiten och att kräva bättring av företagen i stället. Att om man inte gör det så beror det på dumhet. Lite för hårda ord, väldigt obarmhärtiga.

Jag antar att de kom ur frustration, och i frustration kan jag säga lite för hårda saker. Men kan ni hjälpa mig att hitta bättre ord? Vad beror det på att folk inte gör konsumtionsrevolt? Varför kräver vi inte att få veta var våra produkter är gjorda innan vi köper dem? Varför köper vi så ofta nytt när vi kunde reparera eller köpa på loppis?

Det måste väl finnas andra orsaker än dumhet och ignorans? Mera barmhärtiga orsaker, typ hopplöshet, uppgivenhet?

Economista

Jag köpte för ett tag sedan Isabella Löwengrips bok Economista. (Av forskningsintresse, intalade jag mig.) Den utgår ifrån tesen att kvinnor har dålig koll på sin ekonomi och därför behöver köpa en bok som "talar kvinnors språk". Många av exemplen handlar således om kläder, inredning, spabehandlinger, "resor med tjejerna". Inget jag riktigt kan relatera till, jag är antagligen inte målgruppskvinnan.

Jag är halvvägs genom boken nu, och kan konstatera att språket är riktigt dåligt. Det är så många bilder som används fel, ologiskt. Så mycket pepp och push och hejarop.

Men ändå får boken mig faktiskt att tänka nya tankar.

Som att mina första pengaminnen har med slarv att göra. Jag slarvar bort busspengarna som ska ta mig hem från dagis. Jag räknar fel när jag ska köpa egna inlines för mina sparpengar. Den här känslan präglar faktiskt min relation till pengar också idag. De tycks liksom försvinna från kontot fastän jag lever sparsamt. Det verkar alltid vara för lite av dem.

I helgen har jag suttit på kafé med Rabbe och läst ännu mera Economista och ritat upp min ekonomi. Jag listade mina inkomster och utgifter och funderade på hur jag kan öka inkomsterna och minska utgifterna. Det här är ju inget groundbreaking nytt, jag tänker ju väldigt ofta på hur lite pengar jag har och strävar efter att leva enkelt och billigt. Jag trodde att jag avverkat alla spartips som finns, men insåg att jag till exempel inte satt det i system att boka tåg- och bussbiljetter i supergod tid, eller tagit det på allvar att få ner elräkningen.

Mina syften är ändå annorlunda än Bellas och Pingis (den andra författaren heter så). De talar om att ge järnet och jobba häcken av sig för att bygga en ekonomisk buffert så att man har råd med den där snygga klockan eller härliga New York-resan, eller så att man har en bättre position att löneförhandla ifrån eller helt enkelt kan sluta ett sugigt jobb och leva av sin buffert i några månader. Jag tänker mera att jag vill leva så billigt som möjligt så att jag kan jobba mindre och slippa bli utbränd. (Ett ord som inte verkar existera i Economista-universum.)

Dags att lyssna på Podsteiji!

Nu äntligen är mitt och Alfreds podsamtal uppe, och som jag föga ödmjukt skrev på facebook: Vi hade ett så sjujävulskt bra samtal att alla nog måste lyssna. Om konsumtionskritik mest, men också om att kombinera kreativitet med överlevnad.

Här lyssnar du.

PS. Den uppmärksamme noterar att jag har samma tröja på bilden som i min bloggheader. Den är bäst. Den uppmärksamme noterar också porslinsmålningen av Lenin.

Freak out!

Hej dudes, jag såg just den bästa dokumentären på länge. Freak out! finns på Arenan i några veckor till och om du ens lite någon gång tröttnat på vårt konsumistiska liv så tror jag du kommer gilla den. Den handlar om hippies, men inte de på 1960-talet i USA, utan om ett gäng medelklassungdomar som levde rövare helt i början av 1900-talet, i Schweiz. Med leva rövare menar jag att de startade ett kollektiv där feminism, vegetarianism, pacifism och fri kärlek var nyckelord. Det var uttryckligen en rörelse mot konsumtion.

Förutom att angripa ett sjukt intressant tema så är dokumentären gjord på ett sätt jag aldrig sett förr. Gamla bilder från seklets början får liv på ett lågmält och småmagiskt sätt.  

Ett klick på bilden för dig till källan.

PS. Första gången jag hörde om denna sekelskiftes hippierörelse var i radioprogrammet Stil i P1, som berättade om Karin Larsson som var tidigt ute med att reagera mot tunga möbler, mörka färger och allmän inskränkthet. Kan ha varit en av de första som hämtade pizzan till Sverige. Ett utmärkt avsnitt, jag tror jag ska ta och lyssna på det igen snart. Här kan ni alltså lyssna på det.

Lite bättre ekonomi

Jag läser gradulitteratur och inser att Guds ekonomi är väldigt väldigt hipster. Se bara vad farbror Cavanaugh skriver:

"[I give some] concrete examples of how God's economy is enacted by Christians and others on a daily basis. I point to consumer choices such as buying local goods, supporting producer-consumer cooperatives such as church-supported agriculture and Fair Trade, investing in banks that support grass-roots development, supporting gospel-inspired business models [...] and attempting to overcome the passivity of consumption by making products of one's own." 

Ur William T. Cavanaughs Being Consumed. Economics and Christian Desire.

I dag älskar jag teologi.

Mina första dagar med Fairphone!

Jag fick ett paket. Med två små paket i. Den ena med en telefon, den andra med en laddare.

Det stod Made in China på det. Och Made in Democratic Republic of Congo. 

Made in Portugal. Made in the Netherlands. 

 Skalet stretade emot lite först, men sen klickade det.

Jag har alltså fått min Fairphone, efter nästan fyra månaders väntan. Det här blir antagligen mitt mest tekniska inlägg någonsin. Det kan ni säkert leva med.

Hårdvaran:

Fairphonen är lite tyngre än Samsungen jag haft hittills. Det är mera metall i den, den känns stadigare. Eftersom mitt gula skal också väger en del blir hela paketet lite tungt för handen om man ska stirra på twitter i längre sjok. Men det går att printa lättare skal eller använda någon tygpåse som skydd i stället.
Det finns rum för två sim-kort, så man kan ha både sin arbetstelefon och sin privata telefon i ett. Jag skulle knappast gilla att ha det så, men det kan säkert vara behändigt.
Telefonen har bara två fysiska knappar, en på-och-av och ett volymreglage, det gillar jag. Resten fixas med pekskärmen eller med de tre "elektroniska knapparna".
Skärmen har otroligt bra färger och skärpa men jag har inte ännu lärt mig att använda pekskärmen rätt. Jag råkar hela tiden trycka på fel saker, till exempel har jag varit på vippen att anmäla flera inlägg på instagram och gett en massa hjärtan till bilder jag inte tänkt ge hjärtan åt. Jag ser fram emot att använda kameran mer, den verkar lovande.
Fairphone gör stor grej av att man kan öppna telefonen. Jag fattade riktigt inte vad det handlade om förrän min vän Riikka förklarade att det inte går att öppna Iphones. Att man inte kan ta ut batteriet. WTF, right? Nåja, det kan man alltså göra på Fairphone, precis som jag kunnat göra på alla telefoner jag haft hittills.

Mjukvaran:
Jag har haft Android tidigare, och blev glad åt den uppdateringen som den här versionen är jämfört med min tidigare. Blev förtjust i widgeten* "Enjoy some peace", med vilken jag kan välja hur länge jag vill att omvärlden ska lämna mig i fred. Inga samtal, sms eller webb-baserade grejer når telefonen när den är i peace, men jag kan använda alla offline grejer, till exempel lyssna på musik. Widgeten känns väldigt "fairphonig" i att den uppmuntrar till stillhet och pauser i stället för att enbart locka till att fylla telefonen med alla appar som finns. Av någon anledning behöver jag knappa in min pinkod rätt ofta, måste nog kolla upp i Fairphone-communityn vad det beror på.
Ja, och så kan man ringa med den. Hittills inga problem med det, funkar fint ihop med min gamla hands-free.

Laddaren:

Jag var lite slarvig när jag beställde laddaren. Tänkte att Fairphonen säkert har en egen unik laddare så därför måste jag köpa den. Sådär som man lärt sig att tänka med apple-produkter. Hade jag läst på lite mera hade jag fattat att Fairphonen kan laddas med en vanlig micro USB, alltså en sådan som jag redan hade till min Samsung. Det var ändå bra att jag köpte laddaren, eftersom min gamla telefon med laddare nu ska tömmas på innehåll och postas till sin förra ägare som ville ge den åt sin far. :)

Här är en reklamfilm där Fairphone visar hur de jobbar med att förbättra arbetsvillkoren på Guohong, som är deras kinesiska samarbetspartner med uppdraget att sätta samman telefonerna. Jag tror inte att något annat elektronikföretag i världen visar så här tydligt hur det ser ut i deras fabriker.

Om du fick myror i skallen så finns det massor av bra läsning om rättvis elektronik på rattviselektronik.wordpress.com. 

De två första bilderna är tagna av Riikka.

*en widget är nästan som en app men inte lika avancerad

Kretsloppet

Vi verkar ofta tro att kläder är genrebestämda. Att det finns finkläder och vardagskläder, businesskläder och sportkläder. Städkläder, sovkläder. Ofta är det helt vettigt att kategorisera. Så att man inte tvättar mattor i balklänning eller går in i en ortodox kyrka med napapaita. Men lika ofta tycker jag att det är onödigt att sortera. Det finns så många situationer vi människor hamnar i, om vi ska ha olika plagg för varenda en av dem så blir vi snart tvungna att köpa/fynda/sy helt ohanterliga mängder kläder.

De flesta kläder låter ju oss använda dem på många olika sätt. Och gör de inte det, ja, då är de kanske inte så himla bra kläder till att börja med. När jag står där med ett potentiellt nytt plagg i handen försöker jag nuförtiden komma på minst tre situationer där plagget kan användas, och gärna tre av mina egna plagg som det kunde användas tillsammans med. Annars har plagget ingen plats i min garderob (om det inte är ett helt fantastiskt smashing fynd på annat sätt förstås).

För vi behöver inte mer kläder, vi behöver mångsidigare kläder. Praktiska, bekväma, snygga. Och vi behöver inte köpa en massa nya kläder. Vi behöver bara använda de kläder vi har på ett mer mångsidigt sätt.

En vanlig långärmad trikåtröja kan börja som ett snyggare vardagsplagg. Andra dagen är det fortfarande ett bra plagg att dra på sig (hurra för "gårdagens outfit i repris"). Tredje dagen kanske man behöver en långärmad tröja att sova i, för att det blivit lite kyligt. Fjärde dagen är det antagligen dags för en lenkki eller en danskurs, och då är tröjan i ett perfekt skede att användas till sport. 

Ja. Samma tröja kan användas fem gånger eller mycket mer innan den tvättas. Jag tror vi överlag tvättar våra kläder för mycket (och med för hårda tvättmedel men det är en annan historia).

Jag var fem före att föra den här tröjan till gratisloppis. Sen märkte jag hur bra den funkar med världens bästa jeanskjol som jag råkar äga. Bra outfit för en dag av studier, gradusemi och körövning.

Någon dag senare behövde jag kläder för en nybörjarkurs i modern dans. Den gula tröjan hängde på en stol och bara väntade på att bli använd på nytt. De där vita shortsen (som är min systers gamla från längesen) brukar jag sova eller städa i. Den svarta toppen hade jobbat några dagar som vardagsplagg. Några såna här användningar till så kan jag slänga tröjan i tvättkorgen med gott samvete.

Framtiden ringde på

Klockan halv tre plingade dörrklockan och jag avbröt mitt vitlökshackande. Tvättade snabbt händerna och rusade iväg för att öppna dörren. Där stod en finnig kurir som gav mig det lättaste paketet någonsin – jag var förvirrad eftersom det var min mycket efterlängtade *smashing* fairphone jag väntade på, inte detta tvågramspaket som såg ut att ha överlevt en mild misshandel på vägen till min dörr. Innan jag hann säg stopp och belägg var kuriren borta.

Jag öppnade paketet och höll plötsligt ett gult plastföremål i min hand. Insåg att det var telefonskalet jag beställde förra veckan.

Hör här: Det här är inget vanligt telefonskal. Det är 3D-printat. Det betyder att jag köpte den från fairphone.com som skickade ritningen till 3D Hubs. Därifrån fick jag välja från en lista vem i hela världen som skulle få skriva ut just mitt mobilskal. Jag valde Norma från Berlin.

Hos Norma fick jag välja vilken av hennes printers som skulle användas och vilken färg jag ville ha på plasten. Jag visste att jag ville ha gult, men inte kall gul utan varm gul så då frågade jag Norma om saken och hon skickade bilder på gula föremål hon printat. Hon visade också en guldfärg som hon nyss skaffat. Nästa dag printade hon den och sedan kom den till mig med kurir. Jag betalade 18 euro.

Det fina med 3D-printning jämfört med konventionellt producerade grejer är att man undviker överproduktion. Det behövs inget lager och produkter behöver aldrig reas ut. Så smart. Dessutom kan man välja biologiskt nedbrytbart plast. Sen när jag inte längre har användning för den här grejen kan jag lägga den i komposten (antar jag).

Det går föresten ännu att beställa en fairphone om du är sugen på en mer rättvist tillverkad telefon (och din nuvarande håller på att kollapsa, konsumera inte i onödan). Fairphones tillverkas i små partier för att kunna säkra att tillverkningskedjan blir så rättvis som möjligt (100 procent rättvis är den inte). Det andra partiet fairphones säljs just nu, och det finns några tusen kvar att beställas. Om du köper nu kan du få den inom några veckor, annars hamnar du på en lista och får vänta tills produktionen av nästa parti sätts igång. (Jag har väntat på min fairphone sedan maj). Jag är inte sponsrad, bara begeistrad över att världen går framåt.

Av någon anledning fick jag en minimal uggla på köpet.

#wearefairphone

"Är jag ovanligt lat?"

Jess, Clara Lidström skriver igen om downshifting och kanske främst om känslan av att inte räcka till, att inte vara kapabel till det 9 till 5-liv som förväntas av goda medborgare. Läs Om oviljan att anpassa mig av UnderbaraClara.

Estetik

Jag har varit riktigt uslig på att uppdatera den här bloggen, sori sori sori. Jag har tänkt en massa på olika inlägg, haft visioner för en massa allt men det har bara inte blivit av. Men massor har ändå hänt sedan senast, bland annat har jag fått jobb (galet galet galet). Och för första gången någonsin har jag fått blogga på arbetstid. Det blev en text om att själv bestämma vad man tycker är snyggt: Välj din egen estetik

Vetja he!

Paddan

Förra veckan köpte jag en ipad av en underbar tant och jag har varit euforisk över den. Äntligen kan jag skriva precis var som helst. Jag kan fast cykla ut till Uittamo och skriva en roman sittandes på en klippa.

Men jag behövde nån sorts ställning, för att slippa bygga en skranglig konstruktion av böcker och tekoppar att luta paddan mot. Jag googlade och föll för ett elegant skyddande skal som går att vika till en ställning. Så jag gick till en it-butik med min nya vän. Och träffade en padda.

- Aha, det där är en ipad etta, sa han (det är den äldsta och sämsta versionen).

- Får se om vi alls har nånting till den där, sa han och betonade att det verkligen handlade om den där  och inte om den här.

Så grävde han fram det fulaste skyddet jag sett, i grå genomskinlig plast. Det kändes halt och hårt i mina händer. Det liknade inte det eleganta skyddet.

- Det här är nog det enda vi har till den där.

- Men jag behöver en ställning också, sa jag. Inte bara ett skal.

Då plockade han fram en liten plastig sak stort som ett bankkort. Den såg ut att ha levererats i ett kinderägg. Han vecklade upp den och placerade min padda på den. Det såg ostabilt ut, så där som saker ur kinderägg brukar vara. Men den var liten och lätt att ha med sig.

- Eller så kan du köpa den här, sa han och vevade fram en komplicerad mojäng i nån sorts stålimitation.

Vi testade, den fungerade. Mojängen är rätt kråtig att släpa med sig överallt, inte alls så där strömlinjeformat vit och smidig som äppleföretaget vill få allting att verka.

Jag köpte till sist båda alternativen, för att det första i princip blev gratis om jag också köpte det andra. Förstås.

Men ett grått moln hade trängt sig på. Jag var så glad åt min padda, tills den andra paddan kom och sa att min padda är gammal och därmed dålig. Fastän jag vet bättre började jag tänka så här: "Snart ska jag uppgradera till den nyaste modellen, ska bara spara sjukt mycket pengar först."

Det känns så designat, så planerat. Att jag efter en kort eufori med min nya padda ska känna missnöje och börja sukta efter något nyare, dyrare, snärtigare.

Och av en händelse är det också detta jag läst om den här veckan: att konsumtion till stor del handlar om suktan. Om suktan inte finns så måste den skapas. När en suktan är tillfredställd måste en ny suktan skapas. Och så mal det på tills kapitalismen självdör av sin egen orimlighet.

Kan det ske snart?

Konsumentupplysning

Fastän det står 2,10 euro på en bild av en bägare som man ska fylla med frozen yoghurt så betyder det inte att din fyllda bägare kostar 2,10. Snarare 6,80. Fatta att jag betalt nästan sju euro för lite yoghurt, det skulle inte den betydligt sparsammare Vasa-Liisa godkänna.

Och fastän du gillar Julie Delpy lika mycket som jag så behöver du inte se 2 Days in New York på bio. Den är inte lika bra som 2 Days in Paris. Men se den ändå, bara att inte på bio.

Liisas tre julklappstips

Hej, visst vet vi alla att de flesta julklapparna bara är krafs? Färdigpaketerade doftljus från Anttila, trassliga smycken från Vero Moda eller en pyjamas i elektriskt material. En massa materia som måste tas hand om. I något skede åker de till loppis eller blir pryl nummer 6000070090930004 på världens sopberg.

Om du inte kommer på en gåva som mottagaren faktiskt har behov av och som du vet kommer att användas dagligen i minst tre år framåt, så kommer här mitt råd: GE INTE EN MATERIELL GÅVA.

Ge i stället:

1. Närvaro. Var en närvarande och lyssnande människa mot den du vill ge en gåva åt. Det är den finaste gåvan, att hen får tala till punkt och känna att någon hör och förstår. Då behöver man ingen body lotion från H&M.

2. En tjänst. Igår gav jag min julklapp åt syster Maija som jag är lahjavastaava för i år. Det såg ut så här:

 

                                                    Notera gärna lapparna som pedagogiskt förklarar var trosorna nuförtiden bor.

3. Världsförbättrargåva. (Semi-materiell.) Som till exempel min syster Lauras bildprojekt. Ge bort ett konstverk och skänk pengar till asylhjälpen. Här är Facebook-sidan.

Klicka på bilden så kommer du till bildgalleriet!

Det var det. Onödiga julklappar är från Hin Hole. Frid!

konsumera och hjälp till?

Konsumtion.
Jag har ett problematiskt förhållande till konsumtion. Å… ena sidan är jag helt till mig över degrowth-rörelsen. Och asketer. Oj. Men å andra sidan gillar jag sköna saker. Känslan av att ha köpt nånting vackert som jag anar kommer bli en ny favorit är mysig. En bok. En skiva. En tröja. Men det finns mycket negativt i överdriven konsumtion. Miljö, mänskliga rättigheter etcetera får lida. Och lider dessa så lider jag och min medmänniska. Och mina med-djur.

Jag kan inte vara den enda som slits mellan köp allt och köp inget. Naturligtvis inte. Och därför finns etisk konsumtion. Min etiska oro stillas för stunden när jag shoppar här i stället:

amnestystore
konsumera och stöd samtidigt mänskliga rättigheter!

kyrkans utlandshjälps webshop
konsumera och hjälp utvecklingsländer!

flatebo.se
konsumera shysst tillverkade kläder med kärleksbudskap!

Men.
Etisk konsumtion. Handlar det faktiskt om att gripa tag i problemet, eller är det bara att göra det bästa av vår överdrivna konsumtionshysteri? Kan konsumtionen i sig vara en negativ struktur? Eller är konsumtion bara oetiskt om det är överdrivet eller handlar om dåliga produktionsförhållanden?

Jag vet faktiskt inte. Men jag tror att det är bra att fundera lite ändå.

I väntan på leveransen liksom.