Mina första dagar med Fairphone!

Jag fick ett paket. Med två små paket i. Den ena med en telefon, den andra med en laddare.

Det stod Made in China på det. Och Made in Democratic Republic of Congo. 

Made in Portugal. Made in the Netherlands. 

 Skalet stretade emot lite först, men sen klickade det.

Jag har alltså fått min Fairphone, efter nästan fyra månaders väntan. Det här blir antagligen mitt mest tekniska inlägg någonsin. Det kan ni säkert leva med.

Hårdvaran:

Fairphonen är lite tyngre än Samsungen jag haft hittills. Det är mera metall i den, den känns stadigare. Eftersom mitt gula skal också väger en del blir hela paketet lite tungt för handen om man ska stirra på twitter i längre sjok. Men det går att printa lättare skal eller använda någon tygpåse som skydd i stället.
Det finns rum för två sim-kort, så man kan ha både sin arbetstelefon och sin privata telefon i ett. Jag skulle knappast gilla att ha det så, men det kan säkert vara behändigt.
Telefonen har bara två fysiska knappar, en på-och-av och ett volymreglage, det gillar jag. Resten fixas med pekskärmen eller med de tre "elektroniska knapparna".
Skärmen har otroligt bra färger och skärpa men jag har inte ännu lärt mig att använda pekskärmen rätt. Jag råkar hela tiden trycka på fel saker, till exempel har jag varit på vippen att anmäla flera inlägg på instagram och gett en massa hjärtan till bilder jag inte tänkt ge hjärtan åt. Jag ser fram emot att använda kameran mer, den verkar lovande.
Fairphone gör stor grej av att man kan öppna telefonen. Jag fattade riktigt inte vad det handlade om förrän min vän Riikka förklarade att det inte går att öppna Iphones. Att man inte kan ta ut batteriet. WTF, right? Nåja, det kan man alltså göra på Fairphone, precis som jag kunnat göra på alla telefoner jag haft hittills.

Mjukvaran:
Jag har haft Android tidigare, och blev glad åt den uppdateringen som den här versionen är jämfört med min tidigare. Blev förtjust i widgeten* "Enjoy some peace", med vilken jag kan välja hur länge jag vill att omvärlden ska lämna mig i fred. Inga samtal, sms eller webb-baserade grejer når telefonen när den är i peace, men jag kan använda alla offline grejer, till exempel lyssna på musik. Widgeten känns väldigt "fairphonig" i att den uppmuntrar till stillhet och pauser i stället för att enbart locka till att fylla telefonen med alla appar som finns. Av någon anledning behöver jag knappa in min pinkod rätt ofta, måste nog kolla upp i Fairphone-communityn vad det beror på.
Ja, och så kan man ringa med den. Hittills inga problem med det, funkar fint ihop med min gamla hands-free.

Laddaren:

Jag var lite slarvig när jag beställde laddaren. Tänkte att Fairphonen säkert har en egen unik laddare så därför måste jag köpa den. Sådär som man lärt sig att tänka med apple-produkter. Hade jag läst på lite mera hade jag fattat att Fairphonen kan laddas med en vanlig micro USB, alltså en sådan som jag redan hade till min Samsung. Det var ändå bra att jag köpte laddaren, eftersom min gamla telefon med laddare nu ska tömmas på innehåll och postas till sin förra ägare som ville ge den åt sin far. :)

Här är en reklamfilm där Fairphone visar hur de jobbar med att förbättra arbetsvillkoren på Guohong, som är deras kinesiska samarbetspartner med uppdraget att sätta samman telefonerna. Jag tror inte att något annat elektronikföretag i världen visar så här tydligt hur det ser ut i deras fabriker.

Om du fick myror i skallen så finns det massor av bra läsning om rättvis elektronik på rattviselektronik.wordpress.com. 

De två första bilderna är tagna av Riikka.

*en widget är nästan som en app men inte lika avancerad