Vi besökte krematoriet igår från min kurs i förrättningar. Tidigare har vi gått igenom dop och vigsel och nu var det dags för begravning. Vår kloka lärare anser att blivande präster behöver veta vad som händer bakom kulisserna vid en begravning, och jag kan bara hålla med. Det var berörande att få besöka en så hemlig plats. En ändstation.
Det är svårt att skriva offentligt om det här besöket. Det gav mig tusen intryck jag måste få skriva av mig, men hur skriver jag om det utan att verka rå och okänslig, som en som vill frossa i döden?
Jag ska göra mitt bästa för att vara finkänslig, men om du lätt får obehag kanske det är bäst att du slutar läsa efter den här bilden.
Vår guide ledde oss från startpunkt till slutpunkt. Från dörren dit kistan med den döda levereras från begravningsbyrån – till hyllan där fyllda urnor väntar, antingen på att hämtas av de anhöriga eller på att grävas ner i urnlunden när tjälen gått ur marken. Vägen gick via kylrum, välsignelsekapell och kremeringsugn.
Det finns en speciell lukt i ett kylrum med ett tjugotal kistor på rad, lite frän är den. Det finns en speciell värme i väggarna kring rummet där krematorieugnarna finns. Ugnarna är 700-800 grader varma, jag visste inte att så höga temperaturer fanns. En kremering tar en timme och en kvart. Det är mycket snabbare än förmultning i jord men jag tyckte ändå det var länge. På teve går det på några sekunder.
Jag har sett det som blir kvar av en människa efter kremering. Det är inte aska utan ben (de tumlas sedan i en maskin för att bli den fina askan vi kan strö för vinden eller gräva ner). Jag har sett en soptunna med höftledsproteser och annan metall som klarar sig genom ugnen.
Allt var väldigt genomtänkt, det kändes inte som en plats där det slarvas på jobbet.
Det fascinerar mig att det finns ett kylrum för kistor som väntar på välsignelse, och ett annat kylrum med välsignade kistor som väntar på kremering. Att det finns en sådan organisation kring något som inte fysiskt ändrar något. Det är ju samma kista, med samma kropp i. Inget annat har hänt mellan kylrum ett och två än en ceremoni. Ändå är det stenkoll, även döda utan anhöriga välsignas till gravens vila.
De flesta i vår grupp tyckte att arkitekturen på Åbos krematorium plus kapell var horribel. 60-tal, betong, minimalistiskt. Visst var det lite rått, men jag tyckte också det var vackert. Som Rabbe sa när jag pratade med honom igår: det är något fint med att inte försköna en plats för döden. Byggnadskomplexet kändes lite som en flygplats med sina salar och sin funktionalitet. Hit kan vi levande komma, men inte längre. Här kan vi ana hurdana äventyr våra kära ska få uppleva på nästa ort. Här kan vi ta avsked.
